Tage Erlander sa en gång i tiden i tv att “Om kriget kommer, blir det numera totalt i den mening, att hela samhället drabbas”. Ett annat budskap som ofta påtalades var t.ex. “Beredskapen är god”, något som få svenskar skulle instämma i idag. Har vi ens någon beredskap idag? Istället råder idag stor splittring vad terrorn beror på politiskt, vilket har lett till att man inte kunnat nå konsensus i hur man ska motverka den. När självmordsbombaren i Stockholm misslyckades att skada andra än sig själv, uppstod ett intressant mönster hos media. Helt plötsligt började man tala om “mannen från Tranås”, som om han var vilken normal “Tranåsare” som helst. Det faktum att han i sitt politiska testamente redan 2010 talade om sin trohet till Islamiska Staten (IS) tonades ner till förmån för familjekillen från Tranås.
Dagens politiker distanserar sig från ämnet
I dagsläget verkar det som att ingen vill ta i denna fråga politiskt, regeringen Reinfeldt utsåg tidigare politiska huvudmotståndaren socialdemokraten Mona Sahlin som nationell samordnare mot våldsbejakande terrorism och extremism. Man valde alltså att ge uppdraget till någon utanför regeringen, som blev underställd demokratiministern Alice Bah Kunke, snarare än föresvars-, inrikes- eller justitieministern som kanske hade varit ett mer naturligt val. När Sahlin sedan avgick utsåg regeringen Löfven moderaten Hillevi Engström (tidigare arbetsmarknadsminister). När regeringar utser politiska motståndare för väldigt viktiga samhällsuppgifter får man känslan av att det hela handlar om spelet Svarte-Petter där ingen vill vara ansvarig för terrorbekämpningen. Uppenbarligen vill inte någon sitta med den heta potatisen i knät om ridån faller, och kanske kan man då undvika frågor om regeringsoduglighet. Således är det också klart oroande när man från politiskt håll vill att alla kommuner ska ta fram egna terrorstrategier på lokal nivå. Då kommuner styrs av b la fritidspolitiker med intresse och engagemang, ofta med ett jobb vid sidan om bör man fråga sig vad dessa vet om terroristbekämpning? Dessutom bör man fråga sig om alla 290 kommuner hade dragit rätt slutsatser när kunskapen saknas, för att inte tala om hur onödigt dyrt det blir när alla kommuner ska uppfinna hjulet på nytt.
Framtagande av en nationell plan för kommunerna
Det säger sig självt att Sverige behöver samla de vassaste personerna som arbetat med terrorism från militär, polis och civilsamhället för att utforma en nationell plan hur kommunerna ska hantera en eventuell attack. Att lägga detta ansvar på varje kommun individuellt är minst sagt vansinnigt. Snarare bör alla kommuner sedan återkoppla till statsledningen hur man tänkt implementera de direktiv som givits.
Framtagande av en nationell plan för medborgarna
Dessutom bör man göra ett häfte som alla medborgare bör få ut hur man ska agera vid en terrorattack, hur ska man t.ex. hantera om vi under en längre tid blir strömlösa eller om vattnet blir förgiftat? Hur kommer egentligen kommunikationen fungera om strömmen går ner tillsammans med mobilnätet? Hur många har en batteridriven radio idag? Kan t.ex. “Hesa Fredrik” användas med en annan signal vid pågående terrorattentat för att undvika att personer ska ta sig till platsen för att se vad som händer? Om kriget kommer delades ut första gången 1943 och genomarbetades av försvarsstaben under ledning av kungens far; arvprins Gustaf Adolf som vid tidpunkten var chef för arméavdelningen. Eftersom man ska hålla på traditioner kan man ju rimligtvis döpa häftet till “Om terrorn kommer” och där lämna svar hur medborgarna ska göra om viktiga samhällsinstitutioner drabbas eller rent av slås ut. Beredskapen på detta område behöver bli god.