Speglar svenska, franska eller brittiska valresultat folkviljan?

Foto Stefan Löfven: Mohammad Ali Marizad Foto Emmanuel Macron: French Goverment
Spread our love
  • 24
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

IngressI en tid när vi haft val i Frankrike och Storbritannien tåls det att säga att dessa system underlättar regerandet, även om folket får ge upp politiskt inflytande. Valsystemen underlättar formerande av starka regeringar, eftersom större partier får mycket mer inflytande än det rent proportionella system vi har i Sverige; således får åskådningar av mer radikal natur ett mycket liten inflytande. I den bästa av världar fungerar systemet friktionsfritt, men i en händelse att pendeln svänger kan radikala partier få oproportionerligt stor makt. Misslyckas Emmanuel Macron med att lösa landets problem under sin mandatperiod, samtidigt som republikanerna och socialisterna inte återvinner förtroende kan Nationella fronten få liknande siffror om människors desperation växer.

UKIP och Nationella Fronten kopplat till respektive valsystem
Båda länderna har personval, dvs. att den kandidat i valkretsen som har högst förtroende vinner det mandat kretsen äger. I Frankrike till skillnad från England krävs dessutom majoritet vilket gör att man har en andra valomgång i de fall ingen kandidat fått över 50% av rösterna. Systemen har gjort att både UKIP och Nationella Fronten, två partier som varit högljudda, har svårt att slå sig in i respektive parlament; eftersom deras lokala kandidater måste vara mer populära än övriga kandidater. De kandidater som vinner har således ett större ansvar att försöka lyssna vilka frågor som engagerat människor, eftersom en växande skara “missnöjda” väljare uppenbart kan slå hårt mot traditionella partier i kommande val.

Svenska Valsystemet
I Sverige har olika kretsar olika antal mandat, vilket gör att varje valkrets kan utse flera mandat som speglar valkretsens valresultat. Således innebär inte det svenska systemet att det råder fullständig proportionalitet mellan den %-sats man får nationellt och antalet mandat, eftersom fokus istället ligger på valkretsarna; dock är felmarginalen inte särskilt stor eftersom antalet mandat i en valkrets beror på hur många invånare kretsen har (det kan alltså diffa om antalet mandat inte är proportionellt med antalet invånare i valkretsen). Däremot innebär systemet att partier som har folkligt stöd får många riksdagsplatser, vilket således innebär att vi har en högre demokratisk förankring. Priset vi betalar är att i en händelse politikerna inte vill tala med varandra fattar dessa inte beslut i majoritet utan i minoritet, vilket inte speglar valresultatet.

Svensk s.k. “praxis” (vilket borde utläsas som “demokratisk inskränkning”)
Sverige har en unik parlamentarisk modell där oppositionen agerar splittrat, sedan 2014 försöker inte oppositionen under Anna Kinberg Batras ledning ta makten. Istället släpps politiska motståndare fram, tidigare partisekreterare Tobé har även understrukit vikten av Vänsterpartiets medverkan i budgeten något som borde vara helt obegripligt för de som har en demokratisk grundsyn. Media har även entusiastiskt målat ut en falsk bild om att man “skapar kaos” / “utlöser regeringskris” om man inte släpper fram det s.k. största blocket, således behöver inte Regeringen Löfven kohandla för att nå majoritet eftersom praxis idag inte innebär att regeringen måste ha majoritet för sin budget. Uppenbart finns det många människor som tycks tro att en regeringsbudget ska passera, systemfelet beror på att regeringen regerar för att borgerligheten lämnat walkover och inte kohandlar för att nå majoritet; istället har man en majoritet mot sig. Det svenska valsystemet är således designat med en hög folklig förankring, däremot har vi en situation där media och politiker saluför rena lögner om vem som har ansvar för regeringens budget. Det hela kan liknas vid en maktkartell, där syftet är att begränsa vissa partier från inflytande. Huruvida detta varit en lyckad strategi återstår att se, grundfrågan handlar kanske om hur många tidigare moderater som är intresserade av att rösta på någon som varken vill regera; och dessutom understryker ärkefiendes medverkan i regeringens budget.

En mer demokratisk modell hade varit att istället kräva en budget som både vänster och höger kunnat acceptera, samtidigt som man beaktat övriga strömningar hos väljarna. Således är det troligt att brittiska och franska ledare i en högre grad också agerar för att blidka motståndarnas frågor, eftersom dessa annars kan växa snabbt om pendeln svänger. Dessutom var det tydligt att oppositionen i Storbritannien under Jeremy Corbyns ledning ville avsätta premiärminister May, uppenbart är det ingen svensk ledarskribent som betraktar sällskapet Corbyn som “kaosskapande”?  I Sverige har man istället något som kan liknas vid en falsk självbild där man med demokratiska inskränkningar (s.k. “praxis”) avskaffar parlamentarismens principer genom en maktkartell. Den svenska netto-politiken behöver således inte spegla de frågor väljarna efterfrågar eftersom kartellen garanterar fortsatt regeringsinnehav så länge Sverigedemokraterna inte når 50,1 % av rösterna. 

När polisen inte fungerar och lägger ner på flera orter, eller när orter riskerar att bli laglösa måste man inse att den politiska kartan är föränderlig. Exempelvis skulle en briserad bostadsbubbla bli mycket smärtsam,  allvarliga kriser tenderar att radikalisera väljare.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 24
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp