Positivt att Björklund (L) kan tänka sig regera med Löfven

• av Ian Fernheden
• maj 12, 2017

I veckan öppnade Liberalernas partiledare upp för en blocköverskridande regering i en händelse av att 2018 års riksdag får liknande parlamentarisk fördelning. I grund och botten är Jan Björklunds uttalande mycket sunt och i rätt riktning, även om han borde gå längre. Herr Björklund borde ha sagt att han och liberalerna kan ingå i en koalitionsregering utan övriga Alliansen, om en sådan koalitionsregering kan nå riksdagsmajoritet. Som vi diskuterat i ett flertal artiklar kan därför en röst på Liberalerna knuffa en socialdemokratisk regering högerut, där båda kompromissar om ett innehåll de kan acceptera; i och med det ökar antalet människor i valunderlaget som är representerade.

Den odemokratiska Decemberöverenskommelsen (DÖ)
Blickar vi tillbaka till inledningen av denna mandatperiod infördes Decemberöverenskommelsen, den största demokratiska inskränkning vårt land har sett sedan Gustav III gjorde sig enväldig i slutet på 1700-talet. I och med DÖ blev det alltså möjligt för den största minoritet att bilda regering, vilket lett till att Socialdemokraterna “vann” valet, även om de inte gick framåt; Socialdemokraterna “vann” istället för att Allianspartierna blev svagare i jämförelse med Sverigedemokraterna. Dagens regering saknar därför parlamentariskt stöd (dvs. är i någon mening odemokratisk) och bygger istället på att Allianspartierna agerar splittrat i budgetfrågan; en DÖ 2.0. En anledning till att många personer är “missnöjda” med regeringen handlar således om att det är en regering som saknar ett tydligt väljarmandat, eftersom de inte kan formera en majoritet; vilket befolkningen känner av då en majoritet av landets väljare inte stödjer den.

“Demokratin förlorare när Le Pen (och Macron) vann första valomgången”
Under den franska valrörelsen fanns det många politiker och journalister som gjorde uttalanden om att “demokratin förlorat” i och med att Le Pen gått vidare. Uttalandet är horribelt eftersom någon som resonerar så här betraktar sig själv och sina gelikar (dvs. inte folket) som de som ska bestämma. Snarare är den korrekta beskrivningen att Fillon (Republikanerna som motsvarar Moderaterna i Frankrike) och Hamon / Hollande (Socialdemokraterna) blev irrelevanta för de stora massorna, vilket inte är ett misslyckande för demokratin; men för Fillon respektive Hamon. Det som däremot är oroande för den franska demokratin är att militären behövdes i olika vallokaler, och att risken för attentat upplevdes som överhängande. Det är aldrig ett demokratiskt misslyckande att “fel” kandidat vinner ett val, det är endast ett misslyckande för den kandidat som förlorar; eftersom folket har rätt att rösta hur de vill. Personer som stämplar demokratiska partier som antidemokratiska för att dessa förespråkar nationella idéer, tar inte den sakliga debatten på ett demokratiskt vis. Sannolikt är det mycket svårt att vinna tillbaka väljare genom att förolämpa dessa, tyvärr är det en insikt som saknas hos många politiska ledare som tidigare haft starka mandat; vilket kan förklara varför dessa partier än så länge inte backar. 

Sverige behöver regeringar med riksdagsmajoriteter
Det politiska kaos som idag råder beror helt på våra riksdagspartier som vägrar samtala med alla partier, och de Allianspartier som kräver att Alliansen ska agera enat. Resonemanget kan föras både höger ut mot Sverigedemokraterna så väl som vänster ut mot Socialdemokraterna. I ett land med välfungerande parlamentarism och demokratisk förankring har man alltså regeringar som samlar en majoritet och där dessa partier förhandlat fram en politisk plattform efter kompromissens minsta gemensamma princip. En högerregering där Sverigedemokraterna utgör en del bör således inte uteslutas eftersom Moderaterna och Kristdemokraterna hade varit garanter att “extrema” förslag inte klubbats igenom; eftersom Sverigedemokraterna behövt deras stöd för att uppnå majoritet. Enligt samma princip hade en majoritet bestående av mittenpartier också varit varandras garanter att en majoritet av landets befolkning gillat politiken; så länge inte politiken blivit helt urvattnad.

Gillar man demokrati och parlamentarism är Jan Björklunds uttalande således mycket positivt, eftersom han efterfrågar majoriteter istället för minoriteter. Blickar man ut över världen har vi även fått ett politiskt skifte där höger mot vänster ersatts med globalism och nationalistiska tankar. Det är dock fel att omnämna alla som inte är är globalister som nationalister, utan synen handlar snarare om mer nationellt självbestämmande. Därför är det troligt att Liberalerna och Socialdemokraterna som båda är positiva till EU skulle kunna hitta en gemensam regeringsplattform. I valet 2018 återstår dock att se vilka partier som lyckas få förnyat förtroende, uppenbart finns det flera partier som riskerar att åka ur landets parlament riksdagen.

Se gärna vår tidigare film för en bredare fördjupning av ämnet

I veckan öppnade Liberalernas partiledare upp för en blocköverskridande regering i en händelse av att 2018 års riksdag får liknande parlamentarisk fördelning. I grund och botten är Jan Björklunds uttalande mycket sunt och i rätt riktning, även om han borde gå längre. Herr Björklund borde ha sagt att han och liberalerna kan ingå i en…