Är Europaparlamentarikern Soraya Post (F!) demokrat?

• av Ian Fernheden
• april 23, 2018

Hur tänker man om man vill införa ett förbud mot Sverigedemokraterna m.fl. partier och organisationer, för att man påstår att dessa “hotar demokratin”? Vem är det egentligen som hotar demokratin, den som gör sin röst hörd eller den som vill förhindra andra från att uttrycka den? Om nu människor efterfrågar restriktiv flyktingpolitik och grupperar sig i ett parti, hur kan man kalla sig för demokrat genom att förbjuda dem? Vad händer i ett samhälle om man skulle gå Post tillmötes och förbjuda upp mot var tredje fjärde väljare att uttrycka sin åsikt? Post är inte unik, både vänsterpartierna och allianspartierna har tidigare velat genomföra reformer rörande yttrandefrihet och tryckfriheten för att göra det svårare att skriva om utländsk härkomst. Uppenbart går man i fällan då man istället för att lösa problemen med brottslighet istället fokuserar på att försvåra för budbäraren att både agera opposition men att framföra sin åsikt.

Sverigedemokraterna stärker demokratin
Det faktum att fler och fler människor blir engagerade i politiska frågor är bra, det är betydligt värre med människor som ligger på soffan på valdagen. Ur demokratisk synpunkt är det således troligt att Sverigedemokraterna stärkt den svenska demokratin eftersom deras väljare inte lägger sig på soffan, detta har i sin tur också fått deras motståndare att vakna; således är det troligt att andra väljargrupper går och röstar just för att dessa inte är Sverigedemokrater. Näst Post menar att dessa hotar demokratin belyser hon samma okunnighet och ignorans som alla andra som argumenterar i liknande antidemokratiska termer, det är precis tvärtom. Demokrati handlar inte om att man ska ha rätt åsikter, demokrati handlar om det ramverk som gör att du har rätt att uttrycka din åsikt; och rösta på de partier eller personer som du känner förtroende för. Post är således inte demokrat när hon uppenbart vill inskränka detta ramverk i att förbjuda åsikter som hon tycker är fel.

Minoritetens offerkofta gör frågor gällande om synen på rättssäkerhet
Det är förövrigt ett problem att olika minoriteter ofta lyfter fram sig själva som offer pga. att man möter meningsmotståndare med bättre argumentation. För någon vecka sedan gick Soraya Post ut i media och menade att hennes romska identitet kan ligga till grund för att kommunen vill stänga hennes privatägda kiosk, efter överklagan i Hyres- och arrendenämnden går även dessa på kommunens linje. Varför för man sin egen etnicitet på tal, istället för att bemöta de sakliga skäl kommunen gör gällande för uppsägningen? Vi kunde se liknande mönster med kåtbränningen här om veckan, där man uppenbart byggt om på platsen ett flertal gånger; argument ägaren inte bemötte utan framförde istället sin samiska minoritet. Vad har man för syn på rättssäkerhet om man inte klarar av att argumentera i sak, utan ständigt gör sig själv till offer så fort man inte får sin vilja fram? Bara för att man tillhör en minoritet står man inte ovanför Sveriges lagar och regler, dessa har ingen särställning; att således föra etnicitet på tal bör kräva ytterst goda och välformulerade skäl. Kanske bör man utöka förtalslagstiftningen att utan orsak göra gällande sin etnicitet utan att ha en konkret anledning varför man skulle diskriminerats (har myndigheterna följt lagen kan det omöjligt vara tal om diskriminering)? Ett sådant skydd kanske behövs för att det dels kan vara stigmatiserande att fatta dessa beslut när en person från en minoritet står i fokus och dels vara stigmatiserande att hängas ut i media som misstänkt (dvs. de facto dömd och skyldig) antiziganist eller antisamisk för att man i sak fattat ett negativt beslut enligt rådande lagstiftning. En utökad förtalslagstiftning hade därför gjort gällande att man behövt fundera två gånger om man har ytterst på fötterna för att komma med en sådan anklagelse.

Vill vi ha partier som vill begränsa demokratin till förmån för auktoritära idéer?
Vad får vi för ett samhälle där alla är kränkta, och rätten till det fria ordet stryps? Kanske är det så enkelt att man ibland får acceptera sitt nederlag och komma igen med bättre förslag och argument? Kanske har F! inte högre siffror då dessa inte vill utvisa brottslingar, eftersom man inte kan utvisa svenskar; en retorik få instämmer i? Kanske förstår fler och fler att enda möjligheten att stoppa klyftorna och det som kallas “ökad ojämlikhet” handlar om att ytterst sätta marknaden ur spel genom socialism och regleringar. Om någon tjänar mer än någon annan kommer klyftorna att öka, dessa argument låter säkerligen bra i mångas öron men saknar helt koppling till verkligheten om man helt betraktar sig som demokrat och tror på rätten att föra fram sin åsikt. I en demokrati måste man således ha rätt argumentera för en högre lön, men precis som i andra sammanhang måste man ha på fötterna för att lyckas med sina mål; att således hellre införa ett förbud ökar vare sig demokratitanken eller rättvisan. Kanske är det så att två personer inte ska tjäna samma lön om den ena gör ett bättre arbete, vart finnas annars incitament att komma i tid och inte sjukskriva sig för minsta åkomma?

Att vara för demokrati är inte enkelt, det är svårt eftersom man måste tolerera det motståndaren säger även om man avskyr det. När SVT intervjuar den kände nazisten Vera Oredsson i en dokumentär om svenskar som stred för Hitler, strider det inte mot demokrati även om hennes åsikter gör det; tvärtom är det utifrån public service uppdraget helt i linje med demokrati. Även extremexemplet med personer likt Oredsson som har åsikter de flesta av oss inte stöder har rätt att uttrycka sin åsikt, vi har också rätt att inte stödja dem och framföra vår kritik; konstigare än så är det inte.  I Oredssons fall varvade man på ett mycket elegant sätt hennes uttalanden med broderns motsatta uppfattningar, dvs. argument om varför hon har fel. Därför är det tydligt att det finns många personer likt Post som inte förstår vare sig demokrati eller yttrandefrihetens principer, eftersom man väljer att attackera dessa istället för de sakargument motståndarna för fram. När Post dessutom sitter i Sveriges högst beslutsfattande organ, dvs. EU är det problematiskt att hon uppenbart inte förstår värdet av det hon företräder.

Tittar man på både kommunismen och nazismen finns dessa auktoritära drag hos dem också, eftersom ingen tillåtit andra uppfattningar än den egna; att således resonera att Sverigedemokraternas syn på demokrati leder till folkmord gör att man på allvar kan ställa frågan om vederbörande inte kastar sten i glashus?

Hur tänker man om man vill införa ett förbud mot Sverigedemokraterna m.fl. partier och organisationer, för att man påstår att dessa “hotar demokratin”? Vem är det egentligen som hotar demokratin, den som gör sin röst hörd eller den som vill förhindra andra från att uttrycka den? Om nu människor efterfrågar restriktiv flyktingpolitik och grupperar sig…