Sverige är inte längre en demokrati utan en representativ oligarki

Rosenbad i Solnedgång Foto: Pixabay.com
Spread our love
  • 168
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Demokrati är ett grundfundament, eller har åtminstone varit i den västerländska parlamentariska modellen. Tanken på att folket styr är i grunden en chimär, då vi dels har indirekta val i Sverige och väljer våra företrädare. Idén är alltså att vanligt  folk ska känna sig representerade, men hur ofta svänger enskilda ledamöter pga. en yttre omsvängning i opinion eller hos de egna väljarna? Migrationsfrågan är väl ett av få undantag? Från Sverigedemokratiskt håll har “demokratur” börjat användas, vilket är ett s.k. teleskopord av orden demokrati och diktatur. De som använder “demokratur” har sett att det kostar socialt att t.ex. engagera sig i Sverigedemokraterna, man förlorar jobb, fackuppdrag, tidigare fick man inte ens göra värnplikt etc. Ordet används förövrigt ganska ologiskt då demokratur snarare borde handla om att man på demokratiskt vis väljer en stark diktator, men det får utgöra en annan artikel. Oligarki innebär att det är några få aktörer som bestämmer, istället för ett envälde (dvs. diktatur) har vi ett ”fåmannavälde”. Idag märks detta ganska tydligt på många håll inom politiken, således blir detta dagens diskussion.


Finn Bengtsson (M) (Pressbild Moderaterna)
Finn Bengtsson (M) Pressbild Moderaterna

Demokraten Finn Bengtsson
Finn Bengtsson, riksdagsledm. Moderaterna,  började t.ex. driva frågan om DÖ:s ickevarande, samt att Alliansen skulle rösta på sin egen budget (dvs. det väljarna valt honom för) och blev omedelbart isolerad. När hans moderatledamöter helt plötsligt slutade hälsa kan man fundera hur vår yttrandefrihet egentligen fungerar när detta socialt accepteras? Finn Bengtsson (och även Anders Hansson som också röstade för Alliansens budget) tycks i sammanhanget ha varit de enda som förstått innebörden av vad det innebär att vara folkvald bland Moderaternas riksdagsledamöter. Riksdagsledamöter är inte valda av partistyrelse eller partiledare, poängen med hela systemet innebär att riksdagsledamoten ska föra fram sin valkrets åsikter. Uppenbarligen var vi många som tyckte DÖ var fel, och tyckte Finn bedrev en rättfärdig kamp. Östergötlands partidistrikt (Bengtssons partidistrikt) klubbade t.om. en motion om att fälla DÖ; dvs. Finn röstade helt i linje med sina väljare i sann demokratisk anda. Sannolikt blev det politiska priset väldigt högt.



Praxis vs. Demokrati
Sedan Sverigedemokraternas intågande i riksdagen har man hamnat i olika förfaranden där politiker högljutt påtalat att Sverigedemokraterna ”bryter mot praxis”. Enligt många ledande företrädare i regeringen bröt t.ex. Sverigedemokraterna mot praxis när man röstade emot den större minoritetens (dvs. regeringens) budget, och istället röstade på Alliansen som då vann. Stefan Löfven påtalade t.ex. att Sverigedemokraterna endast ville ”skapa kaos” genom att fälla budgeten, vilket blev en sanning runt om hos många människor som inte röstat SD. Om nu demokrati är det “finaste vi har”, hur kan man då tycka det är fel att rösta i sann demokratisk ordning, är man verkligen demokrat om man ser detta som problematiskt? Hur kan man i sann demokratisk anda kräva lydnad av ett annat parti utan att ens prata med dem? Hade vi haft demokrati hade regeringen förhandlat med tillräckligt många parter för att nå störst stöd för sitt förslag, istället valde man nu att lägga fram ett förslag utan stöd och sedan förvänta sig att ett parti skulle lägga ner sina röster. Fenomenet är minst sagt inte ett sunt tecken och knappast i linje med sund demokrati.


Post Decemberöverenskommelsen och Anna Kindberg Batra
Sedan DÖ fallit har vi istället fått en världsunik parlamentarisk situation, dvs. att oppositionen agerar splittrat och lägger egna partibudgetar. Uppenbarligen lever DÖ vidare, fast i annan form. Det är inte helt orimligt att tro att det finns en tyst uppgörelse att inte göra gemensam sak; trots att Sverigedemokraterna är villiga att stödja Alliansens budget. Uppenbarligen är inte AKB redo att bilda regering trots att hon har en majoritet i Sveriges riksdag för sin regering. Hur demokratiskt är det att inte bilda en egen regering om man som opposition kan samla över 50 % stöd i Sveriges riksdag?  Demokraten och Moderaten Finn Bengtsson påtalade senast igår i en debattartikel att Alliansen borde gå samman och lägga en gemensam budget. Således kan man fundera om Anna Kindberg Batra är lämplig att leda Moderaterna (och vara oppositionsledare)? Varför ska man rösta på Moderaterna 2018 om AKB tummar på begreppet demokrati och framstår som ovillig att bilda regering nu när hon har chansen? Den parlamentariska situationen ser ju inte heller ut att bli lättare, mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att landa runt eller över 20 %. Visserligen förväntar man sig att vänsterblocket gör samma sak (dvs. lägger fram egna budgetar), men är det verkligen rimligt att konstellationer på en bra bit under 50 % agerar som om de hade majoritet? Hur mycket demokrati är vi egentligen då? Det är uppenbart för alla utom företrädare för Moderaterna att Finn Bengtsson borde bli ny partiledare för Moderaterna (om man nu vill att partiet man röstar på bildar regering om dom har majoritet enligt demokratins spelregler) då han verkar vara en av få som ser nyktert på situationen.


Sveriges statsskick (men uppenbart också vissa partiorganisationer) tillämpar nu sedan Sverigedemokraternas intåg ”Representativ Oligarki”, dvs. några få bestämmer. Den s.k. åsiktskorridoren (dvs. några få som satt en tyst regel vad det politiska samtalet får handla om) är också ett tydligt tecken på Oligarki. Man kan även tala om oligarki när man väljer att inte samtala med andra folkvalda pga. deras “bristande människosyn”, vilket uppenbarligen blir motsägelsefullt när man sedan lägger samma förslag själv. Voltaire var på sin tid beredd på att gå i döden för meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter, man kan fråga hur många som resonerar på samma sätt i plenum (dvs. riksdagen)?

Gillar du Förnuft så glöm inte lika oss!

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 168
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 Trackback / Pingback

  1. Hur lyckat är det att ersätta demokrati med teknokrati? | Oberoende Förnuft

Kommentarerna är stängda.

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp