C kan inte vara glada över bråkstaken Birgitta Ohlsson (C)

Det är många gånger roligt när ditt problem plötsligt blir någon annans, en känsla som säkerligen finnes i Liberalerna när deras tidigare partikollega Birgitta Ohlsson nu går ut och hotar med att bli vilde i Centerpartiet; som hon precis gått med i om dessa gör upp med Sverigedemokraterna. Rimligen behöver inte Sverige fler bråkstakar utan pragmatiska människor som underlättar för att bilda regeringar, istället för individer med egna politiska agendor; man har nämligen en egen agenda om man sätter sig själv före sitt nya partis eventuellt uppdaterade position. Mer respektingivande hade istället varit att ställa sin plats till förfogande, om man nu inte kan acceptera den väg ett parti tar; istället för att bidra till att hålla ett land som gisslan.

Birgitta Ohlsson borde bli socialdemokrat

När hon under så lång tid arbetat för en vänsterregering i Sverige, först i Liberalerna och nu i Centerpartiet tåls det att fråga om hon inte hamnat i fel parti? Rimligen borde någon som arbetar så starkt för att vi ska få socialdemokratiskt styre vara medlem i ett parti som helt delar den utgångspunkten. Istället för att ägna sig åt att försvåra för en högerregering om man nu inte lyckas få ihop en majoritet på vänstersidan, vilket dessutom borde vara klädsamt om man kallar sig centerpartist dvs. mittenspelare.

Låt Ohlsson bli vilde

Tittar man på mandaten är Ohlssons vara eller icke vara som centerpartist av mindre betydelse när det kommer till att samla stöd för en borgerlig eller högerriktad regering i Sveriges riksdag. Tidöpartierna saknar idag två mandat och Centerpartiet har 25 stycken, man har således råd med en både en och två vildar samtidigt som man också kan lösa ut kvittningsfrågan eftersom ett sådant regeringsunderlag dvs. Tidö+C eller Alliansen+SD skulle ha över 20 extra mandat trots ev. vilden Ohlsson.

Är det rimligt att en riksdagsmajoritet av icke socialister ger makten till socialisterna?

För någon som är socialist är svaret helt säkert ja, absolut eller till och med självklart. För oss som inte är socialister ser vi inte världen så, tvärtom tror de flesta att det är bättre att hitta kompromisser som alla kan acceptera. Rimligen bör en majoritet som fått majoritet hitta vägar framåt att samarbeta. Går det således inte att lösa en vänsterregering eftersom den inte samlar tillräckligt stöd (man vill inte ha V i regeringen), bör ett sansat centerparti vara pragmatiska att släppa fram en minoritets-tidöregering alternativt vara öppna för att ingå i exempelvis en fempartilösning eller motsvarande.

När det blir svårare och svårare att bilda regering behöver man hitta bredare kompromisser, istället för att lyfta fram högljudda bråkstakar. Det är också rimligt att större partier hittar samförstånd tillsammans med mindre partier, istället för att de minsta partierna sätter stopp för landets regering. Tolkar man valresultatet är det mer rimligt med en Tidö-lösning där man samarbetar med Centerpartiet snarare än en Alliansregering som söker stöd hos Sverigedemokraterna; Tidö-varianten samlar nämligen starkare mandat i sin kärna. När riksdagens näststörsta parti redan en mandatperiod varit stödparti utanför regeringen är det rimligen någon annans tur att spela denna roll om man väljer att inte ingå i en konstellation av fem partier. Det borde inte vara omöjligt att sätta sig ner och hitta ramar för ett samarbete om alla vågar släppa på både prestige och stolthet.