Tillåt elitklasser istället för att ge dessa barn diagnoser, ned med socialistiska skolmodellen!

I dagens samhälle är det tydligt, barn med mycket spring i benen är det fel på och dessa medicineras därför med tung psykofarmaka. Problemet med understimuli beror på att föräldrar inte har tid för sina barn, utan att man numera i en tidig ålder placerar dem framför sina skärmar istället för att leka med dem. Överskottsenergin som uppstår i våra yngsta medborgares kroppar uppfattas således som problematiskt, och därför söker människor hjälp för barnen; de mäktar helt enkelt inte med. Läkaren å sin sida känner med föräldern och skriver ut preparat samtidigt som barnen får en diagnos, men vem ser till barnens rätt? För de barn som blir intellektuellt stimulerade uppstår nästa problem, de blir uttråkade i den socialistiska svenska skolan. 

Som patient är man helt utlämnad i läkarnas våld

När man kommer till en domstol har man en advokat som har till uppgift att presentera de omständigheter som talar emot någons skuld; advokaternas inflytande är många gånger en indikator på hur rättssäkert ett land är. Till skillnad från en domstol finns det ingen advokat hos läkaren, utan läkaren agerar domare och du är som patient helt försvarslös om läkaren ger dig fel medicin. Det finns ingen “patientadvokat” som hade kunnat säga, – nej den här gossen har mycket spring i benen och är understimulerad;  utan dessa barn får både diagnoser och lugnande i dagens Sverige. 

Genier är egendomliga människor

När det kommer till genier oavsett om det är konst (dvs. kvalitativ -inte kön på väggar och tak) är det ofta mycket märkliga människor. Många kan vara ytterst introverta och sakna all social förmåga utanför sitt specialområde, andra kan vara otroliga perfektionister; dvs. väldigt auktoritära för att uppnå sin vision (Ingmar Bergman, Steve Jobs, Michael Jackson etc.). När man i avloppsvattnet av #Metoo gav sig på teaterchef Benny Fredriksson var det uppenbart en karaktär som ställde krav på sin omgivning för att han var perfektionist. När Aftonbladets genusmarxistiske (kallas numera “kultur”)-chef Åsa Linderborg, en person som aldrig utövat sann kultur utan resonerar i genus bedömde situationen; såg hon inte konstnären Fredriksson med sina höga ambitioner eftersom denna inte talade Linderborgs språk. Har man aldrig satt foten i en symfoniorkester är det inte helt enkelt att veta att trombonen är lite för stark i tredje satsen och 20:e takten, eller att violinisten behöver vara lite lättare på hand över lag. Hon såg utifrån sina ytterst radikala genusmarxistiska läror en man som förtryckte kvinnor, och hängde därför ut honom som en förövare; vilket fick till konsekvens att Fredriksson tog sitt liv. Linderborg som aldrig sett ett operahus eller granskat teaterregi tyckte hon gjorde en korrekt granskning eftersom kultur för henne inte är konstnärskap, utan kamp kring kön, läggningar och etniciteter som alla är förtryckta av män. Expressens kulturchef Karin Olsson är inte bättre, hennes favoritämnen är feminism och andra ideologier; dvs. inget operahus där heller.

Vad är det politiska problemet med elitklasser?

I ett radikalt socialistiskt nymarxistiskt samhälle där man på fullt allvar tror att människor är representanter för sitt kön, läggning eller etnicitet är det ett problem om man jämför människor mer kvalitativt. Därför vill exempelvis Vänsterpartiet ha färre betyg, prov och hemläxor; det är inte människors individuella kunskap som är det intressanta utan mångfalden handlar om vem man är. Därför landar man i slutsatser av att kvinnor behöver kvoteras in i bolagsstyrelser, det handlar inte om människor med rätt kvalifikationer oavsett kön; utan mångfald handlar endast om genus. Sätter man logik till denna människosyn tåls det att fråga hur man resonerat om man fört samma resonemang om att alla färgade människor var på ett visst sätt? När man därför i den socialistiska skolan vill stöpa alla elever i samma form där alla får en medalj, och ingen är bättre än någon annan; uppstår plötsligt ett problem med elitklasser. I det läget kommer vissa uppfattas som mer presterande än andra, vilket är normalt i alla andra länder som inte är starkt präglade av socialism som Sverige är; därför är det otänkbart för vänstern idag.

Problemet som uppstår när man sätter ett geni bredvid en analfabet eller någon med låg inlärningsförmåga, är att “geniet” blir fruktansvärt uttråkad och omotiverad; det går helt enkelt alldeles för långsamt. Därför får dessa problem på det emotionella planet eftersom man inte passar in, och då uppstår jakten på både diagnoser och rätt psykofarmaka. Därför skapar alltid strömlinjeformade samhällen (dvs. socialistiska) alltid problem eftersom duktiga människor inte passar in; de slås ut. Att därför tillåta elitklasser och att få intelligenta barn att komma till sin rätt är inte bara positivt utifrån studieresultat; det är ett svek att välja socialistisk ideologi för att “ingen är bättre än någon annan”. För det är precis tvärtom, en duktig elev är bättre än en svagare elev; och så ser världen ut.

Vi konkurrerar nämligen med varandra, det vet alla som gått på en anställningsintervju och inte fått jobbet; näringslivet är nämligen inte socialister och lottar utifrån kön, hbtq och etnicitet. De anställer den som är bäst lämpad, vilket kan jämföras med kvotering där en med sämre kvalifikationer får jobbet pga. ovanstående faktorer. Sverige behöver därför ställa om och tillåta elitutbildningar för att göra svenska studenter konkurrenskraftiga istället för att samtliga är medelmåttiga ur ett internationellt perspektiv. I en global värld är det inte bara bänkgrannen vi konkurrerar med, utan utländska elever som har en helt annan studiedisciplin än vad som finns i vårt land; det är dags att tänka nytt.

I dagens samhälle är det tydligt, barn med mycket spring i benen är det fel på och dessa medicineras därför med tung psykofarmaka. Problemet med understimuli beror på att föräldrar inte har tid för sina barn, utan att man numera i en tidig ålder placerar dem framför sina skärmar istället för att leka med dem.…

2 kommentarer

  1. Förnunftigt resonemang – om man har utgångspunkt i tanken att det viktigaste målet med utbildningen är anställningsbarhet.

Kommentera utan Facebook