lördag, juli 31, 2021

Straffsänkningar bör bli ett privilegium istället för absolut rättighet

Senaste artiklar

Recension av Förunderlig nåd av Jacob Sundberg

Förunderlig nåd är en tuff skildring av hur vårt samhälle ser ut idag...

Att Centerpartiet kallar SD fula ord beror på matematik och har inget med godhet att göra

Precis som moderater och kristdemokrater sedan länge förstått att Sverigedemokraterna består av vanliga...

Endast en nyttig idiot benämner Sveriges situation som en regeringskris

Vi befinner oss i en märklig tid där många svenska politiker idag svänger...
Staffan Marklund
Staffan Marklundhttps://tradetsmakadetorsdag.wordpress.com/
Staffan Marklund är en bloggare med primärt marknadssocialistisk och antiimperialistiskt perspektiv. Staffan har en kandidatexamen i retorik, kallar sig frihetlig socialist och  radikaldemokrat.

Kriminalvården har beklagat sig över straffen för unga sexbrottslingar ofta är så pass korta att de dömda inte hinner genomgå behandling menad att rehabilitera dessa. SVT har rapporterat om en 19-åring som misstänkts för 221 brott sedan 2015, han dömdes för lagövertramp med straffvärde på cirka 31 månaders fängelse men fick bara två månaders ungdomsvård. Två bröder begick gemensamt 1500 sexuella övegrepp emot barn, bland annat över 500 fall av grov våldtäkt av barn vardera. De gavs nio respektive sju års fängelse. [1] Orsaken till de korta straffen utgörs av ungdoms- och mängdrabatten. Det är medmänskligt att vilja vara försiktig med att frihetsberöva unga under längre tid, och att önska visa nåd emot även de med längre syndaregister. Men frågan är om inte dessa goda avsikter får bättre utfall för samhället i sin helhet när de kombineras med måttfullhet och skäligt ansvarsutkrävande.

Först kan vi behöva reda ut vad som gäller. Moder Svea disciplinerar i dagsläget sina barn i relation till deras ålder. Unga brottslingar mellan 18 till 21 år får mildrade straff än de äldre bråkstakarna. Det är detta som kallas ungdomsrabatt.

Mängdrabatten gäller oavsett ålder och följer asperationsprincipen – när en gärningsman döms för flera brott får han ett gemensamt straff för dessa, där det allvarligaste brottet ges ett fullvärdigt straffvärde medan påföljderna för de övriga reduceras i fallande skala – om det handlar om extremt många brott (som i fallet med de två bröderna) så slutar man addera brotten efter en viss punkt. Om någon mördar en främling för att stjäla hans bil, och sedan dessutom kör full med sagda fordon, då kommer vederbörande få avtjäna hela straffet för att ha tagit ett liv, en del av bilstölden kommer tilläggas på fängelsestraffet och än mindre av det berusade körandet.

Detta står i motsats till kumulationsprincipen som gällde fram tills 1938, vilket innebar att alla brott gav fullvärdiga påföljder som adderades. 2019 visade en attitydundersökning att de flesta poliser var skeptiskt inställda till straffminskningar – 55% var emot mängdrabatten och 46% emot ungdomsrabatten. [2]

Läsaren kan eventuellt vilja avfärda poliskåren som okunniga – “känner de inte till att det bevisats vetenskapligt att längre fängelsestraff aldrig minskar brottslighet?” Riktigt så enkelt är det inte, visst finns det data som pekar på en relativt svag och dyrköpt effekt på minskad brottslighet via längre inlåsning – men det råder inte konsensus kring dessa fynd. Studier som pekar i diametralt motsatt håll är nämligen inte svåra att hitta. I en debattartikel ur Kvartal summerar krimonologen Fredrik Kärrholm forskning på följande sätt: “[Jerzy] Sarnecki har fel när han skriver att det inte finns något starkt samband mellan de skärpta straffen och den minskande brottsligheten i USA […] den brittiske kriminologiprofessorn Tim Newburn [. ..ställer] i boken Criminology: A Very Short Introduction […] frågan om den ökade inlåsningen i USA sedan 1980-talet haft en effekt på brottsligheten. Svaret är [ett] otvetydigt [ja!…] Positiva effekter av straff har likaså påvisats i en lång rad andra länder, bland andra Nederländerna, Italien och Danmark” [3].

Christian Berggren skrev tidigare i samma tidning att: “Tvärtemot vad tongivande kriminologer som professor Jerzy Sarnecki hävdar så tyder mycket forskning på att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.” [4]

Men hur är det med etiska resonemang? Har vi inte alla varit unga och gjort dumma saker – eventuellt begått enstaka kriminella handlingar vi slank undan med? Skulle vi vilja ha låsts in under längre tid om vi som livsoerfarna gjort något hemskt vi ångrade?

Det är precis det sentimentet ungdomsrabatten grundat på, samt forskning som visar på att unga kan lida mer av inlåsning. Här måste vi dock sluta vara nyanslösa. Precis som det finns människor som skärper sig efter några tuffa år och därför inte behöver hållas in länge – finns det råskinn som aldrig ändrar sig, och var dag de spenderar i fängelse blir en dag då samhället inte spelar lott med skötsamma människors liv.

Forskning har visat att psykopatiska kriminella har betydligt högre risk att återfalla i brottslighet jämfört med andra dömda [5]. I ett dokumenterat fall i USA blev en ungdom med psykopati ertappad med att ha rånat en blind äldre kvinna. Offret valdes ut för att hon inte kunde identifiera förövaren eller försvara sig. Ungdomen fick den retoriska frågan om han inte skulle må dåligt om han stod i kvinnans skor, på vilket han svarade: “vad bryr jag mig, jag är inte hon” [6]. Att bemöta hans subgrupp med attityden: “vi har alla varit unga, det växer han ifrån” – blir parodiskt naivt.

Vi måste lära oss skilja agnarna från vetet – gör straffrabatter till ett privilegium istället för en rättighet. Om den straffade saknar tidigare domar i registret bedöms redan i utdelning av straff [7], men bör specifikt tas med i frågan om straffrabatter ska kunna appliceras delvis eller inte alls. Beskrivs förövaren som ofarlig av karaktärsvittnen, ej bedöms som extrem eller djupt inrotad i kriminella nätverk av polisen, och saknar kraftigt anti-sociala diagnoser som psykopati – brä på med rabatterna. Annars bör vi vara snålare med nåden.

Brottets karaktär bör också viktas, extremt grova kränkningar av andras rättigheter bör i regel inte ges mängdrabatt om inte särskilda omständigheter gäller. Om en yrkeskriminell biltjuv blir ertappad efter flera års härjande, och kan knytas till över 50 stölder då blir det rimligt att räkna bort delar av straffet. Annars slutar det med att tjuven kan ges betydligt högre straff än någon som utfört enskilda bestialiska handlingar. Om däremot någon fälls för 50 grova våldtäkter av barn – då blir det moraliskt oförsvarligt att räkna ner straffvärdet på det viset vi gör idag.

Om en dömd önskar åberopa privilegiet att få sitt straff reducerat, vilket alltså inte ska ske automatiskt, då ska en särskild psykologisk utredning tillsättas för det syftet. En större skara karaktärsvittnen kallas in från förövarens vardag, dessa ska väljas ut via en typ av slumpprocess för att spegla intrycken hos de som känner förövaren men undvika att enbart höra partiska vänner och familj. Urvalet måste också regleras så att rättsväsendet inte kan selektera folk medvetet snedvridet. De medverkande blir personer som den kriminella inte får veta vittnat om dess karaktär, eller vad de sagt, då vittnesmålen hemlighålls för i princip allt annat än denna och framtida rättsprövningar. Åtgärder förutsätter alltså att vi legaliserar anonyma vittnen.

Den vars granne berättar att han bad förövaren sänka musiken vid ett tillfälle och fick ett dödshot som svar, eller vars arbetskamrater obeorende av varandra beskriver honom som tafsande på firmafesten – kommer att få det snålare med straffsänkningar. Medan triviala bråk om soporna i granskapet eller rivaliteter på kontoret förstås inte ska spela in. Människan är ett tämligen slugt socialt djur som uppfattar när någon är farlig, det är inte sällan som de värsta rötäggen redan har gjort sig kända som offerskapare långt innan polisen blandats in.

Karaktärsvittnena ska alltså inte nyttjas för att belöna den som är socialt kompetent, utan istället användas på ett sådant sätt att den uppenbart hänsynslösa och oempatiska upptäcks. Han som rånade den blinda kvinnan skulle sannolikt ha uppfattats som hjärtlös av sin närmiljö sedan tidigare, det samma med 19-åringen med de 31 månaderna i straffvärde. Medan den som är socialt klumpig men hederlig, inte skulle straffas för att hans grannar beskriver honom som kufig.

Tänk er att en ung man arresteras för två fall av misshandel. När polisen tar in honom, då lyckas de hitta en större mängd stulna telefoner i hans bil. Det visar sig att han är den ficktjuv de eftersökt under längre tid. Han döms för tjugo stölder totalt, samt ett ringa och en grov misshandel.

Om han vill få straffet sänkt, då ska det ses över hur hans liv ser ut. Har han dömts tidigare minskar risken för nåd. Kan polisen redogöra för att han är aktiv nazist eller våldsam AFA:ist, och den psykologiska utvärderingen styrker bilden av en världsbild som trivialiserar allvaret i att skada andra – då sänks sannolikheten att få straffen reducerade ytterligare. Men polisens vittnesmål får inte väga för tungt, för att inte ge den laguppehållande delen av staten allt för stort inflyttande på det dömande segmentets maktutövande. Om flera klasskamrater från hans universitet, grannar eller arbetskollegor, oberoende av varandra beskriver honom som våldsam och hotfull överlag – då väger det åt samma håll. Om vederbörande sedan tidigare dessutom är diagnosticerad psykopat eller om den psykologiska utredningen finner allvarliga varningsflaggor av liknande typ, då bör han tvingas tjäna av hela straffet utan någon rabatt.

De flesta bråkiga ungdomar som kommer leva ett brottsfritt liv efter ett enstaka snedsteg, fyller inte i så många rutor i den checklistan. En väldigt liten, men ytterst farlig del av befolkningen skulle därmed kunna klämmas åt utan att egentligen höja straffskalorna.

Artikeln uppdaterades 2021-02-06

[1]
Andrén, Simon (2020/08/15)”Unga sexbrottslingar hinner inte få behandling på anstalt” SR; Ljunggren, Petter och Lindahl, David (2019/09/17) “Guide: Så fungerar straffrabatten för unga” SVT och (2018/09/11) “Riksåklagaren yrkade på att Högsta Domstolen skulle pröva den så kallade mängdrabatten för upprepade våldtäkter mot barn, men HD sade nej.” Salmi & Partners.

[2]
Öbrink, Andreas (2019/09/19) “Sveriges poliser: Slopa straffrabatten för unga” SVT.

[3]
Kärrholm, Fredrik (2020/11/20 “Fattigdom förklarar inte gängvåldet, Sarnecki” Kvartal.

[4]
Berggren, Christian (2019/10/10) “Dags att göra upp med Stockholmskriminologerna” Kvartal.

[5]
Hemphill, James F., Hare, R. D och Wong, Stephen (1998) “Psychopaty and Recidivism: A Review” Legal and Criminological Psychology, volyme 3, nummer 1, se sida 139-70

[6]

Damon, William (1977) “The Social World of the Child” San Francisco: Jossey-Bass, sida 18. Citerad i Bloom, Paul ({första utgåvan}2012) “Just Babies: The origins of Good and Evil” Random House, Google books.

[7]
BrB 29 kap. 4 §

5 2 röster
Article Rating
Dela våra artikel

Kommentera utan Facebook

0 Comments
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Senaste ledare

Senaste replik

Fler av våra artiklar:

0 0 rösta
Article Rating
Dela våra artikel
0
Delta gärna i diskussion och kommentera nedan!x
()
x