Vill vi ha politiker som sätter makten före ideologi?

• av Ian Fernheden
• december 7, 2015

Vi var nog många som blev väldigt förvånande när statsminister Löfven gick ut och berättade att Sverige nu var fullt. För bara någon månad sedan lät det väldigt annorlunda, då menade Löfven att ”om vi får många som kommer till vårt land, då är det en liten ansträngning, Ja! Då är det upp till oss att se till att dessa människor kommer i arbete och utbildning så snabbt som möjligt; därför det blir en förtjänst för samhället lite längre fram”. Uppenbarligen kan man ju fråga sig varför inte Löfven driver samma linje idag, antalet asylsökande var på ungefär samma siffror då. Har Socialdemokraterna svängt vad dom tycker politiskt, eller är man orolig för sina egna sjunkande siffror?  Än mer märkligt är det att Miljöpartiet sitter kvar i regeringen, när dem står för en helt annan politik och är en av de grupper som varit hårdast på att fördöma oss som fört fram kritik mot systemet. Astrid Lindgren förstod tidigt vad detta handlade om, i ”Rasmus på Luffen” varnar Paradis-Oskar förmanande den unge Rasmus att man ska akta sig för folk som ”gör vad som helst för pengar”. En relevant liknelse är idag om vi verkligen vill ha politiker vid rodret som uppenbarligen ”gör vad som helst för makten” ? Vad hände egentligen med ansvarstagande, hålla sitt ord, retorisk hederlighet och politiska ideal?

 

 

”Vi har varit naiva”
Det var orden Löfven använde för att beskriva samhällsklimatet. Personligen blev jag kritisk mot Sveriges migrationspoltik för ca 3 år sedan, men vill understryka att jag alltid har gillat invandrare. För mig har det länge varit uppenbart att många inte kommer i jobb utan hamnar i utanförskap, vilket leder till brottslighet och ännu mer problem i samhället. Innebär Stefan Löfvens uttalande att jag under dessa 3 år varit någon form av extremist (om än borgerlig sådan) eller har jag som kritiker haft rätt medan andra varit naiva? Det faktum att man kovänder helt och i princip intar Sverigedemokraternas linje gör ju frågeställningen ytterst relevant. Detsamma gäller ju även Moderaterna och Kristdemokraterna som påstår sig ha ”förnyat” sin politik på området. Förnyelse är för mig att man kommer på politik man inte har tänkt på (ex uppfinnandet av barnbidraget), jag skulle snarare säga att man ”förändrat” sin politik. Frågan är varför man inte har gjort det tidigare, utan kategoriskt fördömt oss som ventilerat frågeställningar? Man kanske kan tala om att vara pragmatisk (lättföränderlig), men när man argumenterar mot bättre vetande och inte är uppriktig i sin beskrivning av samhället; samtidigt som man raljerar över sin politiska motståndare tycker jag vi som väljare borde kunna förvänta oss mer.

”Vi tjänar ekonomiskt på invandringen”
Jag vet inte hur många gånger jag hört ”vi tjänar ekonomiskt på invandringen”, väldigt många folkvalda och journalister verkar driva denna tes. Den vänsterorienterade tankesmedjan Arena Idé är en av de organisationer som räknat på detta och landat i slutsatsen att vi tjänat 900 miljarder sedan 1950 och att vi idag tjänar 65 extra skattemiljarder per år. Man kan fråga sig hur väl detta stämmer när vi behöver låna pengar från utlandet för att finansiera migrationen? Enligt Professor Jan Ekberg som räknat på detta behöver 72 % arbeta för att nå break-even.  Dessa siffror har Sverige aldrig varit i närheten av, tittar man på hur det ser ut efter 10 år har 52 % av flyktingar jobb. Då ska vi tillägga att många som kommer idag saknar utbildning, vilket gör att man måste ställa sig frågan vilka jobb som dessa ska kunna konkurrera om? När man dessutom motsätter sig låglönejobb, vilket hade kunnat förbättra statistiken så ställer jag mig frågan hur man tänkt? Många som tänker vänster vill gärna se offentlig sektor som en möjlighet att ge folk anställning, men man ska komma ihåg att precis som med bidrag finansieras dessa jobb av alla som betalar skatt i landet. Det vi behöver är alltså mer småföretag som anställer människor som står långt från arbetsmarknaden, således kan man ställa sig frågan om regeringen  verkligen förstår vidden av samhällsutvecklingen när man skär ner i t.ex. RUT och ökar arbetsgivaravgifter för unga. När pengarna istället satsas i Ylva Johanssons ”Traineejobb”, vilket endast genererat 1 jobb i hela landet kan man fråga sig varför hon inte ställt sin plats till förfogande?

Den politiska polariseringen leder till att många agerar sekteristiskt
Jag anser att man som samhällsdebatör måste ge en korrekt beskrivning av verkligheten, det är under all kritik (för att säga det minsta) att ledande politiker argumenterar med siffror som inte har relevans. Med detta sagt vill jag understryka att det är okej att ha en solidarisk inställning till flyktingar, dvs. vara villig att stå för andra människors uppehälle. Diskussionen ovan kring kostnader om migration är inte samma sak som att vara motståndare till migration, detta är två helt olika saker.  Jag gav mig nyligen in i en diskussion rörande detta ämne och länkade då in ovannämnda klipp med filosofidoktorn i ekonomi från Chicago University Tino Sanandaji (numera anställd vid Handelshögskolan i Stockholm). Istället för att reflektera över vad som sas i videon blev jag kallad fascist i en svarande kommentar, samtidigt som ca 10 personer tryckte like på den klart märkliga och direkt verklighetsfattiga  kommentaren. Tyvärr ser hela samhället ut så här, många vägrar ta in motståndarens argument eller ens läsa dem. För att återknyta till fundamenten i samhället kan man ju fråga sig om den personen verkligen agerar som en demokrat? Tyvärr har den politiska polariseringen gjort att många sympatisörer agerar sekteristiskt och omger sig med likasinnade. Många människor är inte längre villiga att diskutera med de som tycker annorlunda, än mindre läsa deras texter. Istället raderar man dem från sociala medier, eller slutar boka dem som t.ex. musiker på olika tillställningar. Dessutom är det många som inte kan ta debatten eftersom de saknar förmågan då man inte läst på. I det läget är det lättare att kalla mig ”fascist” eller berätta om vilka nazister som bildade Sverigedemokraterna istället för att faktiskt bemöta t.ex. Åkessons argument på det politiska planet. Jag som borgare påstår inte att Åkesson har rätt, men jag påstår definitivt att vi som väljare måste kunna förvänta oss politiker som tar debatten i sak. Jag är lika kritisk att man inte bjuder in Sverigedemokraterna till samtal, demokrati handlar om att spegla vad folket röstat på inte vad man själv tycker om sin motståndare. Man behöver inte komma överens, men i en demokrati för vi dialog med våra motståndare; vi isolerar dem inte… då är vi inte längre en demokrati.

 

 

Läs gärna Professor Jan Ekbergs studie på ämnet:
http://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2009_3-fr%C3%A5n-webb.pdf

Vi var nog många som blev väldigt förvånande när statsminister Löfven gick ut och berättade att Sverige nu var fullt. För bara någon månad sedan lät det väldigt annorlunda, då menade Löfven att ”om vi får många som kommer till vårt land, då är det en liten ansträngning, Ja! Då är det upp till oss…