Reflektion kring Trollhättan
Våldsextremism kan aldrig vara okej, det spelar ingen roll om den är vänster, höger, religiös eller fanatisk. Den är lika avskyvärd ändå. Det finns ingen extremism som är bättre än någon annan, mönstret är detsamma. Människor som på ett eller annat sätt hamnat utanför eller i ett parallellt samhälle där man slutat tänka kritiskt och istället radikaliserats. Dessa små människor, parenteser i tiden, förtjänade att bli bortglömda… små människor som ansett sig stå över andra.
Det som hänt idag är en förlust för oss alla, det är inte bara en förlust för alla anhöriga som förlorat en förälder, barn eller en make. Det finns säkerligen många barn som tappat sin bästa vän, eller en trevlig klasskompis man tyckte om. Men vi är också många svenskar som tappat ännu lite på vår tro till svenska civilsamhället som faktiskt har som uppgift att hålla oss säkra. En hel skola kommer säkerligen att ha många elever som aldrig riktigt kommer kunna känna sig trygga eller säkra. Allt för att en person tyckte sig stå över andra människor.
Det finns också de människor som verkligen är hjältar. En hjälte är någon som är beredd att riskera sitt eget liv för att rädda andra, någon som på den yttersta dagen visar sin karraktär. Det är intressant att för många människor kan endast en minut definiera ett helt liv, inte sällan blir det den sista. Vissa människor blir dömda och andra blir för evigt ihågkomna för sina gärningar. Idag har världen förlorat två hjältar som med sina egna kroppar försökt göra det civilsamhället misslyckats med, nämligen rädda och försvara barns liv.
Jag tycker publisister har ett ansvar, ett ansvar att inte hänga ut människor på nätet. Men jag tycker att det finns två personer, Nazir och Lavin som förtjänar ett tack. Tack för att ni gjorde vad ni kunde, och förlåt för att vi svek er. Vi (samhället) räddade kanske nästan en hel skola, men det duger inte. Antingen räddar man alla, eller så har man misslyckats och vi svek er. Den som talar om något annat är nog inte någon man vill ha i beslutade position.
Det finns också personer där en minut, ett ödestigert beslut fått vågskålen att tippa åt andra hållet. Det kan handla om t.ex. Bruce Ismay, VD:n för White Star Line som ägde Oceanångaren RMS Titanic och satte sig i en livbåt när skeppet krockat med ett berg av is. Ismay blev sedemra stämplad som både feg och avskydd för att han räddade sig själv före kvinnor och barn. En handling som kanske kan jämföras med Concordias kapten Schettino, även om man kanske ska tillägga att Ismay färdades som passagerare och inte som befäl.
Det är också en förlust för civilsamhället som inte fångat upp en väldigt vilsen individ i tid. Lösningen är alltid att fånga upp och inkludera inte tvärt om. Avslutningsvis vill jag citera Mäster Yoda, en mycket vis Jedi-riddare som hade bilden väldigt klar för sig i en galax långt bort. Aldrig har hans ord varit mer aktuella.
“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”
– Yoda
Våldsextremism kan aldrig vara okej, det spelar ingen roll om den är vänster, höger, religiös eller fanatisk. Den är lika avskyvärd ändå. Det finns ingen extremism som är bättre än någon annan, mönstret är detsamma. Människor som på ett eller annat sätt hamnat utanför eller i ett parallellt samhälle där man slutat tänka kritiskt och…
relaxing jazz
soothing piano