Regeringen införde inte diktatur, utan ökade demokratin efter kritik från oppositionen
När Socialdemokraterna ville göra sig enväldiga tillsammans med Miljöpartiet, genom att kroka av parlamentets funktion fanns det lyckligtvis demokratiskt sinnade högerpolitiker som var kritiska till det. Diktatur införs nämligen alltid med en känsla av omtanke, där den som motsätter sig diktatorn ofta blir utmålad som självisk eller olojal. Socialister använder f.ö. retoriken flitigt mot förmögna som har synpunkter på skatten, där man utmålar dem som giriga för att de inte vill ge socialisterna de pengar man lyckats tjäna; som om inte höjden girighet är att göra anspråk på andra människors egendom? Att däremot påstå att regeringen får utökad makt är fel, ty det är fortfarande Sveriges riksdag som bestämmer.
Vad var problemet och socialdemokraternas lösning?
När det kommer till riksdagens arbete så utreds förslag dels hos olika utskott, men kan också skickas på remiss till berörda myndigheter; dvs. corona-lagar kan klubbas först efter alla tillfrisknat eftersom byråkratins träsk är enormt. Socialdemokraternas lösning på problemet var att göra sig enväldiga och i praktiken göra Stefan Löfven till diktator, eftersom regeringen hade kunnat få igenom allt vad de således önskat. Utfallet diskuterade vi i en artikel häromdagen.
Oppositionens förslag och problemanalys
Lyssnar man på den samlade oppositionen är det tydligt att man delar problemanalysen med att den enorma byråkrati vi har tar lång tid. Oppositionens förslag handlade dock inte om att utropa Löfven till enväldig diktator genom att upplösa riksdagen i några månader, utan att lagförslag kan prövas direkt i riksdagen utan byråkratiska hinder. Således kan man konstatera att oppositionen fortfarande är demokrater, jämfört med socialisternas förslag; att kalla Socialdemokraterna för demokrater är efter deras förslag väldigt missvisande. Demokrater upplöser inte parlament, de försvarar deras demokratiska funktion.
Who benefits?
Att regeringen kan skicka förslag för att klubbas direkt i riksdagen är ingen utökad makt, det är en endast en effektivisering. Ett fenomen som ofta brukar kallas populistiskt, dvs. man inför lagar effektivt och skyndsamt för att lösa allvarliga problem; man slipper således figurer som påstår att hårdare straff ökar brottsligheten och förhalar att tungt kriminella sätts bakom lås och bom. Regeringen måste nämligen fortfarande ha majoritet i riksdagen för att kunna få igenom sina förslag, det får man inte bara för att omröstning kan se väldigt snabbt; utan för att man förankrar sina förslag genom kompromisser. Det man däremot skulle kunna hävda är att riksdagen relativt sätt stärkt sin ställning eftersom andra institutioner med icke-folkvalda haft en enorm makt att hissa eller dissa förslag. När socialisterna dessutom tillsatt människor med rätt partibok i många myndigheter, är det inte helt lätt för oppositionen att bedriva sin politik ty en rad myndigheter ständigt blir kritiska; en ordning man nu springer förbi.
Det faktum att riskdagen stärkt sitt inflytande gör snarare att demokratin stärkts i Sverige, eftersom riksdagen (i någon mening) representerar svenska folket. Från det socialistiska förslaget om att införa diktatur har vi alltså fått stärkt demokrati tack vare oppositionen eftersom en massa icke-folkvalda figurer helt mister sitt inflytande. Kanske är det här så pass effektivt att man fortsätter på inslagen linje även efter corona, och att lagar som inte blivit perfekta snabbt kan förändras i riksdagen; istället för att alla lagar ska dras i långbänk hos en massa personer som saknar demokratisk förankring. Vilket sannolikt är ett större problem, en massa personer som har väldigt stort inflytande utan att våra folkvalda eller folket kan påverka deras inflytande. Ett begrepp som blivit vida känt som The deep state…
När Socialdemokraterna ville göra sig enväldiga tillsammans med Miljöpartiet, genom att kroka av parlamentets funktion fanns det lyckligtvis demokratiskt sinnade högerpolitiker som var kritiska till det. Diktatur införs nämligen alltid med en känsla av omtanke, där den som motsätter sig diktatorn ofta blir utmålad som självisk eller olojal. Socialister använder f.ö. retoriken flitigt mot förmögna…
peaceful music