Yttrandefriheten är demokratins viktigaste byggsten, i en demokrati måste man få kritisera eller till och med ironisera över vad man tycker är fel. Satir dvs. att man får mottagaren att skratta åt det man egentligen kritiserar är och har alltid varit både effektivt och engagerande att bilda opinion. Det är också de första som brukar försvinna när stater utropar diktatur, något som exempelvis skedde i Chile med Victor Jara. Att satir var viktigt förstod både de allierade och Walt Disney på sin tid, där man genom Kalle Anka visade hur det var att leva i Nazityskland i olika kortfilmer. På samma sätt måste vi kunna driva med religioner, kristendomen har vi inga problem att porträttera i Sveriges riksdag med nakna homosexuella fotografier; men om någon genom seriefigurer kritiserar islam så tycker vissa vänstertroll att man hetsar mot folkgrupp? Hur kan det vara fritt fram att porträttera Jesus Kristus som homosexuell medan man blir kallad till polisen om man delar karikatyrer om islam? Vad är egentligen skillnaden?
Religionsfrihet och Sverigedemokrati
Islam och andra religioner står inte över svensk lag, våra förfäder har dött för att vi ska kunna leva i ett fritt samhälle. Att således ge upp våra friheter för att det väller hit en massa människor som inte förstått tjusningen med demokrati, är fullständigt obegripligt. Vill man leva som muslim går det utmärkt, vi har religionsfrihet i Sverige (tack Gustav III). Det betyder dock inte att dessa värderingar står över svensk lag, det betyder att man i sitt hem eller helgedom kan tillbe vilken Gud man vill. Vi svenskar skall inte göra avkall på vår kultur eller vilka vi är, tvärtom ska vi stå upp för både vår kultur, vårt sätt att leva och vilka vi är. En frihet återkommer nämligen inte när den försvinner, den återstår inte heller om vi väljer att underkasta oss andra religioner och kulturer. En frihet består istället om man är öppen för andra att ingå i den svenska gemenskapen, vilket är essensen i vad sverigedemokrati handlar om.
Yttrandefrihet och Voltaire
Vill vi leva i en demokrati är priset att vi måste kunna tåla både syrlig satir och att människor kritiserar våra uppfattningar. Således blir det hyckleri när samma människor går ut och skriver Je suis Charlie efter terrordådet på satirtidningen Charlie Hebdo och påstår sig värna yttrandefriheten, för att några år senare kräva Jomshofs avgång / rättskipning för att han gör samma sak. Voltarie skrev att han var beredd att dö för meningsmotståndares rätt att uttrycka sin uppfattning, och det är precis vad yttrandefrihet handlar om.
Således borde alla, oavsett om man är Sverigedemokrat eller inte vara glada idag att Sverige fortsättningsvis har yttrandefrihet. För det är egentligen inte Rickard Jomshofs vara eller icke vara som de facto stått på spel, det är huruvida vi bor i ett land med yttrandefrihet eller inte.
Att vara eller inte vara för yttrandefrihet är frågan
När Ardalan Shekarabi (S), vice ordförande för justitieutskottet således gick ut den 13:e september och sa att Richard Jomshof” inte bör komma tillbaka” till justitieutskottet, är det egentligen yttrandefriheten han talar om. Hade Shekarabi stått bakom den svenska yttrandefriheten hade han valt att resonera i linje med den franska upplysningsmannen Voltaire, att han inte höll med Jomshof men att han stod bakom Jomshofs rätt till yttrandefrihet på sociala medier. Istället valde han att kräva att regeringen skulle kräva hans avgång, eftersom han ”sprider hat och splittring…”. En analys som uppenbart är felaktig eftersom det är inte hat att dela satir. Det är praktisera den viktigaste friheten i en demokrati, dvs. att föra fram sin åsikt. Det är nämligen i Sverige både en frihet att vara kritisk till islam, precis som det är en frihet att kunna praktisera islam för den som känner behovet.
Je suis Jomshof