Landets väljare förkastar både en Rödgrön- och Alliansregering

2018 är början på något nytt

Spread our love
  • 95
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Läser man vilken opinionsundersökning som helst har de alla gemensamt att en majoritet av landets väljare förkastar en både en rödgrön och alliansregering; ändå tycks det vara de alternativ som står till buds? Uppenbart har riksdagen kapats av typer som sätter maktspel framför det valresultat som människor gett dem, svenska folket vill med all tydlighet inte ha varken en radikal vänsterregering eller en liberal alliansregering; istället efterfrågar man lite av varje.  För att förstå vilka typer vi har i Sveriges riksdag så måste vi backa bandet till Decemberöverenskommelsen, som sedan sin upplösning lett till att man undviker att formera majoriteter i budgetfrågan och uppträder istället splittrat. Därför har vi extrema förslag från regeringen som att lägga ner Bromma, sätta stopp mot vinster i välfärden (trots att reformen är totalt meningslös), stoppa friskolor; signifikant är att svenska folket inte efterfrågar dessa reformer?

En politiker som inte kan diskutera en kompromiss ska man inte rösta på
Sverige förtjänar bättre än politiker som inte kan kompromissa för att uppnå majoritet, dessa sätter nämligen sin egen prestige framför vår demokrati. En majoritetsregering bestående av S-C-L (+50%) skulle säkerligen M och KD se som förrädisk, men samtidigt skulle den bedriva mittenpolitik. Om vi istället tänker oss alternativet vi har idag V-S-MP, där V är tungan på vågen; vilket är ur borgerlig synpunkt det bästa alternativet? Mitten eller vänsterpolitik? Trots att svaret borde vara mitten har Tomas Tobé (M) uttryckt att man fäller regeringen om man inte låter V vara en del av underlaget. Hur är det möjligt att en högerpolitiker, och mannen som har hand om M:s juridiska frågor (vald på högerröster) lobbar för V:s inflytande? I ett demokratiskt land torde den typen av uttalanden innebära att man vore körd, eftersom han både underminerar sitt eget parti, sina väljare samt demokratin i Sverige.

Alternativet: M-SD-KD
På samma sätt måste dessa partier kunna bilda en majoritet (+50%) för att få möjligheten att regera, eftersom andra partier annars kunnat formera en majoritet som bättre matchar folkets utfall i valet 2018. Dagens problem är att många är av uppfattningen att om SD inte får inflytande för sina idéer så strider det mot demokratin, vilket är fel då deras förutsättningar är desamma som övriga, dvs. för att bilda regering efter 2018 måste man kunna formera eller vara en del av en majoritet. En sådan regering hade drivit höger-mittenpolitik där man dessutom värnat traditioner och värdekonservativa frågor, samt traditionella sociala frågor som SD har högt upp på agendan. Anledningen till att SD inte tillåts påverka idag handlar om att C(22) och L(19) (högst sannolikt) hellre samarbetar med S(113) och att M (84)-SD(49)-KD(16) samlar 149 mandat (varav 175 behövs för att nå majoritet). Dessutom hade man behövt både passivt stöd från L och C, det hade inte räckt med det ena alternativet; vilket inte finns på kartan sedan 2014.

Regeringen som borde ha bildats 2014 i ett demokratiskt land
Det enda alternativet som hade kunnat nå majoritet och således bringa ordning genom att ha stöd från svenska folket hade varit S+MP+C+L som tillsammans hade samlat 179 mandat; vilket inte hade varit någon omöjlighet om man kunnat kompromissa. Istället fick vi en vänsterregering bestående av S(113)+V(21)+MP(25) vilket totalt sett samlar 159 dvs. 17 mandat kort. Slutsatsen är således att svenska folket varken vill ha en alliansregering (141 mandat) eller dagens regering 159 mandat ty ingen åtnjuter riksdagens majoritet.

Argumentet Sverigedemokraterna “skapar kaos”
Har man läst så här långt kan man således med enkel matematik inse att dessa inte ägnat sig åt att “skapa kaos”, eftersom de inte haft tillräckligt starkt stöd för att ingå i ett regeringsunderlag. Tvärtom är de i sin fulla rätt att utifrån sina egna väljares mandat fälla en regering som gör sig beroende av Miljöpartiet, det är vad väljarna förväntar sig (dvs. att man fäller de underlag man inte är en del av); därför säger det mer om de som resonerar som att SD vill skapa kaos. Personer som svänger sig med det argumentet kan man direkt (oavsett om man är positiv eller negativ till SD) klassa som antingen obildade eller mycket bedrägliga kring synen på hederlighet. Vill man nu begränsa deras inflytande har man under mandatperioden haft en möjlighet genom att S+MP hade pratat med C+L; när båda då beskyller SD för att vara orsaken till landets problem blir det mycket ohederligt. Varför skulle SD oavkortat stödja regeringen bara för att dessa är regering?

Tittar vi på senaste Yougov (ett av de mätinstitut som haft högst träffsäkerhet vid valet 2014) kan valet 2018 bli en fortsättning av vad vi har idag (dvs. nedlagda röster), om än med hårdare klimat; det kan också finnas nya möjligheter på horisonten. Räknar vi om de 89 % som kvalar in i riksdagen enligt deras mätning till %-mandat* skulle M(23%)+SD(25%) samla 48 % (dvs. ej majoritet), S(25,1%)+C(10,4%)+L(5,2%) dvs. 40,7% (dvs. ej majoritet) dessa hade således behövt samarbeta med V(11,2%) för att ha möjlighet att nå +50%. Är det troligt att ett radikalt parti som V skulle kunna ingå i samma regeringsunderlag som två borgerliga partier? Ytterst tveksamt, och mycket osannolikt. Om både KD och MP inte kommer in, innebär det att en M+SD regering måste samarbeta med antingen C eller L för att formera majoritet; vilket inte borde vara en omöjlighet (om än passivt regeringsstöd) eftersom mitten vänster åtnjuter än mindre svagare stöd. Skulle vi således få detta valresultat kan man således fråga vem som de facto är de som hade skapat kaos om de vägrat samarbeta eller kompromissa? 

Vi kan även konstatera att mätningar Alliansen vs. Rödgröna-laget inte är speciellt relevanta eftersom båda regeringsunderlagen förefaller sig mycket osannolika givet att två partier lämnar och M+SD närmar sig majoritet. Sannolikheten att Ulf Kristersson är Sveriges statsminister efter valet är således större än Stefan Löfven givet att dessa siffror speglar verkligheten. Den verkligen relevanta kabinettfrågan är om V kan samarbeta med borgerliga partier under Löfvens medling, eller om det är troligare att C eller L ger passivt stöd till en SD+M regering? Oavsett är man mycket naiv om man tror att vi har ett valresultat under valnatten, det är mycket troligt att det kommer bli ordentliga regeringsförhandlingar och talmansrundor innan detta är klart; vilket är positivt då det kommer att stärka demorkatin (dvs. folkets inflytande) i Sverige.

* För att räkna om deras siffror i antalet mandat måste man först se vilka som kommer in eftersom mandaten fördelas på de som kvalar över 4%. Lägger man således ihop alla partier som kommer in motsvarar de 89 %, sedan delar man exempelvis Moderaternas 20,5 med 89 % vilket ger 23 % av mandaten (sedan gör man samma för alla partier som kvalat in).

 

 

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 95
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp