Hur dåligt mår egentligen det politiska Sverige?

Spread our love
  • 35
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Outsourcingens tid har hittat till regeringskansliet, istället för att statsministern sköter granskningen lämnas ansvaret för att hitta lik i garderoben över till externa företag. Någonstans kan man fråga sig om detta är klokt? Man säger att regeringen och riksdag ska representera folket, men hur folkligt är det att endast ha människor som aldrig gjort ett snedsteg i en regeringen? Hur rimligt är det att döma någon för att man gjorde ett busstreck som barn vilket resulterade i lite böter? Kanske är det just ett busfrö som har förmågan att tänka utanför boxen som är bättre lämpad för att lösa svårare uppgifter?

 

Medias självutnämnda roll som konstitutionsutskott
Vi har dessutom fått en ganska otäck presskår i Sverige där man uppenbarligen letar mer efter kungsoffer än att diskutera bra förslag från olika partier. Ur demokratisk synpunkt kan man fråga sig hur klokt det är att genomföra drev, är det verkligen folkets röst man driver eller sin egen agenda? Media framhåller t.ex. ofta att deras roll är att granska t.ex. regeringen, men vem har egentligen givit dem denna roll? Idag har vi alltså en utveckling där några mediebolag tagit på sig rollen att avskeda ministrar, istället för de offentliga granskningsorgan vi har; nämligen konstitutionsutskottet och riksdagen. Hade vi haft en ansvarsfull opposition (i ordets rätta bemärkelse) hade det snarare varit naturligt att man hade riktat misstroendevotum mot de man tyckt varit olämpliga på sina poster. Sannolikt hade det varit en tryggare ordning att media rapporterat om de oegentligheter som uppstått, och att man sen kan snabbereda ärenden för att undersöka om personen har förtroende att vara minister. Detta bygger på en ordning där oppositionen kan skilja på sak och person, dvs. inte fäller någon för fällandets skull på det sakpolitiska planet (att man tycker olika). Det fogar självdisciplin, dvs. man ska agera ur folkets tjänst och inte sin egen. Det faktum att media trängt sig fram på denna planhalva har gjort att vi idag saknar praxis för hur ett demokratiskt Sverige hanterar ifrågasatta ministrar, istället blir det upp till statsministern att entlediga dem när media gjort dem oanvändbara. Jämför man t.ex. Maria Borelius som inte kunde sitta kvar pga. en svart avlönad barnflicka och Cecilia Stegö Chilò som fick avgå för obetalda TV-licenser med Mehmet Kaplan som ätit middag med extrema organisationer hade kanske de förstnämnda överlevt ett misstroendevotum i riksdagen.

 

Vikten av att utse rätt ministrar
Vi har diskuterat ett politiskt abdikerat ledarskap i många artiklar, där ”beslutsfattare” istället för ”ledare” klubbar politik diverse utredningar och kommissioner skapat. Ingen är villig att ta ansvar för någonting, däremot används ordet flitigt, men i en annan kontext. Innebörden verkar handla om att skicka detta till någon annan istället för att faktiskt hitta bra lösningar som åtgärdar viktiga samhällsfel. Detta framgår tydligt när integrationsbeslut hamnar på kommunala bostadsbolag eller lokala tandläkare istället för hos regeringen. Idag kan vi även läsa om ”superministrarna” Ylva Johansson och Ibrahim Baylan som är de som ska lösa stora samhällsproblem (ofta omnämnda som ”utmaningar”). Har någon frågat sig vad dessa lyckats uträtta i sina politiska karriärer tidigare? Kanske borde en regering bestå av fler exekutiva människor som vet hur man fattar beslut, istället för personer som aldrig haft ett arbete och fått alla sina politiska uppfattningar från tiden i ett ungdomsförbund? Vi är sannolikt många svenskar som har svårt att se att Johansson och Baylan är radarparet som kommer lösa Sveriges samhällsproblem.


PR-byråerna, det moderna samhällets Mephisto

I det gamla dramat ”Faust” av Goete säljer Faust sin själ till djävulen ”Mephisto” för att få kunskap och ett liv i i vällust. På samma sätt kan vi idag se myndigheter och politiker som lägger stora pengar till PR-byråer; dvs. på s.k. ”kommunikation” eller krishantering. Polisen köpte nyligen in PR-tjänster för över 4 miljoner från Prime PR, och under tre år har man skrivet ett kontrakt om PR-tjänster för 25 miljoner. Tänk om man istället lade slanten på att hitta ett intelligent budskap som sålde sig själv? Ett bra exempel hade kunnat vara ”Vi väljer 30 extra patrullerande poliser i Rosengård istället för dyra PR-tjänster!” Med bra idéer kommer krisen aldrig uppstå och PR-konsulten kommer inte ”behövas”, således kan man misstänka att en PR-byrå som jobbar för det offentliga är ett tecken på felprioriteringar hos myndigheten och inte minst ett svagt ledarskap. I fallet Dan Eliasson som tidigare varit chef för försäkringskassan är det säkert en häftig känsla att nu kunna ikläda sig den praktfulla blå guldiga uniformen som rikspolischef, säkerligen är det denna image som gjort honom så omåttligt populär (om man nu ska svänga sig med lite ironi). Felprioriteringarna är tydliga, i polisens fall bör man öka konstaplarnas lön och samtidigt anställa betydligt fler poliser då man idag inte klarar av sitt uppdrag på många håll i landet. Hur man i det läget kan köpa PR-tjänster för 25 miljoner, talar tyvärr sitt tydliga språk. Någonstans handlar just ledarskap om att uträtta saker i svåra tider, det innebär att man måste säga det som behöver sägas och göra det som behöver göras, det vi omnämner som att vara rationell. Just de egenskaperna lyser i denna casestuddy med sin frånvaro.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 35
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 Trackback / Pingback

  1. Vilka företag vill anställa en stenkastare? | Oberoende Förnuft

Kommentarerna är stängda.

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp