Sprid vår kärlek
  • 4.3K
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Vi har alla hört om Stefan Löfven, statsministern som stängde gränsen; ändå delade Sverige förra året (2018) ut 132 696 uppehållstillstånd, vilket var 1000 mer än 2017 och blev således Sveriges näst högsta siffra genom tiderna (rekordet är 150 000 år 2016). Vi har hört massiva lögner som att ”utan denna invandring går Sverige under”, ”vi tjänar på denna invandring”, statsministern har kallat invandringen för ”en liten ansträngning ,ja!” och man kommer undan med det här. Idag är det möjligt att ljuga om vad som helst, så länge man har värdegrunden intakt; för medierna skulle aldrig få för sig att reda ut om vi tjänar på invandringen eller hur stor Löfvens lilla ansträngning egentligen är för det svenska folket. Vi ekonomer måste dock ha en rationell syn, vi kan inte ta hänsyn till att landets ledning står och ljuger utan måste beskriva vad svensk migrations politik egentligen är; ett pyramidspel.

Ett stigande BNP… men vem betalar?

Dagens politiska problem har länge varit att omskriva negativa saker som positiva, man vill få det att framstå som att man både är handlingskraftig och pålitlig; därför försöker många politiker hitta argument som talar för sin sak. Ett bra exempel är arbetslösheten och antal människor i arbete som båda två kan stiga samtidigt, vilket varit fallet med Sverige under många år eftersom vi haft en hög invandring. Oppositionen har då endast talat om ”stigande arbetslöshet” medans regeringssidan talat om ”ökat antal människor i arbete”, båda är givetvis sanningar; men där retoriken bedrägligt växlat sida efter regeringsskiften. På samma sätt har vi kunnat se politiker som talar om att BNP stiger pga. invandringen som ett bevis på att vi tjänar på invandringen, det faktum att den sjunker per capita vill man inte diskutera (och ingen journalist ställer frågor kring ämnet). Det faktum att vi fått en migrationssektor på arbetsmarknaden som endast är finansierad av skattepengar, dvs. det är inga företag som söker arbetskraft i närheten av de som kommer hit utan skattebetalarna får ta smällen; gör att den är lånefinansierad eftersom vi alla är delägare i staten. På engelska kallar man statliga investeringar för Goverment spendning (GS), vilket är ett betydligt ärligare begrepp eftersom det här bygger på att staten delar ut välfärd till människor från tredje världen; när pengarna hade kunnat gå till brobyggen, tandvård, pensioner, militär, polis eller presstöd till tidningar som fyller sin funktion kring att allmänbilda i viktiga samhällsfrågor likt Oberoende Förnuft.

Varför har vi bostadsbrist?

Förr oss nollåttor i exil är det tydligt att det inte finns så många platser kvar att bygga på, praktiskt taget varenda grön plätt man minns som barn är nu borta; Stockholm ger idag en känsla av trångboddhet även i förorterna. Ändå hör man ofta att ”vi bygger för lite”, vilket är ett relativt begrepp; har vi en hög efterfrågan på bostäder kommer vi alltid landa i att ”vi bygger för lite”. När reallöneökningarna inte stigit avsevärt för vanligt folk är det svårt att landa i slutsatsen att bostäder byggs för en ny generation, utan på många platser beror det här på migranter som placeras i kommunen; och människor som vill flytta från orter som börjat få problem. Har man en högre invandring än vad vi bygger hus, kommer vi alltid ha en bostadsbrist; och politiker kommer kunna stå och säga ”rösta på oss, vi ska avreglera så vi kan bygga mer hus” (högerargumentet som vill befria marknadskrafterna) eller ”rösta på oss, vi ska bygga mer hyresrätter (vänsterargumentet som vill elda upp mer pengar i bidrag). Frågan ingen vågar ställa är om vi kraftigt minskar invandringen, behöver vi då bygga alla dessa hus? Är problemet verkligen bostadsbristen eller handlar det om att vi har en enorm invandring kontra vårt lands befolkning? Dessutom bör vi ha i åtanke att utvisar vi för många och en massa lägenheter görs lediga, kommer vi få högre utbud än efterfrågan på bostadsmarknaden; vilket enligt grundläggande ekonomisk teori kommer ge ett prisfall på fastigheter.

Pyramidspelets ekonomiska effekt leder alltid till obestånd

För varje ny person som kommer hit måste vi skattebetalare försörja dennes uppehälle, välfärd och logi, det kräver nybyggnationer och skatteutbetalningar; när dessa inte får jobb eftersom företagen inte efterfrågar dem (de sitter på facit över vilken invandring vi verkligen behöver) bygger vi alltså upp stora underskott i samhället. I andra länder som exempelvis USA eller Australien får man normalt sett inte stanna om inte något företag verkligen efterfrågar migranten, eftersom systemet är uppbyggt kring facit; således får man också en sann BNP-tillväxt eftersom denna bygger på rena marknadskrafter istället för skattepengar som i Sverige. När en tredjedel av landets kommuner går med underskott, och när nu kommunerna efter två år ska ta kostnaderna för de som inte kommit i egen försörjning kommer vi se enorma problem runt om i landet; där regeringens amorteringar på statsskulden får ses som en symbolpolitik av rang. I kommunerna ser det väldigt annorlunda ut, de ekonomiska problemen är påtagliga runt om i vårt land.

På samma sätt som vi har bostadsbrist när över 100 000 kommit per år de senaste åren, har vi också brist på läkare, dagis, lärare, poliser, brandmän, socionomer, migrationshandläggare eftersom dessa kraftigt minskar per capita desto högre invandring vi har. Därför är lärartäthet, polistäthet (dvs. mått per capita) intressanta. När våra skattepengar idag plöjs ner i migrationssektorn, något Reinfeldt indirekt varande för i samband med ”öppna era hjärtan”-talet har vi relativt sätt fått brister i alla andra välfärdsyrken eftersom vi ekonomiskt omöjligt sett klarar att dels betala enorma pengar för migrationspolitiken och även dels finansiera utbyggda välfärdstjänster för dessa pengar. Således har vi istället fått en enorm efterfrågan på välfärdstjänster, det vi kallar vårdköer, oförmåga att utreda brott, lärarbrist och andra tjusiga ord som politikerna ska lösa. Lyssnar man på en valdebatt har vi alltså en diskussion om vilka flytvästar som är bäst på ett sjunkande skepp, istället för att titta på bästa tätningsmöjligheter och vilken vattenpump som pumpar ut det vatten som endast utgör ballast.

När samme politiker som är för öppna gränser ska lösa skolans problem på 100 dagar (Fridolin), lösa vårdköerna, eller ska satsa på polislöner undviker man att problemet med bristen på pengar kommer i att migrationspolitiken är ett pyramidspel. När en tandreglering har 5 års väntetid i Värmland är det inget man löser med mer pengar, man måste helt enkelt minska befolkningen dvs. få upp välfärdsnivån per capita; således måste vi börja utvisa människor i högre grad än vad vi gör. Det här handlar inte om rasism utan det är ren logik och mattematik, människor från andra länder som inte står på egna ben ekonomiskt har vi inte råd att försörja; om vi inte på sikt vill bli ett väldigt fattigt land per capita. Det är direkt farligt att få samhällen där befolkningen är så hårt skuldsatt, där välfärdsbristerna är så påtagliga och där företagare fortfarande tjänar pengar; socialister (lögnens ideologi) kommer påstå att det är företagen som sugit ut oss. Det är inte sant, det är socialister som delat ut vår välfärd; och själva höjt sina egna löner till oanade nivåer… för det anser man sig vara värd. Att arbeta för staten är idag mycket lönsamt ekonomiskt, politiker och deras tjänstemän är vår tids vasaller.

Så går diskussionen i Venezuela, i själva verket är det staten som tagit de arbetandes ackumulerade ihopsamlade välfärd och delat ut den till människor som inte arbetat, människor som är helt beroende av staten; det kallas socialism och det utgör själva ledstjärnan i den svenska migrationspolitiken… Men vem är det som står för solidariteten (dvs. den som betalar), är det arbetaren som arbetar eller bidragstagaren som alltid röstat på Socialdemokratin?



Sprid vår kärlek
  • 4.3K
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  • 4.3K
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Leave a Reply

Kommentera utan Facebook

  Subscribe  
Notify of