Varför har “underhållning” blivit en synonym för förnedring?
De senaste åren har det skett ett skifte inom programutbudet på flera tv-kanaler, konceptet har renodlats för att endast rikta sig åt människor som lever sina liv genom s.k. “underhållnings-tv”. Man kan fråga sig vart samspelet och den mänskliga dialogen tog vägen? Hur många familjer sitter idag kvar och diskuterar intressanta saker vid middagsbordet? Snarare lämnar nog många barn idag bordet innan alla ätit upp, vilket egentligen är en fråga om brist på uppfostran; men blir problematiskt då de istället landar framför Paradise Hotell eller något annat s.k. program av intelligensbefriad karaktär. TV:n har gått från att vara ett komplement i vardagen, till att utgöra den naturliga samlingsplatsen och kvällssysslan för den moderna familjen. Förra veckan fick hela landet följa med den arga snickaren hem till Anna Book, för förnedring med tårar på bästa sändningstid. Varje år har vi dessutom kunnat se totalt tondöva människor söka till Idol för att få sig en känga av en jury, allt i underhållningssyfte. Det faktum att domare förnedrar sökande i en talangtävling hade varit helt otänkbart om det skett lokalt i ett köpcentrum, men sänder man det i TV till hela landet är det helt plötsligt humor och underhållande? Sedan frågar vi oss varför unga män näthatar… Kanske beror det på att TV länge legitimerat dåligt beteende och den outbildade pöbel-generationen har hakat på? Tyvärr ingår det i människans natur att bli avtrubbad, dessutom tappar många fästet och mister känslan av smak när man ständigt utsätts för “underhållnings-tvn” i både tv och på löpsedlar. Tyvärr har det tragiska kanal 5 konceptet börjat spilla över på det som andra kallar public service, och nu senast kunde vi se det i Melodifestivalen.
Lex Di-Leva och Lund
När programledarna för Melodifestivalen förklarade att man inte ska dricka vattnet från Gävle för att Thomas di Leva och Regina Lund bor i stan (följt av något att dom avflyttat till Cosmos) tycks många inte förstå att detta är osmakligt. Man kan fråga vem man riktar sig åt och om det ska komma på statstelevisionen att göra sig lustig över två framgångsrika personligheter? Varför ska vi skratta ÅT dem? Varför ska inte humor ta sin utgångspunkt i att skratta MED dem? Är det verkligen rimligt att tidigare cancersjuka Regina Lund och Thomas di Leva ska finna sig i att bli hånade för att svensken ska underhållas? Stanna upp kära läsare och fundera över detta? Är det rimligt att SVT antar att du som mello-tittare är så korkad att du tycker detta är bra tv? Är det inte tvärt om en grov förolämpning även mot dig som tittare (i form av att de utgår från att du har dålig smak och dåligt intellekt)?
Helan och Halvan, Bröderna Marx och Charlie Chaplin – Ortodox humor
Idag tror många att Voltaire hade rätt när han påstod att “vi lever i den bästa av alla världar” (även om de inte känner till Voltaire, än mindre Candide; då han ersatts av nonsensvetande om t.ex. Färjan-Håkans favoritdrink). Detta stämde kanske fram till 70-80 -talet då intelligensen tappade sitt fäste i samhället. Komikerna ovan slog sig fram på en tid när människan var oskuldsfull, visserligen figurerade dem i krigstider men sinnet hos dåtidens civiliserade människa var fortfarande i någon mån “romantisk”. Således behövde man inte bygga humor på förnedring, utan folk skrattade åt dumheter, klantigheter eller att någon drev med sig själv. Dagens människa hade knappast rört på mungipan.
Osmakligheten har också gjort sitt intryck i den s.k. “underhållningen”
Vissa saker lämpar sig inte i TV, ett exempel är Henrik Schyfferts jämförelse mellan förberedelserna för mellon och Nazi-tysklands anfall mot Polen. Andra världskriget är ett trauma för många levande äldre människor, och den polska ambassadören har helt klart rätt i sin kritik när han reagerat. Är detta verkligen det bästa SVT kan erbjuda, är detta verkligen kvalitativ humor? Jämför man med vad Schyffert gjort tidigare i t.ex. Nile City, (vilket jämförelsevis håller hög klass) kan man fråga sig om inspirationen tagit slut när han får för sig att skämta om de 2,5 miljoner civila polacker som fick sätta livet till pga. tyskarnas s.k. “förberedelser”? B är bara förnamnet.
Allt började i Expedition Robinson
Programmet kom att kallas “mobbing tv” och “fascistisk mulleskola” när första säsongen sändes. Människor var chockade hur man kunde rösta ut någon ur sitt eget lag, den första mannen som åkte ut tog även sitt liv; hur vida detta berodde på hans deltagande i programmet får vi låta vara osagt. Robinson-andan övergick senare till andra dockusåpor som Pubben , Villa Lillebror, Bondgården vilket till slut landade i mer helkroppsskoncept som Paradishotellet eller Bortlurad att träffa mitt ex på en strand.
Pressens nedgång
Det tåls också att nämna att tv-kanalernas ledning står för halva förklaringen till svenskens förfall, den andra halvan utgörs av alla s.k. journalister som väljer att lyfta fram den ena s.k. kändisen märkligare än den andra. Istället för att skriva om vad som sker i världen, vet svensken som sagt mer om Färjan-Håkan. Man kan även se en ökning av f.d. dockusåpa-deltagare som ges spaltmeter i våra största tidningar, eller tar plats i deras webbsändningar. När nu även Aftonbladets chefredaktör blir ny programdirektör för SVT är i någon mån cirkeln sluten.
Utan att framstå som en sur gammal gubbe (numera går gubbe tydligen vid 30år), kan man fråga sig vad som är nästa steg? Dessutom kan man fråga vem som är villig att betala tv-licensen när kvalitén är allt annat än just kvalité? Fördelen med en marknadsekonomi är att man faktiskt kan välja att köpa tjänsten på det man vill se.
Har du också tröttnat?
http://www.radiotjanst.se/sv/Kundservice/Avanmalan/
De senaste åren har det skett ett skifte inom programutbudet på flera tv-kanaler, konceptet har renodlats för att endast rikta sig åt människor som lever sina liv genom s.k. “underhållnings-tv”. Man kan fråga sig vart samspelet och den mänskliga dialogen tog vägen? Hur många familjer sitter idag kvar och diskuterar intressanta saker vid middagsbordet? Snarare…
Kommentarer