Foto: Politikerveckan Almedalen / Wikimedia Commons

Idag är det många som går och drömmer om extraval, vi ser det även diskuteras av fler och fler potentater. Sannolikt har det aldrig varit så många som varit för ett omval, eftersom regeringen inte är demokratiskt förankrad; en majoritet har inte röstat för ett januariavtal eller en ohelig vänsterliberal allians. Tvärtom gick Annie Lööf (C) till val på att hellre äta upp sin sko än att bli stödhjul åt regeringen. För att kunna göra en korrekt bedömning av den politiska situationen måste man förstå två saker, det ena är regeringsformen som är grundlag och det andra är att Socialdemokraterna är ett utpräglat maktparti.

Hur ett extraval uppstår

I Sverige är det två personer som kan utlysa extraval, den ena direkt och den andra i samband med att riksdagen misslyckas med att utse en regeringschef. Statsminister Stefan Löfven är alltså den som sitter på möjligheten att utlysa nyval, ett “hot” som ofta används när regeringar exempelvis inte får igenom sin budget (vilket skedde 2014 och sedermera ledde fram till den demokratiinskränkande Decemberöverenskommelsen). Löfven kan alltså som SITTANDE statsminister utlysa extraval, blir hans regering avsatt genom ett misstroendevotum förlorar han denna möjlighet när den avsatta regeringen blir en expeditionsministär; dvs. en avsatt regering som leder landet tills nästa regering tillträder. Så skedde vid valet 2018 när Löfven alltså avsattes och Sverige kastades ut i talmansrundor, Löfven saknade då rättigheten (att utlysa extraval) som statsminister i expeditionsministären (avsatta) Löfven I. Han återfick dock denna möjlighet när Löfven II tillträdde i samband med Januariöverenskommelsen, som alltså är den oheliga allians ingen efterfrågat vid valet 2018 bestående av S+MP+C+L. Den andra som kan utlysa nyval är talmannen, dvs. personen som föreslår statsministrar inför kammaren; han måste dock genomföra fyra talmansvoteringar innan extraval kan utlysas.

Hur Socialdemokraterna fungerar – Ett maktperspektiv

Lyssnar man på Löfven, Sahlin, Ygeman och allt vad dessa figurer heter hör man i vart och varannan mening ordet “makt”. När ni hade makten, om vi får makten, vi har makten etc. Dessa individer tänker i makt, det är den man efterfrågar och den är den man vill använda för att bestämma över andra; man är villig att göra precis vad som helst för makten även om det innebär att man går emot allt man gått till val på. Regeringstaburetten är viktigare, inte vallöftena. För högern är det sakfrågorna, hela tanken med liberalism handlar om att få inflytande i olika frågor; det är individen och inte staten som är det intressanta. Därför kan man på ett ideologiskt plan gå med på att Socialdemokraterna monterar ner sina samhällsskadliga skatter (ex. värnskatt) eftersom regeringen måste ta hänsyn till deras inflytande. Socialisterna som istället hela tiden ser staten och inte individen som basen i sin ideologi, är inte intresserade av att som stödparti försöka få en liberal regering att implementera socialistisk politik eftersom man då missar (utnämnings)makten.

Det politiska utgångsläget 2020

En annan viktig komponent i tolkningen handlar om hur det politiska opinionsläget ser ut detta första år av 20-talet. Sedan valet har SD gått framåt och S har backat till precis som tidigare år nya katastrofala siffror. Liberalerna har sannolikt inte stöd att nå Sveriges riksdag, Vänsterpartiet (som är i opposition) ligger runt 10 %; och alla dessa partier fruktar att Nyans ska plocka deras väljare från muslimska länder. I klartext betyder det att ett val ser ut att bli till nackdel för Löfven och samtliga bundsförvanter. Det har nämligen kostat att tillträda som regering med en politik ingen har röstat för, det som normalt sett endast sker i tredje världen och nationer man elakt brukar håna som bananrepubliker. Länder som idag sannolikt har en mycket högre demokratisk förankring än Sverige, vars regering tycks vara positivt uppskattad av 11-12 % enligt mätningar.

Att i det läget landa i att Löfven kommer utlysa nyval när han är den i Sverige som har mest att förlora, eftersom han leder en regeringskoalition som ingen röstat på; det är minst sagt naivt. Ett betydligt troligare utfall är att Löfven kommer klamra sig fast tillsammans med sina stödpartier, och att avgående partiledare och höga funktionärer i L, MP och C får fina positioner som landshövdingar, ambassadörer, generaldirektörer eller andra internationella toppjobb som tack för sitt stöd. Så fungerar nämligen svensk politik, en duktig företagsledare eller populist kan aldrig nå dessa positioner. Istället vimlar det av en massa människor på våra myndigheter som har Socialdemokraterna att tacka för allt, personer som kommer göra allt för en högerregering ska uppfattas som oduglig att regera; något vi också kunnat se i USA där “oberoende” tjänstemän plötsligt blivit väldigt politiska.

Istället kommer regeringen Löfven II sitta kvar till valet, L och C hade aldrig vågat fälla Socialdemokraterna ty man sitter i en rävsax. Sannolikt kommer man börja tala om en ny borgerlig allians inför 2022, eftersom man behöver dessa väljare för att överleva; något man sannolikt inte kommer få. Som liberal-konservativ bör man istället köpa en popcornskål och öppna ett gott vin och titta på när b.la. Nyans sågar hål i den mest politiskt korrekta regering Sverige haft genom att ta deras muslimska väljare; en regering som kommer gå till historien som den sämsta landet haft.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Frihetliga Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor, salsadansare och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och vice ordförande i kommunstyrelsen och är även invald som ledamot av både fullmäktige i kommunen och regionen för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook