När Göran Persson i SVT:s intervju inte säger att folket är så pass skuldsatt att vi inte kan höja räntan; pga. hushållen inte kan betala sina skulder om den stiger; utan framhåller den låga statsskulden så missar han bollen. De stigande bostadspriserna har varit trevligt för den som säljer, men problematiskt för den som köper som står för den ökade risken. Den här lågkonjunkturen som sägs vara på gång beror på två orsaker, och den kommer också att slå hårdare på dessa två kategorier. Det första är kommunernas kostnader som skenat med invandringen, där de efter två år tvingas stå för försörjningen…

Det andra handlar om att när räntorna sjönk för 10 år sedan skapade inte staten amorteringskrav, vilket hade gjort hushållens utgifter konstanta. Det i sin tur hade inte fått priserna att stegra, istället blev det billigt att låna pengar och många insåg att man kunde få mer betalt; dvs. huspriserna steg. Vår högkonjunktur är helt driven av ökad skuldsättning, istället för att vi exporterar fler produkter. Det betyder att räntorna inte får stiga, eftersom ett radhus för 5 miljoner stiger med 50 000 i räntekostnader för varje % räntan stiger; det innebär minskad konsumtion. Istället sjunker värdet på den svenska kronan och vi alla blir fattigare i förhållande till utlandet. Det är därför inte helt otroligt att personer som bor utanför storstäderna kommer klara sig bättre, eftersom de inte har samma skuldsättning och inte utsätts för kostnadsökningarna vid en stigande ränta.

Dessutom är det minst sagt tragiskt att Persson lyfter avsaknaden av Arbetsförmedlingen som ett problem, eftersom dessa aldrig skapade riktiga jobb som efterfrågades. Företag måste inte heller ha AMS för att hitta personal, utan marknaden kan reda ut sånt ändå; det går bra att annonsera över exempelvis Facebook eller andra sidor på nätet. Visst AMS kan på socialistiskt/kommunistiskt vis skapa jobb (beredskapsjobb, s.k. “traineetjänster” och allt vad de kallar dem) som inget företag efterfrågar och som ingen kund vill betala för. Ett mönster som fanns i DDR också eftersom alla hade jobb, men vad hade man för jobb?!? Att Persson ser DDR-modellen som en lösning i en lågkonjunktur är väldigt avslöjande hur han betraktar ekonomi.

Idag handlar det snarare om att stimulera så arbeten skapas, och underlätta att företag anställer fler; här skulle man kunna räkna bolagsskatter i förhållande till anställningstäthet? Varför inte premiera företag som tar in personer med diverse handikapp som annars inte kan få arbeten, där man hittar enkla arbetsuppgifter? Varför inte belöna de som försörjer många anställda, ett företag är som en livbåt på ett stormigt hav; det är inte en utsugande kraft socialister och parasiter vill göra gällande. Varför kan inte kostnaden mellan företag och kommun fördelas, någonstans kanske företaget tycker det är ekonomiskt givande att anställa en gubbe i receptionen igen eller en vaktmästare som kan byta glödlampor och tatta kabel? Kombinerar man det sedan med en symbolisk skatt kanske även en sån person kan leva på sin lön, och känna värdighet istället för att sitta hemma deprimerad?

Får vi en lågkonjunktur, vilket inte alls är säkert men som politikerna vill göra gällande kommer det drabba kommuner och personer som inte kan betala sina skulder i första hand. I kommunernas fall (i dubbel bemärkelse) är det viktigt att ta bort fantasilöner i offentlig sektor, uträttar man däremot underverk bör man ha bra betalt (men hur många gör det…?) och att slå samman små kommuner för att minska administrationen. Samtidigt måste vi bedriva stram migrationspolitik, som helt styrs av arbetsmarknaden dvs. efterfrågas du inte och inte kan försörja dig så måste man återvända. Så ser det ut i resten av världen, det är Sverige som är extremt åt andra hållet.

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of