Vilket ansvar tar Annie Lööf och c/o när den misstänkte terroristen fått stanna pga. deras politik?

• av Ian Fernheden
• mars 8, 2021

I Sverige leder ansvarsutkrävning alltid till att både tonläget och censuren höjs, personer som på olika sätt prickas väljer att ofta ducka helt; när såg du senast en politiker ha ryggrad nog att be svenska folket om ursäkt? Istället handlar allt om positionering, partier och politiker positionerar sig och gör utspel för att vi ska få en bild att man är handlingskraftig; men inte sällan betyder det ingenting när det kommer till verkligheten. Därför kan man ofta få intrycket när man lyssnar på särskilt vänsterpolitiker att alla problem är på gång att lösas, lyssnar man på exempelvis justitieminister Johansson får man lätt känslan av att straffen skärps och brottsligheten minskar; men efter 7 år med denna regering tåls det att fråga hur mycket det märks? På samma sätt har Centerpartiet varit vägledande i att positionera sig kring exempelvis den kontroversielle gymnasielagen där man inte kunnat sätta ner foten, utan istället låtit en massa människor vara kvar trots att de saknar både skyddsskäl och normal laglig grund att vistas i landet. Även om Vetlandamannen kom efter gymnasielagen, ska hans tid i landet ses i samma ljus.

Att vara eller inte vara terrorist blir visst frågan?

På samma sätt som när någon parkerar en buss på ett tågspår och blir anmäld för vårdslöshet i trafik måste vi fråga oss hur stor sannolikheten är att man just får soppatorsk på ett tågspår? När busschauffören dessutom inte sitter kvar utan överger fordonet, tåls det att i alla fall fundera om det kan vara så att allvarliga händelser skrivs ner som olyckor för att ge sken av att allt står rätt till? När Vetlandaterroristen blir ”22-åringen” och vittnesmål som att han skrek Allahu Akbar (gud är större) när han utförde sitt dåd fullständigt sopas under mattan i officiell media; måste vi fråga vad som pågår? Vart går egentligen gränsen mellan terrorism och försök till massmord, måste mannen ha kontakt med extremister, en terrorfylld brevlåda; eller är det inte handlingen som styr? Den här ledaren tycker det är klart rimligt att man blir betraktad som terrorist om man skriker religiösa slagord samtidigt som man hugger ner helt vill främmande människor, även om (politiserade) myndigheter ger en annan bild.

Att vara eller inte vara en ledare

Att vara en politisk ledare innebär ibland att man måste ta tuffa beslut och stå upp för vad lagen säger, det kan ibland innebära jobbiga beslut som att exempelvis utvisa 9 000 personer som saknar rätt att vistas i landet. Är man inte beredd att ta den typen av jobbiga beslut, ska man inte heller söka sig till makten eftersom man då istället skapar problem. Det är nämligen en rimlig ordning att migrationsdomstolar istället för gymnasielärare agerar domare i migrationsmål, att skjuta jobbiga beslut nedåt till människor som vill undervisa blir väldigt fel. Vem bär då ansvaret?

Nolltolerans mot kriminalitet

När vi ser att s.k. ”ensamkommande” (romantiserat begrepp för unga migranter) begår narkotikabrott eller andra mängdbrott som inbrott eller våldsdåd och man inte driver på för utvisning är det obegripligt. Sverige som land måste ställa krav, denna typ av brottslighet börjar nämligen inte vid Vetlanda-attentatet utan det är där den slutar eftersom samhället inte markerar redan vid första företeelsen. När personer som Annie Lööf, Märta Stenevi, Stefan Löfven och Nooshi Dadgostar hela tiden vill ge förbrytare och särskilt om de är migranter nya chanser; får vi ett samhälle där kriminella flyttar fram sina positioner och kriminaliteten blir mer och mer allvarlig.

När Annie Lööf besöker SVT och inte får en fråga kring hennes egen politik kopplat till Vetlanda-dådet, gymnasieamnestin eller för den delen hennes migrationspolitik säger det en del. Massmedia eller etablissemanget skyddar nämligen varandra, där den som likt Joakim Lamotte lyfter terroristhandlingar eller vad gärningsmannen faktiskt uttryckt när han utfört sitt dåd istället utmålas som ett större hot mot demokratin än den som begår terrorhandlingar. Hur förljuget har egentligen vårt land blivit där man räds det fria ordet mer än de enorma antalet våldshandlingar som överöst oss? När vänsterpolitikerna heller inte vill se problemen, utan uppenbara terrorhandlingar blir ännu ett mordförsök eller en vårdslöshet i trafiken? Hur kan så många människor sitta tysta och acceptera vad som sker? Vart parkerar nästa buss? Vilken stad blir nästa Vetlanda? Jag hoppas inte det blir min.

I Sverige leder ansvarsutkrävning alltid till att både tonläget och censuren höjs, personer som på olika sätt prickas väljer att ofta ducka helt; när såg du senast en politiker ha ryggrad nog att be svenska folket om ursäkt? Istället handlar allt om positionering, partier och politiker positionerar sig och gör utspel för att vi ska…