Varför pratar politiker i termer om pengasatsningar istället för reformer?

• av Ian Fernheden
• juni 19, 2017

Gång på gång hör vi den ene efter den andre göra utspel om hur mycket man “satsar” på olika områden, vilket ofta används som måttstock hur bra politiken är. Rimligen kan man fråga sig om en ökad kostnad alltid är lösningen på alla problem? Samtidigt tycks även samma mönster finnas hos publiken, där människor i en hög utsträckning undrar vad politikerna kan göra för dem?

Följ upp effektivitet per skattekrona
Det kanske viktigaste politiska verktyget som sällan diskuteras är effektivitet, dvs. hur väl förvaltas skattepengarna när man betalar för en reform? Under politikerveckan i Järva bekräftade regeringen att dessa skjuter till 1,5 miljarder till skolan för att göra den mer jämlik. Är man krass innebär denna s.k. satsning att kostnaderna endast ökar, en klokare lösning är att istället öronmärka pengarna och se hur mycket betygen ökar i de skolor som får ta del av dem. Ökar inte betygen är dessa skattepengar helt ineffektiva, eftersom satsningens syfte är att lyfta skolor i segregerade områden (dvs. öka jämlikheten, vilket förutsätter att redan bra skolor inte samtidigt går och blir bättre). Dessutom kan man ha synpunkter på hur 1,5 miljarder plötsligt hittats och presterats just under den här veckan? När befolkningen vallats in i tankegången om bidrag istället för verkningsgrad, är antalet kritiska frågor sannolikt få.

Tala om de stora frågorna, dvs. hur vi vänder det som idag är “problem”?
Varför tar inte regeringen tjuren vid hornen och ställer sig frågan hur vi exempelvis vänder områdena kring Järva, möjligheterna är ju idag vidöppna mål; istället är det business as usual. Man pratar om “utmaningar” eftersom man inte får säga “problem”, segregation omskrivs numera “socioekonomiska utsatta områden”; uppenbart är semantik i fokus. Istället borde regeringen fundera i dessa banor: Vilka reformer / lagförändringar kommer krävas? Vad kan man från politiskt håll förbättra? Hur garanterar man att svensk lag råder? Hur gör man områdena till Sveriges mest säkra platser (vilket är en rimlig målsättning)? Hur får man människor att vilja flytta till dessa områden? Vad kommer det att kosta att vända skutan rätt? När har vi vänt skutan rätt? Ställer man dessa frågor i relation till regeringens jämställdhetssatsning om 1,5 miljarder kan man konstatera att det råder fundamentala luckor i regeringens politik… om man nu vill vända utvecklingen.

Fråga inte vad landet kan göra för dig, fråga vad du kan göra för landet?

JFK. Smart man. Shot in the back, very sad. Uppenbart hade han rätt om en sak, fokus hos befolkningen bör ligga på skyldigheter istället för rättigheter.  Vilka skyldigheter har invånarna i dessa områden, hur får vi dessa att känna gemensamt ansvar kring områdets utveckling tillsammans med olika myndigheter och intresseorganisationer. Hur får vi fler vuxna engagerade och aktivt sluta upp bakom de reformer som kommer krävas? Även om vi har rättigheter måste vi idag klargöra vilka skyldigheter som gäller inom landets gränser. Detta är än mer viktigt för individer som befinner sig i migrationsprocessen, exempelvis bör vi vara nolltoleranta kring brottslighet eftersom det bör vara en tydlig skyldighet att uppträda likt ett helgon. 

Begår man allvarlig brottslighet, ertappas på bar gärning samtidigt som man saknar medborgarskap bör man dömas i jourdomstol och utvisas dagarna därpå. Är man under 18 år bör rimligen föräldrarna följa med då de är ansvariga för barnens uppförande, svenska medborgare bör på enklaste sätt transporteras till en anstalt med höga murar i några år. Sannolikt hade sådana reformer utvisat några få, låst in ett flertal men reformen hade vänt utvecklingen över en natt.

Aldrig har så många tittat på, när några få förstört för så många.

Gång på gång hör vi den ene efter den andre göra utspel om hur mycket man “satsar” på olika områden, vilket ofta används som måttstock hur bra politiken är. Rimligen kan man fråga sig om en ökad kostnad alltid är lösningen på alla problem? Samtidigt tycks även samma mönster finnas hos publiken, där människor i…