Kan vi lära oss något av Karkiainen-Hitler-gate?
Det är alltid intressant när dubbla måttstockar blir aktuella, och kanske kan vi lära oss något efter civilminister Ida Karkiainens (S) s.k. ”Hitler-hälsning” blivit en riksnyhet. Hade det handlat om en sverigedemokrat hade en hel mediekår dragit paralleller med en nolltolerans som inte fungerat, och att det ännu var ett bevis för vänsterns påståenden om att partiet är nazistiskt. När det nu visar sig vara en socialdemokrat kanske vi för en gång skull kan få en debatt kring att människor ibland gör dumheter, utan att man för den sortens skull förstår konsekvenserna 20 år senare. Förlåtelsen saknas nämligen likt humorn i politiskt korrekta samhällen, i det kalla samhälle vi har idag finns det många människor som utan att blinka förnekar sina vänner om de visar sig ha ”fel” åsikter. Vi känner alla någon.
Att sätta en handling i rätt kontext
För att utvärdera Karkiainens Hitler-hälsning behöver man därför placera den i rätt kontext. Visar det sig att hon deltagit i vitmakt-rörelser säger det sig själv att den höjda armen hamnar i ett annat sammanhang än om hon drivit med vänner på en fest. Det kan ju dessutom vara så att hon imiterat Hitler utifrån ett satiriskt perspektiv, där någon förevigat ögonblicket och nu läcker den för att man är osams. Att därför döma någon av politiska skäl och helt bortse från vad personen säger, är inte något som är positivt. Vi vet nämligen ingenting om varför Karkiainen står med lyft arm, det kan finnas många anledningar där satir, omoget beteende, morbid humor eller Hitler-dyrkan alla är alternativ. Att därför bortse från kontexten för att döma henne på förhand är knappast hederligt eller rättssäkert. Är det troligt att någon som aldrig varit engagerad i något rasistiskt egentligen är en hemlig rasist, eller kan det vara så att hon är lika skyldig som John Clease i Fawlty Towers?
Oskyldig tills motsatsen bevisas?
En viktig skillnad mellan en civiliserad rättsstat från ett utvecklingsland är hur man ser på skuldfrågan, där det är tydligt att många vänsterprogressiva krafter saknar kunskap om rättssäkerhet. För att undvika att någon blir oskyldig dömd ska den anklagade i juridisk mening anses oskyldig, därefter ska åklagaren bevisa att den anklagade är skyldig. En anklagad ska alltså aldrig behöva bevisa sin oskuld, utan normaltillståndet är oskyldig tills åklagaren leder något annat i bevisning. I vänsterns politiskt korrekta värld är det tvärtom, där är man skyldig om man inte kan bevisa motsatsen; ett mycket läskigt synsätt eftersom man kommer döma oskyldiga människor. När hatet växt sig så pass starkt är det därför inte förvånande att kommunistiska stater mördat 110 miljoner människor… som inte kunnat bevisa sin oskuld. Tanken att någon skulle vara oskyldig har nämligen sedan länge försvunnit.
Den som är fri från skuld kan kasta första stenen – Gammalt bortglömt bibliskt visdomsord.
Förlåtelsen är störst
I ett samhälle där fler och fler lämnar kristendomen till förmån för Netflix, är det inte konstigt att förlåtelsen tappat sin betydelse. Att få syndernas förlåtelse är nämligen en central del till att många går till kyrkan, dvs. att inför gud säga att man ångrar sig och be om förlåtelse. I vårt kalla samhälle har därför förlåtelsen försvunnit, utan istället känner man tillfredsställelse att se någon falla; inte minst av politiska skäl. Att därför sträcka ut en hand till en meningsmotståndare och inte döma utan kanske till och med förlåta för något som var en ungdomssynd är att visa styrka. Att däremot ta tillfället i akt och dra stora politiska växlar, utmåla någon som nazist för att behandla andra som man själv blivit behandlad är inte speciellt imponerande.
Vårt samhälle behöver därför omvärdera hur vi behandlar våra medmänniskor där vi både betraktar misstänkta som oskyldiga, eftersom det kan vara så att vi inte har hela bilden av vad som egentligen skett. Men vi behöver också bli bättre på att både själva be om förlåtelse samtidigt som vi förlåter andra, om det sedan sker i kyrkan eller inte är sedan en fråga för var och en. Att avsätta en minister för att hon i sin ungdom på en fest reste sin högerhand, när hon till synes aldrig burit på bruna åsikter; är lika dumt som att ge sig på någon som uttryckt sig som en idiot på Flashback för 15 år sedan. Istället bör man titta på de värden man står för idag, ty även en ”dålig” människa kan komma på bättre fot med bättre argument.
Att därför döma människor till livstids förvisning från människobyn och civiliserade kretsar, för att de en gång i tiden tyckt fel; när samhället utan problem kan förlåta mördare är minst sagt motsägelsefullt. Det är dessutom kontraproduktivt om man vill förändra värden till något bättre, eftersom det ur dessa individers perspektiv är bättre att vara en del av en sämre gemenskap med hemska värderingar; än att tänka om och trots stort förakt försöka bli en del av den civiliserade världen. Hur får vi människor att lämna nazismen, kommunismen eller islamismen om vi inte är beredda eller inte ens kan förlåta dem?
Det är alltid intressant när dubbla måttstockar blir aktuella, och kanske kan vi lära oss något efter civilminister Ida Karkiainens (S) s.k. ”Hitler-hälsning” blivit en riksnyhet. Hade det handlat om en sverigedemokrat hade en hel mediekår dragit paralleller med en nolltolerans som inte fungerat, och att det ännu var ett bevis för vänsterns påståenden om…
sleep jazz