Varför hyllar folk dålig konst, när man egentligen borde håna den?

Carolina Falkholts verk i Ystad Foto: Jonn Leffmann / Wikimedia Commons
Spread our love
  • 60
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Under de senaste åren har vi börjat se fler och fler statyer som människor gör sig lustiga åt i sociala medier; exempelvis Ronaldo, Carl Bildt och nu Mohamed Salah (en duktig fotbollsspelare). Gemensamt för dessa statyer är att dessa inte speglar verkligheten. Hur blev det så här? Nuförtiden ser vi även kön, avföring och andra kroppsvätskor spela en väldigt stor roll, samtidigt som kulturcheferna på våra tidningar brinner för allt om feminism men aldrig besökt ett operahus. Kanske är vår tids kulturarbetare motsvarigheten på kommunisternas politiska kommissarier, dvs. människor med en uppgift att bevaka politiska intressen efterlevs. Kanske behöver vi kulturkritiker som Wilhelm Peterson Berger, 1900-talets svar på Simon Cowell (den elaka idol-domaren); som vågar håna dålig konst istället för att hylla den?

Hur definierar man en konstnärlig mästare?

Förr i tiden handlade sant konstnärskap om att utifrån talang avbilda så nära originalet som möjligt, en skicklighet byggd på både talang och många års träning. Dagens moderna människa tänker istället tvärtom, man kan lyckas med allt redan på första försöket; tillhör man en minoritet (genus, läggning, etnicitet eller religion) är det ännu lättare. Tar man Michael Jackson eller andra framgångsrika människor finns det bara ett ord att beskriva dem, perfektionism; det fanns inte på kartan att arbeta med honom om man var en medelmåtta. Förenklat sätt kan man säga att desto duktigare konstnär, desto hårdare personlighet och desto tuffare kommer vederbörande vara mot sin omgivning. Ingmar Bergman hade uppenbart en tuff personlighet, likaså teaterchefen Benny Fredriksson som tog sitt liv i samband med att han sparkats efter #metoo; helt plötsligt var det inte längre mästerskapet som stod i fokus utan vem som var mest kränkt för att de inte fått en roll. Det faktum att tidningarnas redaktioner idag vimlar av personer som aldrig haft ett riktigt arbete eller arbetat med riktigt konstnärskap, gör att man tänker identitetspolitiskt istället för att bedöma kvalitén; vilket man är oförmögen av eftersom man saknar bildning. 

Vart gick det snett?

Backar vi i tiden förändrades konsten under 1800-talet då impressionister och 1900-talets expressionister förändrade hur man skulle tolka verkligheten. Av den anledningen kunde människor som inte var mästare av rang bli konstnärer, perfektionism byttes ut mot s.k. ”uttryck” där dessa fick mer plats; något som sedermera helt spårade ur. Inom musiken har vi sett samma förfall, förr hyllades tenorer som Jussi Björling för de kunde ta höga C idag blir man hyllad och presenterad som den nye Björling om man har en avvikande läggning; även om man inte tar höga C.  Håkan ”tondöv” Hellström, ännu en ”fantastisk” ”sångare”, som många säger sig gilla pga. hans uttryck när han framför sina sånger; en musikalisk nivå vi alla kan känna igen oss i när vi duschar och sjunger för oss själva. Tåls att fråga om någon gick och lyssnade på Jussi Björling eller J.S. Bach pga. deras ”uttryck”, uppenbart var det deras musik man istället uppskattade. Hade man anlitat en konstnär istället för en kvacksalvare hade inte Carl Bildts ”byst” fört tankarna till ännu en snorunge som gjort något ”fantastiskt” på fritids, och Ronaldo respektive Salah hade varit igenkännliga. Man ställer helt enkelt inga krav längre, och ingen vågar säga något utan vi instämmer i kören om att Bildts byst är ”fantastisk” eller kanske ”annorlunda”.

Wilhelm Peterson-Berger är vad vi behöver

En av våra största romantiska kompositörer är Wilhelm Peterson-Berger, en person som dessutom arbetade som kulturkritiker i Dagens Nyheter. Till skillnad från dagens kulturskribenter (läs nymarxistiska kommissarier) visste ”P.-B.” något om vad han skrev om, därför kunde han bedöma operadivors klädval och således såga sånginsatsen genom att inte skriva ett ord om den. 1923 skriver han i DN och frågar sig om meningen med uruppförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett är att ”stänga in aningslösa människor i en hemsk lokal och tortera dem till samma vanvett som musiken uttrycker”. När Donizettis opera Lucia di Lammermoor sattes upp skrev han ”det i toner grundaste som sövt något land och någon tid”.  Ponera att någon hade skrivit i den andan och ifrågasatt huruvida Kakan Hermanssons (slog igenom genom att håna mördade poliser i Malexander, för att sedan dyka upp i både julkalender och På spåret) ”keramikkonst” är något att skratta åt eftersom den lika gärna också hade kunnat härstamma från samma snorunges ”fantastiska skapelser” som Carl Bildts byst? 

Istället för att bygga vackert bygger man numera i DDR-stil, istället för att måla tunnelbanan med vacker konst av Carl Larsson erbjuds både svenskar och turister (f.ö. också svenskar enligt miljöpartiets definition) målningar där män badar i sitt eget piss och kvinnor simmar i sitt eget mensblod, eller varför inte jättepenisar på hela husfasader; det här är inte konst – det är skändning. Man placerade exempelvis en krökt svensk flaggstång med svenska flaggan mitt på Sergels torg, skamligt är bara förnamnet. Eftersom konst idag är synonymt med ”uttryck” istället för konstnärskap är man uppenbart mycket förtjust i kiss, bajs, mens och kön i allt från skolmatsalar till barnkanaler; det är nämligen de uttrycken som står till hands när en skara missanpassade människor som ser sig konstnärer producerar sin smörja och sedermera hyllas av sina egna. Den här fotografen Olsson Wallin är kanske den som visat mest avsmak när hon monterade drottningen med hakkors, en kvinna som ägnat all sin tid åt svenska folket eller världens barn via Childhood; b är bara förnamnet; är det där uttrycket ligger? Man förtalar någon för att skapa en reaktion… och det kallas konst?

Vad kan vi då göra åt det här?

Konstnärskap är drivet av marknaden precis som allt annat, därför bör vi vara mycket sparsamma med att sponsra kultur (som inte har mycket höga kvalitetskrav) som inte bär sig själv. För det andra ska man inte betala för konst man inte uppskattar, samt att i P.-B. eller Simon Cowells anda våga vara respektlös och håna kultur som man inte uppfattar som sann konst. När människor med den mest välpolerade av värdegrunder står och påstår att ex. Kakans krukor är ”fantastiska”, även om de innerst inne ser att det är sånt trams vem som helst hade kunnat göra på en eftermiddag, riskerar folk att göra samma sak eftersom det kan vara svårt att stå upp för sin kritiska åsikt. Dock bör man se till det högre värdet, dvs. att förädla synen på konst istället för att uppgradera rent nonsens till något det inte är. Konst blir inte konst för att man är ett ”offer”, tillhör en minoritet eller är en allmänt kränkt ”hen” med en hobby , konst handlar trots allt om att skapa något vackert; något som förslagsvis speglar en talang och som människor efterfrågar. Stöd därför bra konst och använd din yttrandefrihet för att skratta och kritisera saker som inte hör hemma på en piedestal; var därför solidarisk mot människor med riktig talang – de behöver uppmuntras i dessa tider.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 60
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 Trackback / Pingback

  1. Varför hyllar folk dålig konst, när man egentligen borde håna den? – Life, Death and all between

Kommentarerna är stängda.

Gilla oss gärna på Facebook:

Julklappstips

Kultur

Recension av ”Samhällets Fiende” av Katarina Persson

december 2, 2018 Ian Fernheden 1
Spread our love
  • 85
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Spread our love85      För några dagar sedan släpptes boken Samhällets Fiende av Katarina Persson, en knivskarp samhällsskildring hur det politiska klimatet i ett land kan påverka människors relationer.  För alla oss som förlorat vänner, bekanta, […]


Spread our love
  • 85
  •  
  •  
  •  
  •  
  •