Intellektuellt ohederligt att prata om Trump-kandidater och populister
Sedan Trump gav sig in i politiken har medierna varit väldigt flitiga i att prata om “Trump-kandidater” som inte sällan anses vara i maskopi med Vladimir Putin, Rysslands president. Dagens tidningar ifrågasätter idag alla som tar sig fram på egna meriter med egna partier, om deras åsikter avviker från det som brukar omnämnas som “åsiktskorridor”. Om vi blickar tillbaka genom vår historia finns det personer som utmanat makten, Engelbrekt Engelbrektsson och Gustav Vasa är två exempel. Med dagens politiska måttstock hade det varit svårt att se att dessa inte varit populister. Funderar man ett steg till stred dessutom Engelbrekt mot den tyske unionskungen, Erik av Pommern, och Gustav Vasa mot dansken Kristian II dvs. utländska förvaltare av Sverige; vilket i någon mening dagens populister gör i sin kritik mot det överstatliga EU.
Stängda organisationer
De flesta fritänkande individer som någon gång engagerat sig politiskt märker snabbt hur stängda partier är hierarkiskt om man tycker annorlunda. För en ja-sägare utan egna politiska visioner är framtiden utstakad eftersom partierna blivit strömlinjeformade av maktsökande individer. Därför är vårt land demokratiskt begränsat eftersom de vanliga medlemmarna (dvs. folket) inte utser politiska ledare i toppen. När vi sedan har val får vi välja partier, även om vi kan kryssa in riksdagsledamöter ligger “makten” hos partiledningarna. Detta är en förklaring till m-väljares missnöje till AKB, de har inte röstat fram henne; och är helt oförmögna att rösta på en annan kandidat. Rätten att utse partiledare består av en liten klick personer inom Moderaterna, där de största distrikten Stockholm och Skåne är de som bestämmer; därför är det inte förvånande att vice partiledare är den för många okända helsingborgaren Peter Danielsson.
The self funded candidate
För personer som Gustav Vasa eller Engelbrekt fanns där ingen möjlighet att slå sig fram inom de befintliga maktstrukturerna, istället valde dessa alternativa vägar. På liknande sätt har exempelvis Donald Trump gjort, även om han gått via en öppen politisk organisation där de republikanska väljarna kunnat rösta fram honom direkt. Hade man haft samma system som i Sverige där politiker ska utse partiledarna, blir man beroende av vänskapskorruption; och Trump som outsider hade inte haft någon möjlighet att bli Förenta Staternas president. Trump hotade även kandidera under eget parti om han inte vann nomineringen, vilket hade kunnat resultera i en upprepning av 1912 års val då Woodrow Wilson (D) valdes till president efter Theodore Roosevelt klöv det republikanerna med sitt nya progressiva parti. På samma sätt påstods Hillary Clinton var den mest kvalificerade kandidaten till presidentposten, uppenbart har personen som fällt uttalandet missat att folket och ingen annan avgör vem som är mest kvalificerad. Som parentes kan nämnas James Buchanan, USA:s 15:e president tidigar varit Utrikesminister, Minister till London, Senator, Minister till Ryssland, parlamentsledamot innan han blev president. Buchanans meritlista var betydligt längre än Clintons, vilket inte var till gagn då sydstaterna lämnade unionen under hans ämbetstid. När hans efterträdare Abraham Lincoln svors in ska han ha sagt:
“If you are as happy in entering the White House as I shall feel on returning to Wheatland, you are a happy man indeed.” James Buchanan
Olika politiska hemvister på de påstådda Trump-kandidaterna
Jämför man Geert Wilders, Marine Le Pen och Donald Trump, har dessa olika politiska hemvister. Trump som varit en företagsmagnat har väldigt lite med högerextrema krafter att göra, även om dessa flitigt associeras med varandra. Det de har gemensamt är snarare att de utmanat befintliga maktstrukturer på egen hand, vilket är ett demokratiskt sundhetstecken; inte ett problem. Ett stöd till den ena behöver inte betyda att man sympatiserar med den andra, även om medierna gärna gör den typen av sammankopplingar. Idag talar många politiker att dessa lämnar “enkla svar” på svåra problem, medans man själv står och pratar om värdegrunder ; eller ifrågasätter verklighetsbilden dvs. att problemet ens existerar. Förslag hur man stoppar drogkarteller från Mexiko och olagliga invandrare (dvs. personer som inte har rätt att vistas i landet) har lyst med sin frånvaro, istället har man hållit brandtal om att man inte bygger murar; ironiskt i sammanhanget är att båda makarna Clinton tidigare lagt förslag på ökad gränsbevakning.
Uppenbart har medierna ett enormt inflytande på hur folket ska tycka, två personer kan uppenbart tycka samma sak vid olika tidsperioder där den ena hyllas och den andra målas ut som avskyvärd. Dagens problem är att vi måste börja diskutera sak och inte person, det är inte rimligt att man ska sammankopplas med andra politiker bara för att dessa också utmanar befintliga politiska strukturer. Det är dessutom uppenbart att epitet inte skrämmer bort väljare, utan snarare stärker ifrågasättande individer att deras kamp är legitim; eftersom motståndarna kör med ohederliga metoder.
Fundera över hur mycket Bill Clintons politik skiljer sig mot Donald Trump?
Sedan Trump gav sig in i politiken har medierna varit väldigt flitiga i att prata om “Trump-kandidater” som inte sällan anses vara i maskopi med Vladimir Putin, Rysslands president. Dagens tidningar ifrågasätter idag alla som tar sig fram på egna meriter med egna partier, om deras åsikter avviker från det som brukar omnämnas som “åsiktskorridor”.…