Varför låter inte Expressen de avpixlade ex-nazisterna tala till punkt?

Roland Freisler och David Baas på Expressen (Foto David Baas): Magnus Bergström / Wikimedia Commons
Spread our love
  • 18
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

För alla som läst om nazismen har man för eller senare kommit till deras summariska rättegångar och den ökände dommaren Roland Freisler som dömde folk till döden, bland annat personerna bakom Stauffenbergs attentat men även Vita rosen och syskonen Scholl. En av hans taktiker var att vråla och trycka ner den anklagade till underkastelse, dvs. han gjorde det svårt för dem att försvara sig. Idag arbetar media på ungefär samma sätt (även om tonen är lugn), man för fram sina anklagelser och höjer tonläget; men man klipper antingen bort svaret eller de utläggningar de har. Hur hederligt är det? Om man nu kastar anklagelser mot en annan människa under en intervju, då är väl det enda hederliga man kan göra att faktiskt lyssna på vad de har att säga?

Förtjänar en f.d. nazist en andra chans?

Uppenbart finns det fall där man blivit dömd för brottslighet där det är okej att söka politiskt uppdrag, därför tåls det att fråga om vi kategoriskt ska avfärda en tidigare nazist som kanske ångrar sig djupt över sitt deltagande?  Tittar man på människor i organisationen Kriminellas Rätt I Samhället (KRIS) är det ju tydligt att det finns goda krafter som kommit till insikter, är det en helt omöjlig tanke att det kan gälla figurer som lockats in i vit makt-rörelsen som unga? Faktum är att det är inte omöjligt att någon av dessa besitter kunskap hur man omvänder nazister till demokrater eftersom de själva gjort resan? Därför är det enda rimliga att man hör vad de har att säga till sitt försvar, för det kan finnas värdefulla erfarenheter som kan användas för att faktiskt bekämpa nazismen om det handlar om genuin ånger; det är dessutom en fråga om värdighet i sin journalistik.

Jimmie Åkesson (SD)
Foto: Politikerveckan Almedalen / Wikimedia Commons

Åkessons svar visar på både ryggrad och civilkurage

Vi är nog många som väntat på att EXPO och kvällspressen släpper dessa bomber några dagar innan valet, syftet är att skada Sverigedemokraterna maximalt; och det är inte en otrolig tanke att man släpper det bästa till sist. Det som är intressant är Åkessons svar, istället för att bara utesluta dem är han tydlig med att höra vad de har att säga. Det säger en del om hans civilkurage och syn på rättssäkerhet, dvs. att ge dem den möjlighet kvällspressen (folkdomstolen) nekat dem. Att göra det i en brinnande valrörelse när alla attackerar en, det får man säga är både hederligt och respektingivande; för den enklaste vägen hade varit att spola ut dessa figurer med avloppsvattnet. 

Vad vill vi ha för en mediekår och samhälle? 

Självklart är det en legitim granskning att kolla vad olika kandidater har gjort tidigare, den är ytterst befogad; men frågan är i vilket syfte man gör denna granskning? Handlar det om att hänga ut människor som tidigare varit extremister i syfte att försöka sammankoppla Sverigedemokratin med nazismen, i så fall är syftet tveksamt eftersom det personliga priset är mycket högt. Det faktum att man inte tycks vara intresserad av vad de har att säga, eller låter dem uttala sig mer än en mening i något fall, utan istället ersätter deras ev. förklaringar med Baas berättarröst (man ser att läpparna rör sig) tåls det att fråga vad syftet egentligen är med Expressens publiceringar? 

Det är synnerligen fegt och direkt ovärdigt att anklaga människor och inte låta dem försvara sig, ur ett rättssäkert perspektiv beter sig pressen som nazisten Freisler själv; bara det att dessa svärtar ner deras namn inför hela landet istället för att skicka dem till galgen. Den sortens media är direkt ovärdig för det kan knappast anses som god journalistisk ed, utan den som anklagar får vara beredd att höra försvaret med.

Det som är intressant med tanke på dessa publiceringar är inte vem som gjorde vad för 10-20 år sedan, vi är nog många som ändrat uppfattningar sedan 2010; den här redaktionen har exempelvis tänkt om i migrationsfrågan, EU-frågan och NATO-frågan to name a few. Vad som är intressant är Åkessons ledarskap, uppenbart är det ytterst tydligt att han står upp för demokrati och rättsstatens principer när han svarar som han gör; dvs. han är tydlig med att folk förtjänar en andra chans om de gjort rätt för sig. Därför tåls det att fråga, vilken typ av ledare vill vi ha? En ledare som visar integritet och står upp för de som hängs ut i pressen för att själv bilda sig en uppfattning om vilka de är (genom att lyssna på vederbörande), eller någon som går på pressens linje och verkställer den dom de lagt fram? Vad tycker du? Diskutera gärna nedanför!

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 18
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp