Är Bilan Osmans rashat moraliskt?

”För var dag som går så pallar jag inte med vita människor […] Varför har jag börjat känna ett förakt för vitheten [och] vita” är bevingade ord från Expo-skribenten Bilan Osman. I en intervju med DN försökte hon rättfärdiga uttalandet, men går det att försvara moralen i att öppet förakta människor baserat på hudfärg och kollektiv skuld?

Enligt DN-artikeln ska människor hört av sig till Osman och sagt ungefär: ”Vad menar du, tycker du illa om mig på grund av min hudfärg, och är det inte rasistiskt i ordets rätta bemärkelse?” Osman säger sig ha förståelse för ”resonemanget”, men nämner inget om förståelse för känslorna eller människan bakom dem. Av intervjun framgår aldrig att hon empatiserar med de som tar illa vid sig av att dömas ut p.g.a egenskaper de inte valt. Hon rationaliserar sitt rashat med orden: ”När jag pratar om grupper i en antirasistisk kontext så gör jag det väldigt ofta utifrån någon slags maktkritik. Jag upplever det vara ganska ofarligt att generalisera om heterosexuella som grupp, eller om män som grupp, likväl som vita”.

Föraktet mot vita är inte rasism i någon egentlig bemärkelse enligt henne: ”Jag upplever att vi som samhälle har bilden att rasism är att man på olika sätt framför någonting generaliserande om människor baserat på hudfärg. Mitt inlägg skulle kunna tolkas som att det faller under den kategoriseringen av rasism. Medan min bild är att rasism måste hänga ihop med någonting annat, någonting större, någonting systematiskt. Det måste hänga ihop med historien”.

Frågan om det är moraliskt försvarbart att reducera sina medmänniskor till deras hudfärg, den undviks genom att istället svara på huruvida ”det tekniskt sett var rasistiskt sagt”. Och svaret blir: ”Nej, inte om man tar den definitionen jag tycker är bäst”. Det hela är ett klassiskt felslut kallat ”att åberopa definitonen” (Bennet, Bo (2018{2012}) ”Logically Fallacious: The Ultimate Collection of Over 300 Logical Fallacies” Archieboy Holdings, LLC:Sudbury, Akademiska utgåvan – sida 67 och framåt). Många laddade termer har flera konkurrerande och ibland direkt motsägelsefulla definitioner, genom att välja ut en definition som passar sin egna agenda kan man komma undan med att utsee sig själv till vinnare. De man trampat på kan man avfärda som okunniga, de har bara inte lärt sig vad ordet ”egentligen” betyder. Jag tänker inte ta debatten med Osman om hennes definiton av rasism är den mest lämpade, det är för mig ointressant att klyva hår kring ord. Låt oss anta att rasism förutsätter något ”större, någonting systematiskt” och en viss historia.

Vem avgör vad som är ”något större”? Den kanadensisk-iranska debattören Armin Navabi menar att rasism mot vita finns i strukturell bemärkelse, och är den enda strukturella rasismen i väst då det är den enda ”rasen” som det är socialt acceptabelt att generalisera negativt om (Secular Jihadist avsnitt 137, hör från 1.15.00). Jörgen Huitfeldt menar att ungdomsrånen i Sverige ”handlar till stor del om ett strukturellt förtryck som utövas av i huvudsak barn och ungdomar med utländsk bakgrund mot i huvudsak barn och ungdomar med svenska rötter”.

Hatretorik emot kaukasier har lett till förföljelse i delar av världen och att vita med våld drivits ut ur sina hem i flera Afrikanska länder (Hammer, Joshua (2010) “(Almost) out of Africa: the White tribes” World Affairs, 173:1; ingen angiven författare (2003) “Farmers tortured and murdered due to ‘racial hatred’” Genocide Watch; Toohey, Paul (2018/03/27) “Killed because you’re white” The Australian; Chau, Amy (2010) “World on Fire” Random House, sida 22-23, 107-109). När vissa ”morer” invaderade europa, då spekulerade dom om att den vita ursprungsbefolkningen var för dum att för abstrakt tänkande (Nisbett, R. E. (2011{1998}). ”Race, genetics, and IQ”. i C. Jencks & M. Phillips (red.), ”The Black–White test score gap” Brookings Institution Press – sida 86). Kan man med det hävda att hatet hänger samman med ”historien” tillräckligt för att klassa fenomenet som rasism?

Jag misstänker att Osman och hennes likatänkande skulle avfärda Navabi och Huitfeldt som absurda, samt mena att de historiska exemplen är triviala. Men det är just min poäng – vi är inte överens så vem har tolkningsföreträde om vad som gills som ”något större”? Svaret på sådana frågor blir ofta något i stil med ”de som inte utsätts för rasism har inte rätt att definiera det”. Men det blir cirkulärt – hur vet vi vem som utsätts för det om vi inte först definierat fenomenet? Låt oss för sakens skull utgå från att Osman har rätt och andra fel i definitionsdragkampen. Enligt SAOB:s språkanvändning ägnar sig Osman ändå onekligen åt rashat. Man kan fråga sig hur mycket bättre rashat är än rasism?