söndag, juli 12, 2020

Vi måste sluta låta fundamentalisterna lura oss

Senaste artiklar

New York Times anklagas för rashatisk retorik från anställda och “hot om doxxing”

Den världsledande tidningen New York Times, i Sverige bland annat känd för...

Var studentexamen för ensamkommande afghaner som krav att få stanna ännu en politisk lögn?

Vi ser det gång på gång, partier som påstår sig ta "ledarskap"...

När NFL ska spela ”svarta nationalsången” innan den riktiga nationalsången har det spårat ut totalt

För alla som följt Black Lives Matters-rörelsen är det tydligt att splittringen...
Staffan Marklund
Staffan Marklundhttps://tradetsmakadetorsdag.wordpress.com/
Staffan Marklund är en bloggare med primärt marknadssocialistisk och antiimperialistiskt perspektiv. Staffan har en kandidatexamen i retorik, kallar sig frihetlig socialist och  radikaldemokrat.

“Det enda sättet att stoppa mig är att hugga huvudet av mig” sa den amerikanska islamkritikern David Wood i en av sina vloggar, bakgrunden var att en större skara fundamentalister försökt och misslyckats med att få honom avplatformerad. Wood beskriver i videon hur hans akademiska karriär tidigare har rubbats av att fundamentalister störde universitet han arbetade på med klagomål angående hädandet. Han kände sig tvungen att välja mellan sin yrkeskarriär och att fortsätta med islamkritiken, han valde det senare. Kristendomskritikern Bart D. Ehrman lär ut sin kritik mot Biblen mitt i Bibelbältet, och har öppet i debatt drivit tesen att den kristna guden inte finns. Under en intervju uppgav han sig inte ha fått ett enda klagomål under sin mångåriga undervisning (hör från 1:40 och framåt)

Med detta exempel vill jag inte antyda att muslimer är sämre människor än andra eller att kristna är bättre. Det jag vill komma åt är den fega relativisering och trivialisering som möter kritiker av fundamentalistisk islam. Den före detta fundamentalisten, men numera moderata muslimen Maajid Nawaz har i sin självbiografi beskrivit hur han och andra extremister medvetet använde anklagelser om rasism som en täckmantel för att driva sin teokratiska agenda – alla kritiker avfärdades genom att hävda fördomsfullhet (“Radical: My Journey out of Islamist Extremism” se kapitel 9). En taktik som verkar mycket utbrett och fullkomligt lyckad.

Islams mer beklämmande kritiker är inte sällan ex-muslimer eller muslimer med avvikande tro, trots det finns det en utbred uppfattning om att Islamkritik i regel är förtäckt rasism. Där en absurd invertering av källkritiska normer gäller, kritiker antas vara fördomsfulla fram tills motsatsen bevisas.

Ehrman lär ut i North Carolina, 77% av lokalbefolkningen är kristen. USA har en muslimsk befolkning på omkring 1%, hur stor den är i olika delar av landet är inte preciserat. Wood hemlighåller vart han bor och verkar, då han utsätts för allvarliga och upprepade dödshot. Även om vi utgår från att flera av dödshoten och försöken att censurera kommer utifrån USA:s gränser, förblir skillnaden i hur olika hädare lever slående. Andelen fundamentalister som tar till våld och hot, tycks onekligen utgöra en större och mer aktiv andel av det muslimska samfundet.

Wood är provocerande i sitt framförande och öppen med att vilja få andra att lämna islam, medan Ehrman är smakfull och saknar liknande ambitioner. Men samma mönster återfinns om vi ser till Europeiska forskare som inte delar Woods kontroversiella stil och mål, Ibn Warraq och Christoph Luxenberg tvingas ge ut sin teologiska forskning om islam under pseudonym – något otänkbart för forskare i ämnet kristendomen. Journalisten och samhällskritikern Douglas Murray skriver i The Strange Death of Europe att :”en kampanj av skräck och mord har hållit tillbaka vågen [av forskning och teologisk debatt som annars skulle undergräver islams sanningsanspråk]” (sida 241-242).

En vardag av våldshot
2016 mördades britten Asad Shah för att ha kallat sig profet, förövaren menade att anspråket utgjorde hädande mot Muhammed. Brittisk press skrev med fasa om hur mördaren hyllades på islamistiska delar av internet. Året därefter kunde tidningen Nzherald skriva om att det fanns sju män i världen som hävdade sig vara Jesus själv. Bupete Chibew Chishimba blev misshandlad och hotat till livet när han först kom ut som den nya Jesus i Zimbabwe 2013, men har sedan i åratal vandrat runt och predikat. 2017 påstod han sig till och med stå över Jesus. De andra sex messiasgestalter har mig veterligen inte bemöts med något våld alls.

Asad Shah tillhörde en avvikande minoritetsgrupp inom Islam – det är främst människor i hans situation som lider av att fundamentalisterna lyckas lura oss icke-muslimer till att censurera debatt. De som betvivlar att det hålls tyst i frågan, kan fråga sig varför Aftonbladet skrev om när nazister vandaliserade en kyrka i Danmark, men inte när islamister gjorde samma sak?

Kristna med avvikande teologiska idéer lever i regel med betydligt större reella friheter, visst din familj kan säga upp kontakten om du lämnar en särskild sekts strikta levnadsregler men det finns ingen realistisk chans i väst att främande kristna kommer döda dig för att du gör kontroversiella nytolkningar av religionen offentligt.

Alla förväntar sig den Spanska inkvisitionen
När sådana här jämförelser görs nämns oundvikligen den spanska inkvisitionen eller korstågen. Min tes är inte att kristendomen är och alltid har varit fullkomligt av godo, jag är själv inte troende kristen. Att dra ut hundraåriga teokratiska övertramp ur kristendomens garderob missar dock poängen. Världsåskådningar är föränderliga över tid, den moderna kristendomen innehar i min uppfattning flera förbättringsområden – men det sista korståget tog slut under 1200-talet, medan IS-kontrollerat territorium skapats och upprätthålls via samtida väpnad jihad.

Den kunniga läsaren kan här vilja lyfta de kristna rekonstruktivisterna, vilka liknande till hur Iran, Saudiarabien och IS upprätthåller en fundamentalistisk tolkning av muslimsk lag, önskar upprätta kristen teokrati med dödsstraff för samkönat sex och legalisering av slaveri. Faktum kvarstår dock att den sista kristna teokratin, med undantag för Vatikanstaten, är sedan länge utplånad och statsformens återupprättande förblir en glimt i dårens öga – medan livet under fundamentalistisk muslimsk lag är en realitet för en påtaglig del av världsbefolkningen. 15 länder upprätthåller i dagsläget helt eller delvis någon form av sharia. Samtliga av världens teokratier listade av World Population Review är, med undantag för Vatikanstaten, islamistiska.

Strömningen av våld inom delar av islam är inget vi måste lära oss acceptera. Forskning som jämfört statistiska trender bland muslimer med kristna och icke-konfessionella har märkt att islam numera dominerar terrorism, men att länder med högre andel muslimsk befolkning samtidigt innehar en lägre frekvens av mord och mildare klasskillnader (M. Steven Fish (2011) “Are Muslims Distinctive?; A Look At The Evidence”). Det finns inget skäl att anta att de teologiska element som kan ha bidragit till lägre antal mord, inte övertid kan breddas till att bekämpa överrepresentationen i terrorism. De lägre klasskillnaderna tyder på att det kan finnas värdefulla etiska verktyg inom den muslimska traditionen som är värda att lyssna till även för oss icke-troende – jag vill inte säga åt muslimer att vara tysta och lyssna på sekulära utan vill att samtalet ska kunna utföras som jämlikar på fredlig grund.

För att nå det målet måste vi se igenom fundamentalisternas billiga försök att förhindra självrannsakan inom det muslimska samfundet och att tysta kritik utifrån. Vi kan inte förvänta oss att fundamentalisterna ska bli ärligare, de finns förstås dårar inom alla religioner och de ger sig aldrig. Det är vi icke-muslimer som måste slå oss fria från extremisternas manipulation, vi måste lära oss sluta se på islam som en enhetlig gemenskap där de skrikigaste har tolkningsföreträdde över de andra – och sluta anta att teologisk kritik är synonymt med dålig människosyn.

Den kontroversiella nederländska politikern Pim Fortuyn mördades 2002 för sin kritik av islam, men inte av en fundamentalist utan en sekulär aktivist som ville skydda muslimer från att göras till syndabockar. Fortuyn hade anklagat islam för att vara “bakåtsträvande”, Fortuyn ville enligt HBTQ-tidningen QX att “Invandringen skall stoppas för att integrera de som redan finns i landet” och sa sig vara “inställd på ett multietniskt samhälle– det var i andra ord inte tal om apartheid eller koncentrationsläger utan samma politik som numera platsar inom delar av S och M. Mördaren hade trots det låtit sig luras till att spilla blod till gagn för just de extremkonservativa som vill att islam ska vara så bakåtsträvande som möjligt.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of

Senaste ledare

New York Times anklagas för rashatisk retorik från anställda och “hot om doxxing”

Den världsledande tidningen New York Times, i Sverige bland annat känd för...

När NFL ska spela ”svarta nationalsången” innan den riktiga nationalsången har det spårat ut totalt

För alla som följt Black Lives Matters-rörelsen är det tydligt att splittringen i samhället blivit väldigt påfallande...

Bisarrt att lärare inte kan flytta elever utan att hamna i HD, lågaffektiv uppfostran gör apor av barn.

Även om det svenska rättssystemet landat i rätt slutsats att man som lärare ska ha rätt att...

Miljöpartiets ultimativa krav visar på hur dåligt svensk demokrati fungerar

Sedan 2014 är Sverige inte längre en demokrati, eftersom en majoritet av landets röstberättigande inte röstat fram...

När sexköpare får miljonfallskärm måste väl alla inse hur sjukt systemet är?

Hela tanken med politiska fallskärmar handlar om att den politiker som genomför kontroversiella idéer inte ska stå...

Senaste replik

Hur kan SVT göra snyftreportage om en död dömd islamistisk terrorist?

Nej SVT och reportrarna Gusten Holm och Hannes Andersson, man är inte...

Fler av våra artiklar: