Varför blev Virtanen superkänd samtidigt som IS-medlemar oftast förblivit anonyma?
De kanske två största moraliska kriserna för Sverige under 2000-talet har varit MeToo:s avslöjanden och IS-krigarnas åtalsimmunitet. Det radikalt skilda sättet som fenomen behandlats på vittnar om något sjukligt inom svensk media.
Visste du vem Fredrik Virtanen och Harvey Weinstein var innan #MeToo? Om svaret är ja, gratulerar du överträffade mig i kändiskunskap. Jag kan inte bevisa att så är fallet, men misstänker att de flesta svenskar inte hört de bägge männens namn innan MeToo. Virtanen gick från B-kändis till namnet på allas läppar, och Weinstein gick från fullkomligt okänd i Svensk kontext till ett återkommande namn i tidningsrubriker. DN har skapat en lista för alla artiklar om den senare, det framgår av denna att de inte publicerat något om Weinstein tidigare än 2017. Ingen artikellista för någon av IS-resenärerna går att hitta.
När kändisar fick allvarliga anklagelser riktade mot sig uppstod en närmast revolutionär stämning inom journalistskrået. Förtalslagar och pressetik ansågs inte gälla, eller inte vara värda att följa i vilket fall. Nu skulle namn ut på förstasidan, innan dom fällts och i vissa fall efter frikännande av polisen. Som i fallet med Virtanen, där utredningen mot honom hade lagts ner sedan tidigare. Journalistkåren var övertygad om nödvändigheten i att jag och du kunde läsa om presumtiva förövare i tidningarna och se deras ansikten på tv.
Jämför detta med IS-återvändarnas relativa anonymitet. Hur många IS-svenskar kan du namnge på rak arm? Hur många MeToo-anklagade?
Michael Skråmo och Bherlin Dequilla Gildo är nog två av de vars namn man sett mest av. 2016 släppte Expressen en lista på strax över 40 återvändare. Denna lista var ambitiös och Expressen förtjänar beröm för grävet. Men publiceringen framstår sparsam när man jämför det med MeToo-uthängningar.
Det var cirka 300 svenskar som anslöt sig till IS. Det kan förutsättas att mannen på gatan har ett större intresse av att veta om hans granne är våldserfaren jihadist, än om Virtanens förflutna. Jag misstänker att alla Sveriges kvinnor och män, har ett större behov av att kunna söka sig bort från IS-återvändarna. Om dessa hade sammanställts i en fullständig lista som publicerats i klassiska ”vi har hela listan”-stuket, då hade denna artikel troligen fått enormt många klick också.
Det skulle kunna göras upprepade reportage om listan, för varje ny detalj eller väsentlig utveckling som skedde. Precis som det gjordes med MeToo-uthängningarna. Där samma namn upprepades på förstasidan, när nya nyanser i anklagelserna framkom. På detta vis skulle IS-återvändarnas namn och ansikte kunnat förevigas i folkminnet. Förövarna skulle åtminstone tvingas leva med skammen av sitt agerande. En skugga av riktig rättvisa, men bättre än ingenting.
Men detta har valts att inte göras. Gällande terrorister har pressetiska regler och förtalslagstiftning tagits på allvar – till och med bemöts med överdriven försiktighet. Cissi Wallin kände sig så bakbunden av de etablerade mediehusen att hon skapade Gardet, just för att kunna hänga ut sexualbrottslingar och näthatare lättare. Det finns ingen motsvarande organisation av journalister som slagit sig ut för att sprida IS-återvändarnas namn.
De juridiska detaljerna kring flera av MeToo-fallen har det djupgrävts i. Efter att Uppdrag Granskning gjorde ett kontroversiellt program kände sig flera i presskåren tvungna att debattera vad som stämde och implikationerna av fallet. När de två advokater, Sten De Geer och Kjell Jönsson, framträdde i SVD med faktumet att IS-återvändarna kan åtalas men att staten väljer att inget göra – då uteblev reaktionerna i media.
Den svenska journalisten är människa precis som alla andra, och människor utgår från sig själva. Som medieanställd känns det nog mer påtagligt att en vidrig gubbe inom bolagets topp tafsar på kollegor – det går per automatik att känna in sig i offrens upplevelse. När det gäller människor som bor i ett annat land, talar ett annat språk, praktiserar en annan tro – då blir det svårare. Det krävs viss ansträngning för pressanställda att känna samma upprördhet inför tanken att en IS-återvändare ska förbli anonym, som de känner inför tanken att någon Metoo-uthängd skulle komma undan.
Slutsatsen vi landar i är inte att MeToo var oviktigt, utan att vi bör försöka upprätthålla samma rättspatos även när det kommer till oförrätter mot de vi har mindre gemensamt med.
De kanske två största moraliska kriserna för Sverige under 2000-talet har varit MeToo:s avslöjanden och IS-krigarnas åtalsimmunitet. Det radikalt skilda sättet som fenomen behandlats på vittnar om något sjukligt inom svensk media. Visste du vem Fredrik Virtanen och Harvey Weinstein var innan #MeToo? Om svaret är ja, gratulerar du överträffade mig i kändiskunskap. Jag kan inte…