Självklart rimligt att äta middag med människor med helt avvikande åsikter

Foto: Grå varg från Pixabay.com
Spread our love
  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1Vi är nog många som tycker det är oerhört intressant att följa det som just nu sker efter Bostadsminister Mehmet Kaplans middag med medlemmar ur Grå vargarna. Under de senaste 48 timmarna har vi överösts med olika kulturpersonligheter och politiker som gått ut och framfört att detta är ”helt orimligt”. Jonas Gardell lyfte in Jesus och pratade om middagen som “ingående av ett heligt förbund”, och kanske var det också så… en gång i tiden. Nu tror jag inte Kaplan ingått ett förbund med någon Grå varg, han har bara hamnat mitt i en kulturkrock. Fenomenet tåls dock att diskuteras. 


“Association by Guilt”
Detta är något som den politiska högersidan ofta talar om, och som vänsterflygeln påstår är myt. Som oberoende kan man dock konstatera att de vänligt sinnade som deltog i “Folkets Demonstration” nyligen fick stå till svars för att extremister också hade hittat dit. Samma mönster uppstod när Marcus Birro åt lunch med Sverigedemokraten Linus Bylund i Stockholm. Resultatet blev (enligt Birros blogg) att han tappade en massa jobb och blev svartmålad i pressen. Här har Sverige blivit väldigt extremt, och på många håll är fenomenet väldigt påtagligt; dessutom kan det innebära ett stort socialt stigma att träffa människor med diametralt avvikande åsikter. I ett civiliserat land är man ansvarig för sina egna handlingar och uttalanden, det är ju således fullständigt orimligt att man ska kopplas samman med andra människors åsikter endast för att man befunnit sig samtidigt i samma rum. Utöver det glömmer vi att demokratisk förändring bygger på dialog, och för att ha en dialog behöver man prata med sin meningsmotståndare. Tystnaden har aldrig vunnit en diskussion, utan man måste börja prata med människor som står för extrema hållningar. IS rekrytering bygger på dialog, kanske kan man vända tillbaka någon genom att faktiskt börja prata mänskliga rättigheter och värderingar (när dessa sitter i fängelset)?


Lex Omar Mustafa
Precis som fallet (i dubbel bemärkelse) med Omar Mustafa, när denne blev invald i Socialdemokraternas partistyrelse blev det uppenbart svårt att kombinera två roller. Som företrädare för en religiös intresseorganisation kommer man sannolikt träffa på människor som har en mer ortodox (renlärlig) inställning till sin egen religion. Den svenske ärkebiskopen Ante Jackeléns toleranta eller öppna syn på profeten Muhammed som en erkänd profet är ganska unik, och både ett ekumeniskt pacifistiskt föredöme, samtidigt som man också kan tycka att det är problematiskt att man som religiös ledare inte mer tydligt framhäver skiljelinjer. Ämnet är både känsligt och inte helt enkelt att ha en klar uppfattning om, speciellt för oss som inte är speciellt troende. Vi kan bara konstatera att som religiös ledare tenderar man att träffa på personer som sannolikt tycker det är viktigt att ha en konflikt eller skiljelinje mellan religionerna. När man kombinerar detta med “Association by Guilt” kommer personer som umgås i dessa kretsar mest troligt få problem, då många per automatik kommer ha träffat människor som kombinerar religion med t.ex. inrikes och utrikespolitik. Mustafas bagage blev en belastning för honom och därför tvingades han avgå, uppenbarligen är det inte helt enkelt att kombinera t.ex. svensk jämställdhet med den kultur han också företräder. Här är det inte helt orimligt att tala om en kulturkrock.


Lex Memmet Kaplan
Det är inte helt enkelt att kombinera sin troliga kärlek till Turkiet (där han är född), vilket säkerligen inte är kontroversiellt i Turkiet, och rollen som regeringsföreträdare i ett land där nationalism/patriotism är något fult. I många länder finns det en sund inställning till att känna stolthet inför sitt land, i Sverige har vi avfärdat dessa personer som rasister. Istället fokuserar media på att statusdevalvera nationella symboler så som Kung, nationalsång och andra traditioner (vilket vi får diskutera i en annan artikel). Kaplan får således problem när han firar en turkisk högtid och träffar turkiska nationalister när han bedöms efter svensk måttstock. Nu är inte “Grå vargarnas” organisation eller historia undertecknads starkaste ämne, således ger vi oss inte på att bedöma om denna organisation har blod på sina fingrar eller inte. Uppenbarligen finns det en massa nya “själv-utexaminerade experter” som vet allt om denna organisation på kvällstidningarnas redaktioner (ironi)… Mest troligt har Kaplan endast försökt att vara trevlig mot sina andra landsmän, men tyvärr fungerar inte Sverige så; han tvingas välja. Samma mönster uppstod när han likställde jihadister som for till Syrien med svenska frivilliga under Finska vinterkriget, sannolikt ville han inte stöta sig med dessa genom att fördöma dem; men även här förväntades han välja. Sedan ska man understryka att man bör inte äta middag med mördare, än mindre fira nationella högtider tillsammans med dem (hurvida Kaplan gjort det får vi låta vara osagt).  Däremot är det uppenbarligen skillnad på hur människor bedöms, sannolikt kommer Kaplan klara sig betydligt bättre än Marcus Birro. 


Begränsa ordet eller dialogen mellan meningsmotståndare är fel, tvärt om ska man prata med dem. Dialogen kan förändra människor eller ett samhälle, denna egenskap saknar tystnaden. Här tänker media fel. 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp