Fler borde studera Professor Jordan Peterson – även om han föraktar svaghet

Spread our love
  • 61
  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  

Det är inte ofta artiklar i Svenska Dagbladet verkligen håller låg nivå, men idag har man gjort ett riktigt bottennapp. Professor Jordan Peterson är en mycket bra injektion i det mycket stränga debattklimatet som råder i känsliga frågor, eftersom han vågar utmana auktoritära resonemang som blivit normgivande i västvärlden. Han gjorde sig känd för att han inte ville säga de olika motsvarigheterna till ”hen” som finns i Kanada, vilket gjorde honom till världskändis. Han har även gett intellektuella motargument på den märkliga diskussion som finns bland löneskillnader, något där många förkunnare inte vet vad de talar om. Kuba är exempelvis ett land som lyckats mycket väl med att jämna ut klyftorna, ska man lyckas med det krävs både diktatur och radikal socialism; eftersom man måste sätta marknaden ur spel. Finns det en marknad kommer det att finnas skillnader, eftersom olika varor (så även fritid) kommer att variera i pris då människor är olika. Könsdebatten kopplat mot lön är således ett av de mest bedrägliga sätt att vinna röster på eftersom hela resonemanget bygger på att vilseleda väljare som inte är insatta i grundläggande nationalekonomiska resonemang; dessa försöker inte sällan skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Därför kan man direkt avfärda de politiker som använder sig av den typen av retorik som antingen obildade eller direkt ohederliga (frågan är kanske vad som är värst?).

”Jämna ut klyftorna mellan könen”
Ett arbete uppstår för att någon är villig att ta av sin fritid för den ersättning man får betalt, somliga är villiga att göra det för lägre och andra kräver mer (priset regleras enligt principen om utbud/efterfrågan). När politiker då säger sig ska ”jämna ut klyftorna”, ska de alltså betala mer än det pris folk kan tänka sig arbeta för; vilket i ekonomiska sammanhang blir helt ologiskt eftersom det alltid kommer finnas någon som vill arbeta för en lägre lön i yrken där många kan göra samma sak. Har man unika kunskaper som många efterfrågar, kan man istället sätta en högre lön. Dessutom är det parterna som sätter lönerna, inte Herr Fridolin som är en svensk politiker som ofta talar i dessa termer. Genus som faktor står betydligt längre ner av förklaringar varför kvinnor tjänar sämre, då det främst handlar om lönesättning för jobb med lägre jämviktspris (olika yrken har olika snittlöner). Förklaringen varför kvinnor tjänar mindre i genomsnitt handlar inte om att de är kvinnor, utan att många kvinnor söker sig till yrken som i högre grad är lägre kvalificerade; vilket snarare har sina förklaringar i kultur och normer som formar vilken typ av jobb man söker sig till. Vill man således öka kvinnors jämviktslöner (om vi nu tar debatten utifrån fel ända då det egentligen handlar om låglönejobb) är den enda riktiga lösningen att uppmuntra kvinnor att söka sig in i näringslivet och till andra ledande positioner; eftersom låglönejobb (som marknaden inte behöver betala mer än facklig minimilön) kommer att finnas oavsett vilket kön som tar dem. Således får man välja om man vill föra en diskussion kring låglönejobb eller genus, eftersom det är olika saker; och har helt olika recept.

När världsledande tidningar angriper person istället för sak
Klurar man på det här med att kvinnor får lägre lön för att ”de är mer vänliga”, handlar det inte om att förakta svaghet; utan att någon som är ivrig och kaxig lättare kan förhandla upp sin lön. Återigen vill man nå jämlikhet på detta område, handlar det om att ”avskaffa marknaden” och att staten istället bestämmer lönen (och då är vi återigen inne på socialism och diktatur).  Många sanningar är obehagliga och den här mannen backar inte för att säga dem rakt upp och ner, och det är uppenbart stötande att komma med ett påstående som att kvinnor är vänliga och därför sämre löneförhandlare. Men är det mindre sant? Läser man de s.k. referat som sågar honom, är det samma mönster som vi ser i Sverige. Man ger sig på professorns person, men hans argument står fullständigt obesegrade rent sakligt; vilket är det riktigt obehagliga i sammanhanget eftersom det säger mer om vilket samhällsklimat som vi har. Är man demokrat måste man stå upp för att personer som Professor Peterson har rätt till sin åsikt, och klara av att bemöta honom i sak; när man istället jobbar på världens största medier och ägnar sig åt personangrepp (dvs. samma sak som de värsta diktaturer gjort i alla tider)… Vad lever vi i för värld då? (Alla 3 recensioner som artikeln relaterar till talar sitt tydliga språk).

Kan mobbing leda till framgång?
Professor Petersons resonemang om att mobbare kan behövas i ett samhälle för att sätta offerkoftor på plats, kan säkert också provocera många människor. Tittar man på uppfostran av ett barn är inte alltid vänlighet rätt väg att gå, eftersom barn kan bli både bortcurlade men även förlora kompassen om vad som är rätt och fel. Uppenbart finns det många framgångsrika i historien som utvecklat sin framgång pga. att en mobbare tryckt ner dem. Ett mycket känt exempel är kungen av pop, Michael Jackson, som verkar ha råkat mycket illa ut som barn, där fadern ska ha både trakasserat och misshandlat honom; samtidigt finns det ingen som kommit i närheten av hans karriär. Även om mobbing är fruktansvärt måste man således kunna hålla isär att det som norm är fel, men att det också kan finnas positiva aspekter hos de som blivit utsatta (ett resonemang SvD misslyckas med). Tittar man på olika relationsprogram är det inte ovanligt att många senare i livet återvänder och bemöter sina plågoandar, som inte sällan ber om ursäkt när tv-kamerorna är på; således kan det inte uteslutas att vissa blivit stärkta genom alla psykiska smällar de tvingats ta. I den akademiska världen är det sak som styr inte känslor, således kan det mycket väl vara så att Petersons forskning som menar på att det ur ett långsiktigt perspektiv är bättre att sympatisera med en mobbare istället för den som är svag pga. att vi får färre lättkränkta människor kan stämma; det behöver inte betyda att det är rätt sak att göra ur ett moraliskt perspektiv. Således uppstår det konflikt när vi jämför våra normer (fel med mobbing) mot forskningen som menar på att det kan finnas positiva aspekter, tyvärr tycks man inte på Svenska dagbladets redaktion kunna skilja äpplen och päron. 

Jordan Peterson är inte ekonom utan professor i psykologi, vilket gör att hans och ex. undertecknads ingångar skiljer sig; även om vi verkar ha en liknande uppfattning i många frågor. Unga gillar inte professorn för att han påstås gilla mobbing eller neka till att kvinnor tjänar mindre, utan för att han på ett sakligt sätt utmanar auktoritär politik som blivit norm i samhället; speciellt den politik som på samma sätt som ovan lastar männen för samtliga problem i västerländska samhällen (Alexander Bard som diskuteras i artikeln är även han del av den rörelsen). Signifikant för den här sortens resonemang är ofta att belyser man problematiska men oerhört sakliga resonemang om exempelvis löneskillnader, där man har en avvikande uppfattning leder det ofta till diskussion om vikten av demokrati och yttrandefrihet; eftersom meningsmotståndare lägger fokus på sina attacker där istället för i sak. Undertecknad har lyssnat på en hel del av vad han sagt, och det finns väldigt mycket som är sunt och vettigt. Framförallt är han duktig på att identifiera auktoritär retorik, och hur personer som inte längre för demokratiska resonemang resonerar. Således borde alla titta på honom, för vi behöver utmana vad som anses norm; eftersom människor då blir smartare. Många har idag glömt varför vi har våra demokratiska grundlagsskyddande rättigheter, därför förstår vi inte hur det är att leva under förtryck; eftersom vi har aldrig upplevt det. Att leva i en demokrati är tufft, oerhört tufft eftersom man måste tolerera att höra vad motståndarsidan säger även om vi fullständigt avfärdar deras åsikter; det är något man måste försvara varje dag. Det handlar inte bara om att Sverigedemokrater ska få vara delaktiga i riksdagens arbete, det handlar också om att centerpartister och vänsterpartister måste vara fredade att förespråka öppna gränser eller annan radikal och verklighetsfrånvänd politik och att de samtidigt kan sova gott om natten; endast då kan vi säga att vi lever i en välmående demokrati.

Förövrigt är det anmärkningsvärt hur man i artikeln associerar Peterson till Donald Trump, extremhögern och till och med Breivik avhandlas på ett hörn. Som oberoende har undertecknad aldrig hört professorn ta politisk ställning öht. Titta gärna på hans bästa moments nedan, finns mycket att lära sig om auktoritära synsätt nedan och få en bra bild om vem professorn är.

 

Denna analys om redovisar hur man på ett intellektuellt sätt bemöter någon som attackerar under bältet i en debatt, en god analys av hans berömda intervju i BBC.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 61
  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp