Varför bortser politiker helt från försiktighetsprincipen beträffande invandring?
För alla som går en grundkurs i redovisning lär man sig redan första lektionen om försiktighetsprincipen eftersom den utgör grunden i både ekonomiskt tänkande och bokföring. Principen innebär att alla kostnader ska värderas högt och intäkter ska värderas lågt, eftersom man annars får siffror som inte speglar verkligheten. I Sverige har det här varit känsligt, man har från statsledningens sida aktivt bakat ihop siffror i varandra och försvårat möjligheten för vanligt folk att räkna på vad invandringen kan kosta. Istället har man gjort tvärtom, man har gått ut och salufört en lögn att man “tjänar på invandringen”; något som exempel motbevisats av nationalekonomerna Tino Sanandaji och Christian Ruist. En hederlig approach på ämnet hade varit att “ja det kostar mycket pengar men vi tycker det är värt det pga. att. osv.”.
Stödjer Arena-ekonomen Sandros Scocco försiktighetsprincipen öht?
En av de som bemött både Ruist och Sanandaji är vänsterekonomen Sandros Scocco som arbetat som ledande ekonom för olika socialdemokratiska intresseorganisationer. Ruist uträkning att snittet för alla flyktingar som kommit sedan 1983 är 74 000 kr per år, vilket innebär att när man tar alla som arbetar och alla som inte arbetar så backar vi med detta belopp per år; kostnaderna är således större än intäkterna. Sandros Scoccos motargument handlar om att siffran är låg för att dessa i högre grad får låglönearbeten, och (om undertecknad tolkar honom rätt) att det trots allt finns ett värde i dessa arbeten. I praktiken innebär hans resonemang att han sätter försiktighetsprincipen ur spel eftersom han värderar intäkter som inte finns, och kostnader som han mer eller mindre bortser ifrån; något man alltså lär sig redan första dagen i en redovisningskurs att inte göra. När SVT sedan klipper in en invandrad man som diskuterar att hans arbete är viktigt för de äldre (vilket det helt säkert är för hans patienter med) tar man ställning genom att vinkla inslaget och rättfärdiga att principen helt sätts ur spel (ingen påstår att hans arbete inte är viktigt, it is beside the point).
Kostnadssidan ska värderas högt
En mer intressant siffra som man kan räkna fram ur Ruists siffror är totala kostnader (TC), dvs. man multiplicerar (AC) medelkostnaden med antalet individer i studien vilket är 830 000 människor. 74 000 x 830 000 är 61 miljarder per år. Tittar man på kostnadssidan har man här vävt in personliga kostnader, men man missar några i sammanhanget. Migrationsverket får 59 miljarder, man räknar heller inte in lönebidrag som ökat kraftigt (data saknas), tittar man på rättsväsendet har lite mer än 50 % i svenska fängelser utländsk anknytning; räknar man det krasst skulle man således kunna hävda att hälften av rättsväsendet kostnader 42 miljarder (sid 9) (- kostnaden för poliser 23 miljarder som vi hade haft ändå) dvs. totalt sett ca 10 miljarder kunnat hänföras till en misslyckad integration. Totalt sett är vi då uppe i 130 miljarder en kostnadsbild som ska betraktas som lågt räknad eftersom vi ska värdera våra kostnader högt. Vill man vara mycket politiskt obekväm skulle man således kunna dela 130 miljarder med 830 000 individer och få siffran 156 626 kr per år och fråga vilken siffra som är mest relevant 74 000 eller 156 000 kr per år?
SVT och Lotta Bouvin agerar som politiker gör mest
När Ruist presenterar sin forskning försöker SVT upprepa Scoccos resonemang “Det är inte att de är flyktingar som gör att de är minuspost, det är att de jobbar i låglöneyrken” något som är helt irrelevant i sammanhanget eftersom vi lever i en marknadsekonomi och människor får arbeten efter egen förmåga. Föreslår hon att man ska placera människor med svag ställning på arbetsmarknaden (dvs. som inte efterfrågas) i verksamheter som betalar mer, eller är det ett problem att vi inte gör det? Har man den sortens uppfattning kan man rimligen inte kalla sig demokrat eftersom det kommer krävas maktmedel att göra sådan ofrivillig omfördelning. Vilka ska betala dessa löner, marknaden ger ju både lön och arbete beroende på vilket utbud och efterfrågan som finns (dvs. finns det många okvalificerade och få företag som anställer dessa blir snittlönen mycket låg). Därför är det mycket ohederligt att försöka flytta fokus från flyktingfrågan till klassfrågan, vilket är direkta tankar hämtade från Karl Marx; SVT saluför i detta resonemang klasskamp framför sansade ekonomiska förklaringar. Snart också via din skattessedel käre läsare.
De som svänger sig med “Det finns en samhällsekonomisk vinst med invandringen” förstår antingen inte ekonomi, eller är helt oförmögna att ta in att det här fel. För att landa i denna förklaring används idéer av Marx eftersom man bortser från att invandrare är invandrare och betraktar dem istället som lägsta formen av arbetarklass, samtidigt som man sätter försiktighetsprincipen ur spel genom att värdera kostnader lågt och värdet av de tjänster som skapats som närmast ovärderliga (exempel: mannen som tog hand om äldre ovan).
Sveriges migration bör ses som ett pyramidspel
När ett stort migrationsföretag varslade häromåret kunde man läsa att 90 % av de anställda hade utländsk bakgrund, något som således slog hårt mot integrationen menade kritikerna; när diskussionen istället övergick i kritik om denna flyktingindustri anställde flyktingar försvann artikeln spårlöst. Om många människor kommer hit behöver många anställas för att ta hand om dessa personer (politikerna säger “arbetena ökar”), när man främst anställer människor som själva är invandrare till en lägre kostnad säger politikerna “många får jobb redan första dagen när de kommer”). Sedan tittar man på hur många arbeten som skapats i faktiska siffror, istället för % mot andelen som kommer; vilket är gravt missvisande men går hem hos människor utan kritiskt tänkande. När dessa också efterfrågar välfärdstjänster tåls det att fråga om det kan finnas något samband mellan “lärarbristen”, “läkarbristen”, “en sjukvård som går på knäna”, “tandläkarbristen”, “polistätheten”; eller om det endast beror på att vi anställt för lite? Vad kostar den ökade efterfrågan på välfärdstjänster på de 100 000-tals som kommit sedan migrationskrisen började, kostnader som inte inkluderas i Ruists studie utan ligger fördelade på andra kostnader i samhället? När varje generation migranter dessutom efterfrågar mer offentlig arbetskraft i välfärden, ökar således antalen arbeten men vem är det som finansierar kalaset när de som kommer hit dessutom i snitt ger en förlust (lågt räknad) på 74 000 kr per person och år; när inte folk kommer i arbete? Således bör man titta på om antalet entreprenörer som inte arbetar i välfärdssektorn (dvs. inte kan gynnas av hög invandring) följer samma positiva mönster som politiker och journalister målar upp, kommer människor i arbeten och företag startas borde dessa vara någorlunda i proportion med varandra.
Vad händer när Sverige högst troligt går mot en lågkonjunktur som kommer bli tuff för de mest högst belåning? Sverige måste börja prata riktiga siffror istället för att ägna sig åt grekisk bokföring där man gömmer kostnader, det är direkt skadligt för både demokratin och samhällsklimatet att inte redovisa vad vi betalar och vad vi får för pengarna. Folket är arbetsgivare, politikerna är arbetstagare.
För alla som går en grundkurs i redovisning lär man sig redan första lektionen om försiktighetsprincipen eftersom den utgör grunden i både ekonomiskt tänkande och bokföring. Principen innebär att alla kostnader ska värderas högt och intäkter ska värderas lågt, eftersom man annars får siffror som inte speglar verkligheten. I Sverige har det här varit känsligt,…
background music