Lars Calmfors: Foto Karl Gabor / Pressbild Institutet för närlingslivsforskning // Foto Ian Fernheden: Björn Söder

Även om Moderaternas förslag om pristak på el den kommande vintern både låter bra och är elegant valfläsk när den är som bäst, så har professor emeritus Lars Calmfors en poäng när han säger att marknaden sätts ur spel. Något som inte är ett nytt fenomen när det kommer till just elmarknaden, där staten subventionerat vindkraft och skapat en marknadsmodell där kärnkraften är oekonomisk. Ett fenomen som är mycket diaboliskt eftersom kärnkraften till skillnad på sol- och vindkraft är stabil och levererar el oavsett tid på dygnet och hur mycket det blåser. Det faktum att det inte funnits någon perfekt konkurrens (där priserna pressas ner pga. ökad konkurrens) har vi snarare haft något som kan liknas vid en kartell där elbolagen tidigare kunnat ställa av reaktorer för att istället importera utländsk el med ökad vinst till följd. Så borde det inte fungera i en sund marknadsekonomi. Att staten med M i spetsen inför ett pristak på vad el får kosta, där staten alltså tar den överstigande kostnaden är därför precis lika ‘farligt’ eftersom man skapar incitament för elbolagen att höja priserna ännu mer; staten räddar ju privatkunderna men bara kortsiktigt.


Moderaternas förslag ur ett kort perspektiv

Tittar man därför kortsiktigt kommer elabonnenterna i södra Sverige skyddas för högre priser, medan staten går in och tar notan. Perfekt ur ett kortsiktigt perspektiv, man skickar notan till någon annan (staten). Och visst kan man tycka det är befogat pga. våra skatter, äntligen lite återbäring tänker nog en hel del med all rätt. Problemen med kortsiktiga förslag är att de ur ett längre perspektiv skapar flera problem, som alltså blir mycket tydliga ju närmare horisonten man kommer.


Moderaternas förslag ur ett längre perspektiv

Det första problemet (ej utmaning) är att det kommer finnas gott om individer som ökar sin elkonsumtion eftersom de vet att staten går in, något som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”. Fenomenet innebär att personer som är eller tror sig vara försäkrade ökar sitt risktagande. Något som i det här fallet kommer få efterfrågan på el att stiga, eftersom man tappar incitamentet att släcka lamporna efter sig; man är ju försäkrad av staten. Snarare kommer det säkert finnas individer som låter sin utomhuspool vara uppvärmd året runt, eftersom pappa staten betalar. För det andra slår man som professor emeritus Calmfors är inne på åter undan benen på marknadskrafterna, eftersom elbolaget inser att man kan ta mer betalt när staten öppnar plånboken. Som säljande part (ex. E.ON.)  kan det inte bli bättre, när man kan höja priset och den som ska köpa accepterar vilket pris som helst. Tänk att kunna löneförhandla så? För den som sett James Bond och Octopussy finns där en scen där James Bond utsätter boven Kamal Kahn för ett sådant förfarande kring ett exklusivt Fabergé ägg, där Bond retsamt alltså budar upp priset eftersom han vet att Kahn måste köpa. Det tredje problemet som uppstår är att vanligt folk blir beroende av staten, där staten alltså kommer behöva garantera sitt pristak även de månader när elpriset hade varit mer ”normalt”. Varför ska elprisbolagen sänka priset när de vet att staten tar alla överpriser?

Public service intervjuar marxistisk ekonom med bakgrund i Liberalerna utan att skriva ut partibeteckning (länk)

När det kommer till public service ska man alltid titta vad olika forskare skrivit för texter när de presenteras som oberoende vetenskapsmän, särskilt när dessa som inhyrda sanningsvittnen förkunnar dom över andra. Nationalekonomen Andras Bergh har forskat på välfärdsstaten (vänstervarningssignal), och har en bakgrund i Liberalerna där han kandiderat till riksdagen. Att Bergh landar i ett rättvise- istället för marknadsekonomiskt är mycket märkligt, eftersom marxistiska resonemang är helt irrelevanta i diskussionen. Problemet handlar om att södra Sveriges elpriser är för dyra med tanke på elprisområden, och människor kan tvingas lämna sina hem; inte huruvida det är rättvist om vissa använder mer eller mindre el eller får subvention om elpriset bara slår i taket i södra Sverige. Marxismen handlar alltid om att skapa avundsjuka, någon påstås bli privilegierad på andras bekostnad är alltid budskapet från dessa individer. Förr handlade det om fabrikör mot arbetare, idag kör man exempelvis genus, klimat, läggning och nu elabonnent där det alltid finns en förtryckare och någon som är förtryckt. Stackars de norrlänningar som inte får subvention, är ju inte deras fel att Södra Sverige betalar 10 gånger högre elräkningar… eller vad menar Bergh?

Sett utifrån ett ekonomiskt perspektiv är det enklaste sättet för att få ner priset på el att öka utbudet, dvs. producera mer el; här tänker Sverigedemokraterna därför mer rätt som pratar kärnkraft. Det kan handla om att återstarta kärnkraftverk eller starta de värmeverk som finns tillgängliga, och det kan också handla om att minska den el man kan eftersom en minskad efterfrågan också sänker priset; något som inte är lätt att göra under en vinter. En klokare politik är därför att staten subventionerar solceller till privatpersoner i södra Sverige, eftersom det både ökar utbudet och minskar efterfrågan.  Att argumentera för att bidrag sett ur ett makroekonomiskt perspektiv skulle vara bättre än pristak handlar egentligen om att vänstern alltid vill göra människor beroende av staten, inte att det ena skulle vara mer effektivt på marknaden. Båda skapar egentligen incitament för elbolagen att höja priserna eftersom dessa vet att betalningsförmågan ökar, bidragens enda positiva del är att man skapar incitament att försöka minska sin förbrukning eftersom man då kan spara mer pengar (det uppstår ingen moral hazard); men man gör likväl människor beroende av staten vilket är mycket negativt. Ur ett långsiktigt perspektiv finns det alltså bara två sätt att lösa problemet med skenande elpriser, antingen ökat utbud på fler energiproducenter eller sänkt efterfrågan där båda med perfekt konkurrens får ner priset.

Artikeln är skriven ur ett personligt oberoende ekonomiskt perspektiv då ämnet rent vetenskapligt är för kul och intressant att inte diskutera.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Frihetliga Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor, salsadansare och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och vice ordförande i kommunstyrelsen och är även invald som ledamot av både fullmäktige i kommunen och regionen för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook