Nej GP, Ed Sheeran är ingen symbol för “patriarkatet”. Hur omoget kan man skriva?

Foto Ed Sheeran: Eva Rinaldi Montage: ObF
Spread our love
  • 112
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det är en bisarr tid vi lever i där Karl Marx och identitetspolitiken flyttat in på kultursidorna för Göteborgs-Posten, en ”liberal” tidning som nu påstår att sångaren Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet. Uppenbart tycker man på kulturredaktionen att det är problem att han utifrån sitt kön säljer dubbla arenor, vilket är en bisarr uppfattning eftersom människor köper biljetter för att man gillar hans musik. Vad är det för en skribent som dissar hans musik på grund av hans utseende? Hur hade vi reagerat om en man tyckt att man inte kan lyssna på Aretha Franklins musik för att hon är storvuxen? Finns det någon skillnad på resonemangen, när båda hoppar på världsmusikers kvalité pga. deras utseende?

Lex Johann Sebastian Bach
Världens i särklass största musikaliska tonsättare är Johann Sebastian Bach, som under sin egen livstid inte fick något erkännande; istället var det hans söner som också var kompositörer som fick uppskattning. Gubben Bachs som säkert uppfattas som ännu ”en död vit man” av dagens ”kulturarbetare”, och glömdes bort av sin samtid är intressant för att hans storhet uppstod efter hans död. Ungefär 100 år senare började Felix Mendelssohn arbeta i samma Tomaskyrka i Leipzig som Bach hade verkat, och uppförde hans musik på nytt; och det var tydligt att han snubblat över en musikskatt. Bachs musik spelas idag över hela världen, och det finns inte en klassisk musiker som inte formats av hans mästerverk; och för alla oss som tagit sig an hans musik så kan jag försäkra att vi aldrig tänkt tanken om vare sig kön, läggning eller etnicitet. Istället har man fångats av hans melodier och harmonier i mästerverk efter mästerverk, tyvärr är det tydligt att GP:s “kulturskribent” aldrig har tänkt dessa tankar överhuvudtaget. Hade hon i någon mening arbetat med kulturutövning (dvs. mer än att ex. klätt sig som ett emo eller måla tavlor med färgstänk ingen vill köpa), hade hon kunnat skilja på riktigt konstnärskap och hon hade inte landat i tankar på hur störande det är att en manlig ”hob” (kortväxt människa ej att förväxla med dvärg) kunnat sälja ut två fulla arenor, än mindre den minst sagt marxistiska idée att Ed Sheeran är en symbol för ett patriarkat. Sorgligt är förnamnet.

“En kvinna som är vanlig och sympatisk blir inte världens största artist.”
Hade unge fröken Wijk googlat Birgit Nilsson, hade hon sett att man absolut kan ta sig till världstoppen om man är kvinna. Musik behöver inte handla om utseende, utan det handlar mer om människor känner något för helheten. Håkan Hellström är exempelvis en person som många med ett öra för klassisk musik inte vill lyssna på, eftersom han faller bort då dessa hör att hans interval inte är riktigt rena utan falska. För de som inte hör dessa nyanser eller kanske inte vet vad man menar, så ser man istället en sångare som sjunger med en oerhörd känsla som människor gillar; det har inte med patriarkat att göra utan beröringskraft. Det är samma mekanismer som spelar in när Susan Boyle slog igenom, en gammal tant som sjunger som Elaine Paige; en person vi alla kan identifiera oss med. Någon som håller drömmen vid liv att vi alla kan bli artister. Således faller frökens Wijks resonemang eftersom Boyle och Nilsson varken var höga på sig själva som personer, eller stod ut utseendemässigt; utan istället slog dessa igenom för de kunde sjunga.

Den som inte vill bli störst i världen kan aldrig bli en stor internationell artist
Svenskar som lever i ett mycket radikalt och extremt land (utan att vara medvetna) jämfört med andra tycker ofta att det är ett problem med människor som drömmer stort. Mycket kan kopplas till jantelagen som är djupt rotad i Sverige, men det finns även politiska idéer som spelat in. Oberoende Förnuft-redaktionens ser självklart ett problem med media idag, därför har vi engagerat oss och ägnar vår lediga tid åt att skriva artiklar; vår målsättning är därför att bli Sveriges bästa tidning och ha redaktörer som inger både respekt och förtroende. Därför är vår redaktion öppen för de som vill framföra synpunkter, eftersom vi tror att läsare och redaktörer lever i symbios; den ene är syrefattig utan den andre. Därför är det bisarrt att denna unga kvinna stör sig på denna artist som redan på gatan bestämt sig för att bli störst i världen, och säkerligen finns det säkert någon som läser denna text som tycker det är ett skämt att vi som skriver artiklar på vår fritid drömmer om att kunna påverka och förändra Sverige i en riktning vi tror på. Varför inte beundra Sheeran som uppenbart lyckats med sin dröm att gå från lägst till högst? Varför lyfter inte fröken Wijk på mössan och säger bra jobbat, kan han kan jag också och finner inspiration istället för hat?

Men vem är Fanny Wijk att ta Ed eller redaktionens drömmar ifrån oss? Vad har hon tidigare presterat för att få GP:s mediaplattform under sig, hon är väl själv ett lysande exempel på att man som “kvinna” som ”inte är speciellt snygg” och “halvdan entertainer (eller i det här fallet skribent)” kan ta plats? Hade Fanny Wijk sett ut som Marilyn Monroe är det snarare troligt att det varit till nackdel till att komma in på kulturredaktionen, eftersom kultur idag inte är signifikant med besök på operahus; utan att istället handlar om att framstå som ett offer enligt identitetspolitikens HBTQ (vilket kan jämföras med alfabetets ABC).

Tittar man på youtubern Clara Henry (eller för den delen Gina Dirawi) är det någon som är en vanlig tjej, ändå har hon lyckats bygga upp mot en halv miljon läsare och är enligt TV4 nordens största videovloggare; det är väldigt beundransvärt. Det har hon inte gjort för att hon är tjej, har någon utflippad läggning, är kränkt, har speciell hudfärg eller det bästa av utseenden; utan för att hon är både intressant och rolig och människor GILLAR VAD HON GÖR. Gina har byggt upp sin bas genom att t.o.m. som ung tjej utmana invandrares traditioner, vilket kan vara mycket känsligt eller rent av livsfarligt. Dessa har inte likt Fanny Wijk fått en plats på landets största tidningar, de har byggt upp enorma plattformar på att vara roliga och inspirerande krafter för sina läsare; varav SVT fångat upp dem båda med all rätt. Dessa två är rimligen kanske de bästa och mest opolitiska individer vi haft i Melodifestivalen, eftersom ingen av dem påstår en massa politiskt trams (ex. migrationen kostar två xbox-spel i månaden) för att försöka framstå ”goda” människor. Istället blir de populära för att deras fans gillar dem oavsett om de är höger eller vänster, och därför är vi nog många som hellre sett den typen av personer ingå som unga skribenter på kulturredaktioner; de är nämligen ödmjuka och roliga. Vilket skiljer sig från de som aldrig byggt sina egna läsekretsar, kommit till dukat bord (som GP) och endast har erfarenheter byggda på hat, bitterhet samt egna tillkortakommanden som skylls på andra (exempelvis “vita män”); medans vad de egentligen handlar om är att de saknar den tallang som Clara Henry, Gina Dirawi, Birgitt Nilsson, Lady Gaga, Aretha Franklin eller Susan Boyle besitter.

De efterfrågas nämligen av sin publik, vilket är hela förklaringen till varför dessa är framgångsrika och ingen vettig människa intresseras av den unge hatiske Wijks omogna texter.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 112
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Julklappstips

Kultur

Recension av ”Samhällets Fiende” av Katarina Persson

december 2, 2018 Ian Fernheden 1
Spread our love
  • 87
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Spread our love87      För några dagar sedan släpptes boken Samhällets Fiende av Katarina Persson, en knivskarp samhällsskildring hur det politiska klimatet i ett land kan påverka människors relationer.  För alla oss som förlorat vänner, bekanta, […]


Spread our love
  • 87
  •  
  •  
  •  
  •  
  •