När den identitära vänsterrörelsen lyckades agitera folket mot akademien på falska grunder

Sara Danius Foto: Frankie Fouganthin /Editerad av: ObF
Spread our love
  • 156
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gång på gång ser vi det, feminister vars kamp inte sträcker sig längre än näsan räcker. Personer och händelser som byggs upp till att vara något de inte är, för att identitära feminister ser möjligheten att skriva om historien; och få människor att identifiera sig med saken. En kvinna har fått gå för att hon gjort ett dåligt jobb som ständig sekreterare, men eftersom hon var kvinna tycker man därför att det är ett övergrepp; det rent sakliga är man inte mottaglig att diskutera. Hur anti-intellektuellt kan det bli, och hur mycket korkade människor finns det i vårt land? I Danius fall har gruppen målat ut henne som både förnyare och någon som arbetar för transparens, på vilket sätt hon gjort det rent sakligt är det dock ingen som utvecklat; något som både akademien har förnekat samt ifrågasatt riktigheten i. Dessutom beklagar man sig att akademien inte är tillsatt av folket, och att den därför är antidemokratisk; något som många tycks instämma i då dessa uppenbart saknar historisk bakgrund och möjlighet till eftertanke.

Den kungliga glansen ger sällskapet sin legitimitet
Gustav III var en kung som var oerhört kulturellt intresserad, därför skapade han akademien under största mystik; vilket gjort de aderton unika. När den kortsiktigt impulsstyrda identitära vänsterrörelsen nu vill ”införa demokrati” i akademien, förstår de inte att det som gjort detta sällskap unikt är mystiken och det faktum att det står under kungligt beskydd. Som kontrast tåls det att fråga om någon vill stå under Bah Kuhnkes beskydd? Vill man ta bort all legitimitet är det självklart så att man ska titta på hur man utformat närmaste hyresgästförening och sedan ta fram karbonpappret. Tyvärr förstår inte dessa människor bättre, utan de tror på fullt allvar att uppnår man en jämn könsfördelning så kommer man att få större legitimitet; något som är helt snett eftersom det beror på vilka kulturberikare som sitter där.

DN, tidningen som sänkt både Svenska Akademien och Sveriges anseende i världen
Det är uppenbart att man bedriver ett krig mot en av de mest heliga och äldsta institutioner vi har i det här landet, när man göder detta drev med den ena värre än den andra som får utrymme att tycka till. Hur många andra kulturella institutioner har vi som är 300 år, kan dessa ha klarat sig för att de inte omstrukturerats där politruker adlats till rikspolischefer? Det faktum att man letar upp utländska forskare, som kritiserar akademiens legitimitet gör att man kan fråga vad denna tidnings syften är? Det är en sak att påtala att någon har begått diverse övergrepp om man har ordentligt på fötterna, men det som utspelat sig efteråt är inget annat än ovärdigt. Tycker man resultatet av deras drevjournalistik är positiv, ja då ska man självklart prenumerera på dem; är man kritisk bör man kanske se över sin prenumeration och uppmana andra att göra likadant?

Konflikten – allt annat än genus
Vad gör Sara Danius till könskämpe när den hon velat utesluta tillsammans med ett antal män var kvinna, och hur kan de som försvarat Fru Frostensson upphöjas till patriarkatets försvarare? Kanske är det helt enkelt som de säger att enda gången någon tidigare uteslutits har handlat om en man som dömts till döden, och Frostenssons “brott” inte uppväger den typen av vanära? Har det handlat om att man velat rädda henne kvar genom akademiens höga legitimitet, och att de som velat ha kvar henne inte velat att vårt land ska styras av DN:s kulturredaktion; något inte DN kunnat acceptera utan fortsatt drevet? Precis som med all annan genusretorik bygger det på grova generaliseringar och lögner för att budskapet ska passa syftet, tyvärr förstår många människor inte bättre utan hakar på. Det faktum att vi således har ett antal politiker som knyter en blus över något som de inte har insyn i, än mindre deltar i en fullständigt icke-legitim kamp; gör att man kan fråga hur mycket omdöme man har? Tåls att fråga hur många som vill associeras med dessa feminister flankerade av personer som den nyligen brottsdömde Mona Sahlin eller Rosanna Dinamarca m.fl. Vilken trovärdighet har dessa politiker?

Vill man således sänka akademien fullständigt då ska man lyssna på avdankade advokater som gjort bland de sämsta arbetena i det här landets rättshistoria (se gärna tidigare artiklar här), eller kortklippta rödmålade kriminologer som fått inflytande hos polisen; eller för den delen deltagare i det s.k. “knytblusuppropet” (ett fenomen som kan kännas igen från Life of Brian där personer plötsligt börjar dyrka skor). Det faktum att Danius kallat till uteslutsningsärenden utan att ha kvalificerad majoritet (krävs t.o.m. ⅔ och inte 50% enligt stadgarnas enligt §20-21), gör att man kan fråga hur genomtänkt en sådan linje är eftersom det endast rent sakligt kommer ifrågasätta hennes egen legitimitet. När den identitära rörelsen således tar Danius parti, när Frostenson endast försvarat sin makes heder (utan att han är dömd) tåls det att fråga vilken kvinna som egentligen är offer i sammanhanget?

Frostenson må ha varit delägare i sin mans verksamhet, i sammanhanget är det “jäv” som uppdagats inte kriminellt;  men har hon verkligen gått emot “heder och ära” (paragraf §19) och således förtjänar att bli utesluten pga. hennes makes påstådda sliskiga beteende? Förtjänar hon samma öde som någon som tidigare dömts till döden, dvs. den linje Team Danius tycks ha drivit? Är det signifikant för “nytänkande”, och är det så vi manifesterar feminismens kamp; dvs. knyter en blus och skriker på ett torg att alla ska avgå som inte lydde Team Danius? När upprorets ledare står hos Aschberg och beklagar sig att hon inte har tillräcklig insyn, men ändå uppviglar folk till en kamp hon sakligt uppenbart inte är insatt i;  kan man på god grund fråga hur man är funtad som människa?

(Se gärna debatten i början av detta klipp där Aftonbladet intervjuar detta upprops företrädare)

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 156
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp