När blir en mediekritiker ett troll?

Spread our love
  • 344
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

IngressPå senaste tiden har vi kunnat se flera journalister som tar sig rätten att omnämna deras kritiker som troll eller hat-fabriker. Vad är det som säger att man som journalist inte förtjänar att granskas om man är ohederlig i sin publicering eller rent utav inte underbygger sina artiklar korrekt? Det faktum att många journalister inte kan ta en diskussion med kritiker (eller personer de hängt ut), handlar ofta om att man aktivt skarvat i uppbyggnaden av artikeln. Hela livsluften för många kritiker handlar om att identifiera case där medier aktivt förenklat eller bortsett från avgörande faktorer, därför kan inte dessa medarbetare argumentera för sin sak med hedern i behåll. Således blir det motsägelsefullt när medierna inte svarar på frågor eller tar debatten i sakfrågan, utan avfärdar kritikerna som ”troll”; trots att dessa står oemotsagda i sak. Vill man undergräva förtroendet för sin egen publikation är det en utmärkt strategi, och därför behöver flera medier omvärdera sitt sätt att arbeta; eftersom de aktivt bidrar till sina meningsmotståndares framgång. 

Även journalister behöver stå till svars för sina publiceringar
Det är oerhört viktigt att journalister är transparenta och faktiskt tar diskussionen kring sina publiceringar, eftersom det stärker journalistiken; det faktum att det idag är praxis att göra tvärt om är direkt skadligt för förtroendet. Således bör även en chefredaktör för Expressen finnas tillgänglig på telefon, även om risken finns att bli inspelad. Är man oroad över att bli felklippt kan man alltid upprätta en egen inspelning för att kunna rentvå sig själv, att sluta svara i telefon är inte något som förbättrar situationen; eller ökar trovärdigheten. När kulturen sprider sig till public service är det en mer beklagligt eftersom det som skattefinansierat medium borde vara transparent som en svängdörr och politiskt neutralt. Oberoende Förnufts inställning är att i hög grad deltaga i diskussionerna på vår Facebooksida, och vi försöker svara på alla frågor i  så hög utsträckning som möjligt.

Lex politiska epitet
För alla som studerat ideologi i dess grundform (utan politisk inverkan) är det tydligt att exempelvis Sverigedemokraterna varken är nazister eller fascister, ändå är det epitet som används i hög utsträckning. Finns det någon professor eller annan högutbildad som gett stöd till dessa epitet? Den självutnämnde ”historikern” Henrik Arnstad är någon som varit högljudd i debatter och citerats flitigt, t.o.m. av självaste statsministern. Dagens Sverigedemokrater upplevs nog snarare som mer värdekonservativt än Moderaterna, samtidigt som det finns socialdemokratiska beröringspunkter. Jämför man exempelvis Sverigedemokraterna och Front National i Frankrike eller Frihetspartiet i Nederländerna borde även personer som Arnstad inse att det finns stor skillnad. Således finns det fog att kritisera de journalister som omnämner Sverigedemokraterna som ”fascister”, ”nazister” eller t.o.m. ”högerextrema” eftersom dessa ideologier innehåller andra element (elitism exempelvis) och således inte är en korrekt beskrivning av sanningen; istället undergräver debattören sin egen ställning som ohederlig i sin retorik. Därmed inte sagt att det finns enskilda vettvillingar inom detta parti som gjort uttalande som också förtjänar kritik.

Lex Bokmässan
Under bokmässan har det blivit tydligt att många anser att kommunistiska publikationer är välkomna medans nationalistiska skrifter inte bör välkomnas; vilket blir motsägelsefullt om det är tryckfriheten man åtminstone påstår sig värna. I skrivande stund finns det uppgifter om 200 författare som fortfarande tror det är möjligt att begränsa meningsmotståndare genom att kasta ut dem. Det är troligt att det nya samhället och världsordningen som växer fram kommer behöva ta den sakliga debatten med organisationer som uppfattas som extrema, vilket kommer kräva en hederlig retorik eftersom man annars riskerar att legitimera dessa krafter. Det är sannolikt väldigt kontraproduktivt att kalla någon för troll på bästa sändningstid, eftersom en liten rörelse kan få mycket exponering och sympatier hos de som inte instämmer.

En journalist som till 100% backat upp sin artikel med obestridlig fakta kommer aldrig få samtal av ex. Granskning Sverige eller liknande gruppering eftersom dessa inte kommer kunna bygga ett case. Skulle vi leva i en perfekt värld där all journalistik innehöll hög substans är det troligt att kritiker skulle få väldigt lite att göra. Medborgarna har således rätt att ställa krav och kritisera det som publiceras, att dessa sedermera kallas troll blir kontraproduktivt när kritikern står oemotsagd. Ingen debattör som på sakligt sätt exponerar andras bedrägliga publiceringar förtjänar epitet, snarare måste det vara upp till varje publicist att kunna försvara sina publiceringar; när dessa är oförmögna borde de aldrig publicerat. Det är inte svårare än så. Oavsett om kritikerna skrivit förfärliga saker i olika internetforum, måste vi kunna skilja på deras person och deras redaktionella publiceringar. När man avfärdar någons uppbackade resonemang pga. vad denne tidigare skrivit står vederbörande fortfarande oemotsagd. Däremot bör man ifrågasätta radikala tidigare inlägg, men det bör göras efter man svarat på den framförda kritiken. Att avfärda andra människor som ”troll” utan att besvara deras argumentation, undergräver endast den egna journalistiken och trovärdigheten.  

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 344
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp