Public Service ska inte omnämna partier som “främlingsfientliga”

• av Ian Fernheden
• maj 29, 2018

När public service ska vara opartiska och oberoende är det fullständigt orimligt och oacceptabelt att man klistrar negativa epitet på olika partier med en kritisk syn på migrationspolitiken. Tittar man på ordet “främlingsfientlighet” finns det två olika ansatser i begreppet, dels att alla invandrare är främlingar; och att man betraktar dessa som sina fiender. När det inte finns något parti i Sverige som har chansen på riksdagsmandat som har så pass grov retorik att alla invandrare är “fiender” och “främlingar”, är det ofattbart att public service klistrar det på exempelvis Sverigedemokraterna eller utländska partier i olika valrörelser.

Även en Sverigedemokrat ska kunna betrakta public service som opartisk
När vissa undersökningar visar att upp mot 30 % är beredda att rösta på Sverigedemokraterna måste vi se att vi har ett nytt politiskt landskap i Sverige, och det måste public service förhålla sig till. När public service nu primärt rekryterar ur kvällspressen och Aftonbladets tidigare chefredaktör är programdirektör är det än mer viktigt att även deras politiska motståndare ska kunna känna hur oberoende kanalen är. När man således intervjuar en lätt överviktig man i förd kamouflagekläder, som sympatiserar med Alternativ för Sverige; och särskilt filmar hans byxlinning där magen hänger ut så finns det en tanke med det. När SVT intervjuar gemene man på stan som sedan visar sig ha kommunala uppdrag i exempelvis Feministiskt initiativ, så har dessa händelser skett lite för många gånger för att man inte ska reagera. Alla grupper i samhället har vetorätt huruvida public service är oberoende eller inte, de ska ha närmast 100% förtroende; det räcker inte med 70% då är man inte oberoende.

“Invandrarkritiska”
Ett annat ord som vi ofta hör är att partier är invandrarkritiska, ordet är också mycket effektivt eftersom man associerar rörelser som att de är kritiska mot olika människor; vilket inte är fallet. Ordet fungerar på samma sätt där människor som är kritiska mot priderörelsen klassas som homofober, dvs. en sakfråga flyttas till en personfråga; något som är mycket effektivt inom auktoritär retorik. Under de senaste åren har samhällen förändrats och gått i en auktoritärt liberal riktning, där man istället för med saklighet och intellektuell hederlighet argumenterar på ett ytterst hänsynslöst sätt. Det är därför viktigt att utbilda människor och tala om dessa mekanismer så att vi som tycker det här är fel identifierar auktoritär retorik och får dessa individer att istället prata sak. Det finns ingenting som är så starkt som sakpolitik, för argumenten övertygar människor till förändring. Hatet eller auktoritära idéer vänder inte någon, de skadar endast samtalsklimatet.

Invandringen är inte mer kontroversiell än skattepolitiken
Oavsett politiskt område kommer människor alltid att drabbas negativt om området sköts dåligt, har vi ingen försvarspolitik äventyrar vi vår suveränitet, har vi ingen miljöpolitik får vi gift i naturen, har vi ingen äldrepolitik svälter pensionärerna, och har vi ingen migrationspolitik så får vi för många invandrare. Således behöver vi alla diskutera hur mycket försvar vi behöver, hur mycket gift vi kan tolerera, hur mycket de äldre ska få samt hur vår gränsbevakning ska se ut. När det numera finns människor som hellre klistrar epitet (Putin-vän, klimatförnekare, motståndare till pensionärer eller invandrarkritiska) på andra än att för debatten framåt förtjänar dessa individer både vårt förakt och vår kritik. Kan man inte argumentera i sak, inte svara på frågor, byter ämne, relativiserar allvarliga problem (Göteborg har inga problem för Volvo säljer många bilar) så behöver vi alla kritisera dessa sakligt och offentligt; det bör kosta i anseende om man försvårar debatten.

En annan mycket intressant fråga är vart gränsen går när man kan anses vara  främlingsfientlig? Är man främlingsfientlig om man endast vill ta emot kvotflyktingar eller går gränsen vid “låga” siffror som 5000 10 000 asylanter per år? Eller är man värdig dessa ruskiga epitet om man är för någon form av restriktiv gränsinskränkning? Det faktum att det inte finns några retoriska gränsdragningar för dessa ord, utan att politiker och public service helt utan skam i kroppen klistrar epiteten på politiska meningsmotståndare är mycket allvarligt. Lyckligtvis har många människor börjat inse att denna väg är fel, och att vi återigen behöver sansade debattklimat utan människor som bygger luftslott av fina ord, utmålar utopier eller sprider rena lögner (som att vi tjänar ekonomiskt på flyktinginvandring när nationalekonomer pekar på motsatsen). Människor vill ha politiker som kan fatta tuffa beslut och som tar debatterna sakligt, och det är idag tydligt att vi har sprickor i fasaden hos både public service samt andra medieaktörer och etablerade politiska partier; förändringens tid står för dörren -kejsaren är naken.

Ska man väl omnämna partier ideologiskt så är “konservativ” eller “restriktiv” migrationspolitik seriöst (och är helt oladdade) till skillnad från de verkligt hatiska och politiska formuleringarna som “invandrarkritiska” eller “främlingsfientliga”. Formuleringar som knappast står i linje med oberoende journalistik utan direkt bryter mot sändningstillståndet.

När public service ska vara opartiska och oberoende är det fullständigt orimligt och oacceptabelt att man klistrar negativa epitet på olika partier med en kritisk syn på migrationspolitiken. Tittar man på ordet “främlingsfientlighet” finns det två olika ansatser i begreppet, dels att alla invandrare är främlingar; och att man betraktar dessa som sina fiender. När…