Fullt rimligt att Trump sparkade James Comey som FBI-chef

James Comey // Foto: FBI
Spread our love
  • 76
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

När Donald Trump sparkade James Comey som FBI-chef var det många medier och olika experter som var väldigt kritiska, många talade om en president som var maktfullkomlig. När det nu visar sig att FBI ägnat tid åt att kartlägga President Trump sexualitet, och att den tidigare FBI-chefen nu skrivit en bok där han genom billigt skvaller försöker bedriva en smutskastningskampanj; borde det vara uppenbart att avskedet var ytterst befogat. När samme FBI-chef anklagas för att ha farit med osanning i vittnesmålen kring Hillarys mail, samtidigt som FBI under hans ledning tycks ha haft en mycket märklig prioritering genom att gräva i Trumps sexliv; tåls det att fråga hur politiskt oberoende vederbörande egentligen är?

När man sätter moral framför demokratin
James Comey bekräftar mer och mer bilden av den skitstövel som Trump påpekat att han är, eftersom hans fokus hela tiden ligger på Trumps person. Hur kan man själv tala om moral kopplat till presidentämbetet, och sedermera släppa en bok där man ger sig på Trumps sexualitet? Det borde vara uppenbart för alla att även Comey har ”ryggrad likt en amöba” (för att citera G.W. Persson), och att han som tidigare minister i Obamas administration är att betrakta som en politisk figur; som likt övriga gelikar är beredd att skriva, säga och göra vad som helst om en politisk motståndare. När uppgifter görs gällande i Comeys bok att det finns en kissfilm, är det således en mycket befogad fråga att undra vad man egentligen pysslat med på FBI under Comeys ledning? Oavsett om Trump har den böjningen eller inte är det hans privatsak, att Comey skriver om dessa delar i sin bok säger mer om honom än om Trump.

Avstickare: Varför är det tyst från alla som älskar “kisskonst”?
När den här typen av saker sker, är det alltid knäpptyst från de som normalt sett skriker högst. Får en kvinna sparken pga. att hon är just kvinna är det aldrig ett argument som görs gällande om kvinnan är höger, är hon däremot känd som vänster reduceras debatten ständigt till hennes kön. Vi kan se det nu i Svenska Akademien där Horace Engdahl målas upp som en patriarkatets man av sin f.d. fru som är känd feminist, detta till trots att han tar en annan kvinna i försvar; men eftersom Danius inte gjort sig känd som en konservativ ledamot ser vi könsretoriken dominera debatten. På samma sätt är det märkligt att det är tyst från alla konstälskande svenskar som tycker det är fantastiskt när man sätter upp teckningar i tunnelbanan med män som badar i sitt eget urin. En trolig förklaring är att Trump är en högerkandidat, och dessa omfattas inte i den värdegemenskap dessa grupper bekänner sig till. Det är ungefär samma sak som att priderörelsen inte välkomnar Sverigedemokraterna, utan att man måste stå för mer eller mindre öppna gränser för att kunna få medverka i deras tåg. När HBTQ-frågorna står i centrum blir det märkligt då det garanterat finns HBTQ-personer inom det partiet också; varför skulle dessa vara mindre värdiga att manifestera sin läggning? Kan det vara så att den egentligen politiska prioriteringen handlar om något annat?

Gentlemannens väg
Väljer man att titta etikettsmässigt är det uppenbart att varken James Comey, Donald Trump eller för den delen Horace Engdahl är att betrakta som gentlemän. Rätt väg att gå är att i alla lägen hålla på integritet genom att som förolämpad inte sänka sig till belackares nivå, utan att man istället bibehåller sin värdighet genom tystnad. Har någon uppträtt illa är det upp till värdparet att kasta ut vederbörande, gör dessa inte så gör man bäst i att byta umgängeskrets. Problemet med dagens verklighet är att mediernas spekulationer och rykten upphöjs till sanningar, vilket i sin tur gör att vi får drev. Hade medierna haft chefredaktörer som vore av gentlemannaideal hade de aldrig publicerat Comeys anklagelser, men då tidningarna idag inte är oberoende utan favoriserar olika kandidater får vi istället en polariserad debatt. På samma sätt säger det kanske mer om Thomas Mattssons etik när han ger spaltmeter till en pompös individ som endast kränker den sittande ständige sekreterarens person? Kanske borde vi dessutom kunna förvänta oss mer av någon som appellerar på snille och smak?

Donald Trump är en politiker. När hans motståndare ger sig på honom genom att rikta in sig på hans person och sexliv istället för den sakpolitik han driver, tåls det att fråga vem som egentligen är den fulaste fisken? Varför sitter kvinnorörelsen tysta när kvinnor reduceras till “porrstjärnor”, skulle någon vara mindre värd bara för att man haft den typen av arbete? Vad hände med alla människors lika värde? När den amerikanska porrstjärnescenen är betydligt mer glamorös än den svenska, är det kanske inte heller konstigt att de som levt kändisliv haft den typen av möten? Oavsett kan man fråga sig varför FBI blandar sig i något som ger sken av otrohetsaffär många år innan någon tillträtt som president? Hur hade vi resonerat om SÄPO gjort husrannsakan hos personer för att statsminister Löfven haft en utomäktenskaplig relation för 10 år sedan; och att man sedan gjort ett avtal om tystnadsplikt?

Kanske är det så enkelt som att världen inte har rätt att veta allt om alla, utan att vissa saker är även presidenters privatliv? Kanske är det precis som i filmen the Godfather att den som agerar budbärare (se rollfiguren Tessio) dvs. ger näring är en lika ful fisk som den som initialt skapar ryktet? När Comey således publicerar den här typen av böcker visar han sitt sanna ansikte… just another politician. 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 76
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp