Hur rättssäkert är lynchande journalister som agerar “brottsoffer”?

Orginalfoto: Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons / Blured and edited by Obf

Gång på gång ser vi händelser utspela sig där alla tyckare i landet springer åt ett håll, numera går man så långt att uppmuntra folket att polisanmäla en händelse man inte själv deltagit i. Hur är man egentligen funtad om man som icke närvarande anser att någon bör dömas pga. vad ej namngivna vittnen påstår? Det rättssäkra alternativet borde istället vara att de som är “brottsoffer” gör en anmälan för att få upprättelse? När istället landets journalister kräver upprättelse måste vi fråga oss för vem? Brottsoffren som kanske inte alls känner sig som brottsoffer?

Den ständiga genusdebatten

Tyvärr har många radikala feministiska människor hittat in på landets redaktioner, vilket gör att debatten normaliserats att handla om genus; när det egentligen är fullständigt irrelevant. Uppenbart förstår man inte att det handlar om popularitet, och inte orättvisa mellan könen. Personer som är omtyckta med högt förtroendekapital har mer “valuta” att betala med, detta gör att vissa klarar sig bättre än andra. I Sverige anses det väldigt fult att sko sig på andras bekostnad, vilket varit beklämmande för de som tidigare köpt chokladkakor eller låtit andra betala för sina besök på porrklubb. När man då blandar in genuskortet blir analysen fel eftersom det hela handlar om “brott” mot det vi kallar “svensk kultur” (något som en av figuranterna påstått icke existerar… vilket kanske inte är speciellt konstigt satt i sitt sammanhang?).

Aftonbladet eller Expressen är ingen domstol

Hur är det möjligt att socialt och offentligt avrätta någon med vaga vittnesmål, vittnesmål som dessutom tycks bygga på lösa rykten? Dessa tidningar har betalt för att sälja lösnummer, dvs. desto snaskigare rykte desto mer klirr i kassan. Hur kan vi som samhälle överlåta vår rättsskipning till dessa individer? När man dessutom är den yrkeskår i landet som flest människor föraktar, borde man inse att desto känsligare ämne desto mer korrekt bör man vara. Skadliga publiceringar måste kunna sättas i proportion till brottet, att någon svänger sig med olämpliga ord och uppenbart är ångerfull bör förlåtas; vi kan alla göra misstag – dessa definierar inte oss som människor.

Lex Mordet på Axel von Fersen

Vi glömmer ofta bort att Sverige haft fler mord av höga företrädare än Olof Palme och Anna Lindh, riksmarskalken Axel von Fersen blev lynchad till döds när man skulle begrava kronprinsen Karl August. Fersen som var Gustavian (dvs. anhängare av idén att Gustav IV Adolfs son Prins Gustaf av Wasa skulle bli kronprins efter Karl XIII) anklagades ryktesmässigt för “mordet” på Karl August tillsammans med sin syster Sophie Piper (född von Fersen). Under begravningskortegen slets riksmarskalken ur sin vagn och fördes så småningom till Bondeska palatset, platsen där numera Högsta domstolen finns. I närheten av yttre trappan miste riksmarskalken livet, och i närheten stod Svea Livgarde med fot gevär och tittade på. När obduktionen genomfördes visade det sig att den korpulente dansken Karl August som varit svensk kronprins i ca 1 år och under denna tid blivit väldigt populär, avlidit av ett medfött hjärtfel. Axel von Fersen fick således efter sin död upprättelse med en begravning värdig serafimerriddareen af rikets herrar och riksmarskalk. Ingen dömdes för mordet.

Den som är fri från skuld kan kasta första stenen. Om någon är ångerfull och inget brottsoffer kräver upprättelse är det då rimligt att ödelägga en människas liv i pressen? När en av landets oppositionsledare och landets ”skuggjustitieminister” dessutom har offentliga synpunkter om ansvarsutkrävande pga. rykten; är det personer vi vill ska leda vårt land? Hur rimmar sådana uppfattningar med rättssäkerhet och rättskipning? Kan man kräva mer än att någon som är ångerfull ber om ursäkt eller vad innebär det ”ansvar” Tomas Tobé talar om? Det är inte ansvarsfullt att gå ut och kräva ansvar från andra, det är dessutom inte ansvarsfullt att inte definiera vad man faktiskt menar med att andra ska ta ansvar? Lynchmobbar pga. rykten har slagit fel historiskt, att kvällspressen och sociala medier, och det moderata toppskiktet tar rättvisan i egna händer är inget annat än fel, tvärt om bör vi alla hoppas att de som mår dåligt mår bättre; speciellt när ingen kräver  straffrättslig upprättelse av de som ryktats ha utsatts. 

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 338 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera