Politikernas orealistiska tävlan i antalet poliser för att vinna väljare
Uppenbart tror många politiker att landets problem står och faller med antalet poliser, tyvärr är problemet mer komplicerat än så. Kristdemokraterna presenterade exempelvis att de vill ha 30 000 poliser, en ökning med 10 000 nya uniformerade från dagens ca 20 000 poliser. Socialdemokraterna valde att öka sitt förslag om 5000 till 10 000 polisanställda (dvs. en mix av civilister och poliser) vid S-kongressen i Göteborg. Sverigedemokraterna talade i Mars om 7000 nya poliser, Moderaterna vill ha totalt sett 25 000 nya poliser (dvs. en ökning om 5000 poliser). Varför är det inget parti som istället talar om vilken typ av brott man vill bekämpa, och hur många poliser man således behöver?
Vikten av att lägga ett realistiskt förslag… i tid.
Leif GW Persson kritiserade i veckan Socialdemokraternas förslag om 10 000 nya polisanställda som orealistiskt, eftersom utbildningsapparaten inte hade klarat det. I Socialdemokraternas förslag vill man dessutom börja utbilda på två nya lärosäten, vilket vid en första tanke låter bra. När man sedan läser att det var 300 tomma platser på den årskull som antogs 2016, måste man förstå att problemet är än mer komplicerat. Epilogen där rikspolischefen Eliasson “applåderar” och beskriver beskedet som “fantastiskt” väcker ett löjets skimmer eftersom inrikesminister Ygeman är Eliassons chef, hyllningskören framstår således som partisk; eftersom denne t.o.m. står i beroendeställning till sin chef. Tittar man på internationella siffror räknar man normalt sett en polis per 250 invånare, dvs. Sverige skulle ha haft ca 40 000 poliser (en fördubbling av dagens 20 000). Tidningen KIT valde exempelvis att kritisera Sverigedemokraterna som efterfrågade dessa nivåer 2015, eftersom våra nordiska länder hade ännu färre poliser. Således kan man också dra slutsatsen att vill man bibehålla sin polistäthet, måste man anställa poliser i samma proportion folk invandrar; annars kommer polistätheten att sjunka.
Entlediga personer som inte för polisverksamheten framåt
Ett annat problem är att många duktiga polischefer blivit underställda civilister som saknar erfarenhet av polisyrket (Läs om New Public Management). Ska man därför vända utvecklingen inom polisen måste organisationen bygga på att de bästa yrkesmännen leder arbetet, och tar hjälp av de byråkrater som behövs för att underlätta polisarbetet (exempelvis inom passverksamheten). Personer som inte klarar testerna för att bli poliser, bör inte heller anställas som utredare; utan kraven måste höjas istället för sänkas. Målsättningen måste vara “Swedens Finest”, istället för “alla ska med”. Dagens omvända situation där inkvoterade byråkrater bestämmer över poliser, genererar problem eftersom man från politiskt håll idag premierar inkompetens istället för kompetens; dvs. yrket blir oattraktivt. Mönstret går igen inom den politiska grenen, Sverige är sannolikt ett utav de länder med lägst antal ministrar som haft tidigare yrkeserfarenhet av sitt ansvarsområde; kanske ligger det trots allt något i att bli som man umgås eller att leva som man lär?
Regeringen behöver sätta mål och leva upp till dem
Idag tenderar viktiga visioner att sättas långt fram, vilket gör det svårt att se hur man egentligen presterar. Kontroversiella och samhällsviktiga frågor som söker svar placeras sällan innan ett stundande val utan efter, vilket gör att ansvarsutkrävande (dvs. valförlust för regeringen) blir svårare att utkräva av den röstande befolkningen. En politisk ledare som menar allvar bör istället presentera delmål, där exempelvis specifika områden eller gator tas tillbaka under ett visst år från ligister samtidigt som ett visst antal poliser utbildas? Ett regeringsparti som ex. lovat att Rinkeby ska vara fritt från gängkriminalitet innan valet, samtidigt som alla tillgängliga utbildningsplatser ska vara fulla under våren 2018 kan således vinna mycket röster och förtroende om de lever upp till sina mål; samtidigt kan de också förlora om de istället misslyckas.
Dagens förslag där man inte har konkreta mål utan man istället pratar om antalet poliser 2022, 2024, 2025 (de två senare dessutom efter valet 2022) saknar helt relevans med verkligheten. Vem vet hur världen ser ut då eller ens om alla partier har riksdagsmandat? Fredrik Reinfeldt var uppenbart mycket populär 2010, idag rear Coop ut hans bok och hans politiska idéer är i de närmaste politiskt döda. Världen är oerhört instabil på sina håll, man bör därför använda sig av korta prognoser med mål som väljarna kan kontrollera; eftersom de längre både saknar relevans, möjlighet till ansvarsutkrävande samt bygger på mycket stora felmarginaler. Det är således inte ledarskap att tala om 10 000 nya poliser till 202x, det är ohederligt valfjäsk som endast vilseleder väljarkåren. Vi lever i nuet, fånga därför dagen och jobba med kortsiktiga resultat där väljarna görs delaktiga i processen.
Uppenbart tror många politiker att landets problem står och faller med antalet poliser, tyvärr är problemet mer komplicerat än så. Kristdemokraterna presenterade exempelvis att de vill ha 30 000 poliser, en ökning med 10 000 nya uniformerade från dagens ca 20 000 poliser. Socialdemokraterna valde att öka sitt förslag om 5000 till 10 000 polisanställda…
water sounds