Migrationen viktigast och regeringen vill skicka frågan till demokratifattiga EU?
Vi hör det i varje partiledardebatt, partier som tidigare varit EU-skeptiker där dagens smicker närmast saknar gränser. Varför finns det en ständig vilja att bolla svåra principiella frågor (kring exempelvis migration) till EU, där svenska folket helt saknar inflytande; som om vi inte vore kapabla att fatta beslut i Sverige för vår egen del? När Isabella Lövin talar om att beslut håller på att tas på s.k. “EU nivå” (dvs. över staternas huvuden som de sedan ska rätta sig till) beträffande flyktingar tåls det att fråga hur väl det rimmar med verkligheten, uppenbart har de s.k. Visegradländerna satt sig på tvären eftersom man sedan kommunismens fall värnar nationalstaten? När dessa besitter veto i dessa frågor, är det troligt att en lösning kan nås på s.k. EU nivå? Vill det svenska folket få bestämma kring sin gräns, eller är det bättre att vi överlåter det till den grekiske kommissionären som vi inte kan påverka eller för den delen avsätta?
Ett parlament med knapptryckare är inte en demokratisk institution
Alla som beskriver EU som demokratins hjärta kan man direkt avfärda som personer som direkt okunniga, duperade eller farligt vilseledande, eftersom parlamentarikerna inte kan påverka innehållet i kommissionens propositioner. Om vi leker med tanken att riksdagen endast hade att ta ställning till regeringen (som ingen röstat på utan utsetts av främmande makt) utifrån ett ja eller nej perspektiv, samt utan möjlighet till att förändra innehållet tåls det att fråga om vi haft uppfattningen att vi lever i en demokrati? Faktum är att en vanlig hyresgästförening har betydligt högre demokratiska element. Den svenska rösten representeras av Cecilia Malmström som åtnjuter runt 4 % i den svenska opinionen och är EU:s handelskommissionär, en mycket mäktig post. När varken vi eller Europas folk röstat på henne, och hon drivit igenom att b.la. kanadensiska företag ska kunna stämma europeiska stater eller kommuner om de påverkar kanadensiska företags vinst negativt tåls det att fråga vem som gett henne detta mandat? Ett annat bisarrt exempel är Donald Tusk från Polen som valdes till Europeiska rådets ordförande (motsvarande statschef) trots att hans hemland röstade nej…?
Hur kan man kalla sig demokrat och förespråka en överstatlig lösning?
Hade våra partiledare värderat demokrati hade man haft en omröstning i riksdagen (eller varför inte folkomröstat) om hur Sverige ska ställa sig i migrationsfrågan? Demokrati betyder folkstyre, vilket står i diametral motsats till EU där folket inte har något att säga till om. När man istället för att fråga det svenska folket eller det svenska parlamentet förpassar frågan till en ovald kommission tåls det att fråga om man kan kalla sig demokrat med hedern i behåll? Hade man däremot haft ett tydligt mandat från svenska folket huruvida man vill tillämpa tuff eller liberal gränspolitik, är det väl inget som säger att man inte kan bolla saker uppåt; dagens problem handlar om att en handfull människor tar sig rätten att lämna över makten till Bryssel i vårt lands mest angelägna frågor. Uppenbart placerar svenska folket migrationsfrågan högst upp i detta val, och då är svaret från regeringen att helt radera folkets inflytande till förmån för byråkrater i Bryssel? Hur tänker man?
Vem företräder man som folkvald?
Till synes har många politiker glömt att det är folket och väljarna de företräder, vi är deras chefer; politiker är underställda folket. Det blir därför mycket snett när man som europeisk knapptryckare (läs parlamentariker) har en lön i linje med den svenske statsministern, eftersom det skapar incitament för människor att titta mer på det svällande lönekuvertet istället för vem man företräder. En EU-parlamentariker bör således inte tjäna mer än en riksdagsledamot eftersom lojaliteten till både väljarna och sitt hemland inte kan garanteras när posten blir viktigare än något annat. När vissa EU-parlamentariker varit i Bryssel i snart 20 år tillsammans med vår kommissionär med undantag på några få år i regeringen, tåls det att fråga om lojaliteterna skiftat när exempelvis Liberalerna och Cecilia Wikström lobbar för en federation? Företräder hon då sitt land eller EU i första hand, frågan borde rimligen kunna ställas när man veckan innan springer på möten med George Soros vars intressen till synes också är federation? Kan detta beslut och möte vara en slump? (se gärna klippet nedanför)
@liberalerna tog nu beslutet att verka för att EU blir en federation! Äntligen!!!!
— Cecilia Wikström(L) (@CeciliaWikstrom) 19 november 2017
Had a fruitful discussion with @georgesoros in Brussels yesterday pic.twitter.com/NIXQ9WYuIR
— Cecilia Wikström(L) (@CeciliaWikstrom) 10 november 2017
I en demokrati ska EU:s parlamentariker lyfta de förslag väljarna har, när de inte ens kan lägga egna förslag i sin egen kammare (de saknar det som kallas motionsrätt, propositioner är det som kommer från regering eller kommission) tåls det att fråga om de uppfyller definitionen av att vara ett parlament. Det är uppenbart att hela EU-systemet är riggat på ett sätt där den ovalda kommissionen får otroligt mycket makt, på folkens bekostnad; var det verkligen detta vi gick med i 1994? Vilket mandat hade Fredrik Reinfeldt när han undertecknade den omskrivna konstitutionen “Lissabonfördraget” för Sveriges räkning, när andra länder folkomröstade i samma fråga? Vad lever vi i för värld där EU:s tidigare värsta motståndare numera vill skicka de frågor som svenska folket tycker är viktigast till ett gäng byråkrater vi inte kan påverka, utan att fråga folket när man passerar gå? Rimligen borde alla med någon form av intellekt kräva att det är dags att vi lämnar EU, samt skapar något mellanstatligt samarbete med mycket hög demokratisk förankring.
När EU-minister Ann Linde påstår att 50% av vår export låg utanför EU 1994 varav vi nu exporterar 70 % inom EU, kanske det inte ska framhållas som något positivt utan närmare eftertanke; kanske ska vi fråga oss hur vi kunnat tappa 20% relativt sätt av vår export utanför EU? Hade vi kunnat exportera mer till resten av världen om vi själva ansvarat för våra egna frihandelsavtal till de marknader vi finner intressanta; eller är det bättre att vi låter EU sköta denna del ovanför våra huvuden?
Vi hör det i varje partiledardebatt, partier som tidigare varit EU-skeptiker där dagens smicker närmast saknar gränser. Varför finns det en ständig vilja att bolla svåra principiella frågor (kring exempelvis migration) till EU, där svenska folket helt saknar inflytande; som om vi inte vore kapabla att fatta beslut i Sverige för vår egen del? När…