fredag, september 30, 2022

Varför kan inte en generaldirektörer ha tillsvidareanställning?

Senaste artiklar

Annie Lööfs hat mot SD beror endast på mandat och matematik… inget annat! Gå inte på spelet!

Som vanligt när det kommer till politik måste man förstå att...

Varför förnekar alltid vänstern att andra socialister inte var ”riktiga” socialister? Det socialistiska kretsloppet förklarat.

Det är alltid intressant att lyssna på vänstersympatisörer när det kommer till...

Professor Lars Calmfors har tyvärr rätt kring M-förslaget om pristaket på el, så här tycker jag man borde tänka.

Även om Moderaternas förslag om pristak på el den kommande vintern både...
Profilbild
Ian Fernhedenhttps://fornuft.se/index.php/ian-fernheden/
Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Frihetliga Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor, salsadansare och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan februari 2021 är Ian också politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i Region Skåne och Kristianstad. Läs mer här

Sverige har fått en ny adel, en politisk adel som får höga poster efter partibok. Gång på gång ertappas dessa kvoterade generaldirektörer och liknande dignitärer med att begå tjänstefel, till att numera även bryta mot lagen. När man är under brottsutredning kring rikets säkerhet är det t.o.m. möjligt att numera få löneökning. Numera har vi även en “elefantkyrkogård” på regeringskansliet där tidigare ”chefer” som inte klarat sköta sina myndigheter placeras, skillnaden mot exempelvis vanliga medlemmar i A-kassan är att dessa upprätthåller bibehållen lön runt den smått blygsamma sexsiffriga klassen; under ett flertal år framöver. Som vanliga medborgare har vi uppenbart problem med s.k. ”växande klassklyftor”, dvs. ett offentligt frälse eller offentlig adel som lever i en helt annan verklighet än både väljare och underställda. 

Att leva som man lär

I ett land där våra politiker ofta agerar fallskärmsjägare när företagare avgår är det tämligen tyst kring denna kategori individer. Beror det på vänskapsband, eller att man inte vill äventyra en framtida försörjning? Är det verkligen rimligt att personer som gravt missköter sina arbeten eller blir fällda i domstol får behålla sina titlar, lön och andra förmåner i en ansenlig tid framöver?  Finns det något som helst mervärde i att ha dessa anställda på regeringskansliet, eller varför har det blivit så här? Varför ska dessa individer försörjas under flera år när inga andra samhällskategorier åtnjuter samma möjligheter? Hur kan man från politiskt håll överhuvudtaget tala om ”ökade klassklyftor” med någon form av trovärdighet eller heder i behåll?

Rekrytera på expertis och erfarenhet

Vad är det som säger att en chef är bra oavsett vart denna är placerad, hur många skulle sätta sig i en flygmaskin där Dan Eliasson tjänstgjorde som flygkapten? Tvärtom är en fartygschef eller en befälhavare på ett flygplan någon som gått den långa vägen, och därför kan fatta beslut efter erfarenhet. På samma sätt som ministrar behöver tillsättas efter erfarenhet borde även våra myndigheter eftersträva samma princip. När vår inrikesminister Ygeman som är ansvarigt statsråd över rikspolischefen har bakgrund i bostads-, miljö- och trafikfrågor, när moralen uppenbart sviktat historiskt i trängda lägen kan man rimligen fråga sig hur han blivit rättsväsendets nestor? När rikspolischefen också saknar polisiär erfarenhet, men har fortsatt förtroende av sin chef, kan man rimligen fråga vilka faktorer som ligger till grund för denna bedömning? Hur kan vi finna oss i att en lekman utvärderar en annan lekman, och sedermera uttalar förtroende för vederbörande? Det borde väl snarare vara tvärt om, en ”riktig” rikspolischef som arbetat sig upp genom organisationen, och som känner förtroende för att ansvarig minister är tillräkligt kompetent? 

Framtida förtroende?

Hur vet vi att just myndighetschefer är så pass duktiga att vederbörande ska ha ett förordnande på flera år? När personen aldrig arbetat inom en organisation utan rekryteras utifrån, borde ju detta istället vara en betydande riskfaktor? På andra arbetsplatser har man provanställning, denna har man ett tag och sedan får man tillsvidareanställning (förenklat sett), varför resonerar vi annorlunda kring myndighetschefer? Är dessa kompetenta borde det inte vara några som helst problem att erhålla ett nytt toppjobb på ett annat företag? Tvekar personen att ta arbetet är det sannolikt inte rätt person för tjänsten? När kompetens istället ersätts med partibok, är det således inte förvånande att anställningstiden löper på många år; vilka skulle vid en händelse av felrekrytering vilja anställa dessa individer (bortsett från Regeringskansliet)?

Skulle vi dessutom göra det möjligt att avskeda myndighetschefer som inte gör ett bra jobb (ur medborgarnas syn och ex. inte inrikesministern) skulle vi högst troligt se ett helt annat tempo från dessa individer. Därför är det rimligt att vi ger liknande avgångsvederlag som andra tjänster i samhället, dvs. några månadslöner. Kan man inte omplaceras på en annan tjänst (efter meriter) så får man väl likt vanliga dödliga söka sig till arbetsförmedlingen eller bemanningsföretag? Rimligen bör man också titta på ansvarsutkrävande från rekryteringsprocessen om vederbörande fått arbetet utan erlagda meriter, i andra länder kallas den typen av rekrytering för övrigt för vänskapskorruption.

 

0
0
rösta
Article Rating

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Senaste ledare

Senaste replik

Fler av våra artiklar:

0 0 rösta
Article Rating
0
Delta gärna i diskussion och kommentera nedan!x
()
x