Moderaterna – en ideologisk tickande bomb

Vad är det egentligen som sker i Moderaterna?

Foto: Per Pettersson / Wikimedia Commons // Montage: ObF
Spread our love
  • 81
  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  

Inom Moderaterna väljer man partiledare ungefär som Ryssland väljer president, endast en kandidat har en reell chans att vinna. Därför blir det minst sagt löjeväckande när man kritiserar Putin för att vara antidemokrat, samtidigt som man själv organiserar sina val utan motkandidater. Häromdagen presenterades en Initizo-mätning där 60 % av partiets väljare vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna, något som fick Ulf Kristersson att både tappa hakan samtidigt som han förhöll sig kall. Vad man inte berättar är att partiet tack vare de samhällsförändringar som skett hamnat i en ideologisk konflikt, eftersom man i jakten på nya medlemmar gjort sig för stora för sitt eget bästa; kostymen är helt enkelt för stor. Det kokar under ytan i de nya moderaterna.

“De nya Moderaterna”
Efter Bo Lundgren förlorade valet 2002 valde Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Per Schlingman m.fl. en ideologisk kursförändring inom Moderaterna där man valde att gå vänster ut för att samla fler väljare. Partiet började således jaga mittenväljare (dvs. liberaler och höger-socialdemokrater), och växte och var när det gick som bäst 30%. När migrationsproblemen började bli väldigt påtagliga på många håll i landet, kom Sverigedemokraterna att öka; inte minst av konservativa väljare som inte längre kände sig hemma inom de nya ”liberala” Moderaterna. När Reinfeldt sedermera förlorade valet valdes Anna Kinberg-Batra som partiledare, där hon började att förflytta partiet i mer konservativ riktning. Batras problem uppstod när hon öppnade upp för att samtala med Sverigedemokraterna, eftersom partiets liberala krafter helt avfärdade denna tanke. Således gjorde hon sig omöjlig när siffrorna sjönk pga. liberala väljare gick över till Centerpartiet och Annie Lööf, dessutom vann man inte tillbaka tidigare moderater som gått över till SD (vid artikelns slut kommer ni förstå att hon trots sitt avsked gjorde rätt). Därför blev hennes saga all och efterträddes av nästa man i partiledarkön; Ulf Kristersson – partiets ständiga nummer två.

Post Decemberöverenskommelsen-ism
Både under Batra och numera Kristerssons tid anser man det bättre att lägga ner sina egna förslag och inte driva sin egen politik mer än som “tillkännagivanden”; risken är ju att regeringen faller. Därför uppträder “Alliansen” splittrat i budgetfrågan, eftersom deras budget hade kunnat vinna om  Sverigedemokraterna röstat för. Resultatet hade utlöst en regeringskris pga. regeringen saknar parlamentariskt stöd, därför att Alliansen hellre lägger ner sin politik än kohandlar med Sverigedemokraterna. Man sätter således parlamentarismens idé ur funktion, eftersom det inte längre krävs en majoritet för att vinna regeringsmakten. När det väl kommer till kritan handlar det om att liberala krafter hellre samverkar med socialistiska krafter, än tar stöd av nationalismen. Ur konservativ synpunkt tänker man tvärtom, den nationalism som Sverigedemokraterna står för (dvs. bevarandet av svensk traditionell kultur) är mer tilltalande än mer makt till Bryssel och öppna gränser; vilket skapar en djup spricka eftersom man inte kan enas i den avgörande regeringsfrågan.

Pudelns kärna, den tickande bomben
Sverige har tidigare varit ett land som i hög grad haft en konflikt mellan höger och vänster, dvs. mer eller mindre statlig inblandning i samhället. Detta har idag förändrats och den primära konflikten handlar om nationalstaten mot globalismen, något som fullständigt delar Moderaterna i två läger (se gärna bild ovan). Bland konservativa gräsrötter finns det många människor som vill ha en stark traditionell nationalstat med mer självbestämmande, samtidigt som liberala krafter vill se mer av överstatlighet. När 60 % av partiets väljare säger sig vilja samarbeta med SD ger det en fingervisning av att 2/3 består av konservativa som står närmare nationalismen än socialismen. Dagens problem är dock att det är liberala krafter som säkrat makten genom ombudssystemet i partiet, dvs. man styr sitt parti i minoritet. Den liberala minoritet som styr flörtar dock med de konservativa krafterna, därför kommer det olika “hårda” utspel kring exempelvis migrationen; men i praktiken kommer man inte våga göra upp med Sverigedemokraterna då liberala krafter kommer fälla den som gör det.

Den enda logiska analysen man kan komma till är att desto mer man vägrar samarbeta med SD desto fler av dessa 60 % kommer söka sig till dem; och desto tuffare kommer klimatet bli under ytan inom Moderaterna när de minskar i storlek. Därför är man helt ovillig att diskutera regeringsfrågan mer än att säga att man vill bilda en Alliansregering, eftersom Sverigedemokraterna som möjlig koalitionspartner blottar den djupa ideologiska sprickan inom partiet. Partiet är helt enkelt för brett för sitt eget bästa, och speglar i sin position inte de problem folket känner; dessutom är de oförmögna pga. ideologiska motsättningar att på allvar göra något åt dem. De framstår således som ogenomtänkta, eftersom det pågår ett kallt krig inom partiet. Därför finns det två alternativ, man försöker bli ett renodlat konservativt parti igen genom att värna de 60% (majoriteten konservativa väljare) där de liberala krafterna antingen byter parti eller stiger tillbaka; det enda lilla problemet är bara att dessa styr i partiet idag.

När politiker inte är kända för sin ödmjukhet, är det svårt att se att detta skulle ske frivilligt. Den enda slutsatsen man kan dra är att de konservativa gräsrötterna har allt att vinna på att göra revolution mot dagens ombud och den sittande partiledningen, dock är det en läxa de kommer göra efter valet då sannolikheten är stor att man tröttnar på tillkännagivanden och att man inte driver sin egen politik i skarpt läge. Förslagsvis inför man en demokratisk process där alla medlemmar tillåts rösta om vilken partiledare man vill ha, utan ombud vilket är den faktor som gjort den liberala vänskapskorruptionen möjlig.

Väljer man att inte göra något kommer konservativa väljare att fortsätta sin flykt till SD, där partiet enligt Yougovs och Sentios (de som träffat bäst i tidigare val) ihopbakade siffror är ca 20%. Tror man på Initzio-undersökningen kan man således resonera att 12 % (dvs. 60 %) av dessa 20% är potentiella väljare för SD.  Vill Moderaterna således behålla sin storlek och vara ett attraktivt högerparti är det hög tid för gräsrötterna att agera.

Det kokar under ytan i de nya Moderaterna, man går en ”spännande” tid till mötes samtidigt som tiden på den tickande bomben är på väg att rinna ur.

Vill du förstå varför Nazism är vänster, läs följade artikel 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 81
  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp