Hur kan Xi Jinping vara “livstidspresident” när han måste återväljas som Löfven?

Är det verkligen en hederlig beskrivning?

Foto: Thierry Ehrmann / Wikimedia Commons

I dagarna har det kommit fram att det kommunistiska partiet ska ta bort restriktionen att kunna sitta mer än två 5-åriga mandatperioder som kinesisk president, något som svenska medier omskrivet som att president Jinping fått ett ”livstidsmandat”. Kinas politiska system skiljer sig väsentligt jämfört med Sverige då man inte har varken parlamentarism eller demokrati, det finns istället endast ett kommunistparti. För att bli president behöver man således vinna den kommunistiska kongressens stöd, något som presidenten gjorde 2012. Maximalt kan presidenten sitta till 2023 med nuvarande regler, något man nu tycks vilja avskaffa. Dock ställer vi oss frågan om “livstidspresident” inte är felaktigt begrepp, eftersom det finns val i det kinesiska systemet var 5:e år? Är man konsekvent och använder samma retorik skulle man kunna kalla statsministern för en “livstidsstatsminister”, vilket blir en absurd omskrivning.

Det kinesiska systemet i svenska socialdemokratiska termer
För att förstå hur dessa val fungerar för den som inte är insatt kan man leka med tanken att Socialdemokraterna var det enda tillåtna partiet i Sverige. På partiets partikongress skulle alltså den som väljs till partiledare också bli landets president, eftersom ämbetet i praktiken är desamma. Folket röstar således inte i och med att Socialdemokraterna har alla mandat i kongressen, utan de val som sker är de som medlemmarna gör. Partiets ledning skulle dessutom ha ett “verkställande utskott” (politbyrå/centralbyrå) där landets 25 ”viktigaste” socialdemokrater ingick (ex. Löfven, Ygeman, Eliasson, Palm osv.) utöver det skulle man för att förenkla styret ha ett “Över-verkställande utskott” (där man skulle samla de 7 mest inflytande inkl. Löfven). I Sverige är det inte ovanligt att man har två nivåer med, en partistyrelse och ett verkställande utskott (VU finns ex. i S, V och SD); dock använder inte inget parti namnet politbyrå men funktionen är densamma.

Crashcourse i det amerikansk historia och bakgrunden till begränsningen om två perioder
Tittar vi på den amerikanska modellen valde George Washington (nr. 1) att stiga åt sidan efter två mandatperioder, några formella skäl som tvingade honom saknades. När the great one:s efterträdare hade suttit två perioder valde dessa att avgå under ganska många år, John Adams (nr. 2) fick aldrig möjligheten ty han blev inte omvald utan istället blev det Thomas Jefferson (nr. 3)  som valde att kliva av efter 8 år första gången. Hederssystemet byggt på praxis skulle hålla i sig till Theodore Roosevelt (nr. 26 som även parodierats i filmen “En natt på museet”) som i det tidiga 1900-talet valde att utmana sin efterträdare Taft (nr. 27) som trots att Roosevelt bollat fram honom som sin efterträdare började utmana sin föregångare och riva upp hans reformer. Roosevelt som ärvt presidentämbetet såg kanske inte den första perioden som sin egen, eftersom hans föregångare John McKinley (nr. 25) blev skjuten kort efter sitt omval; han försökte därför i valet ett halvår efter Titanics förlisning vinna republikanernas nominering (trots att sittande Taft var republikan). Med en svag marginal vann Taft, och Roosevelt ställde då upp under ett eget republikanskt parti kallat Progressiva partiet eller Bull Moose Party. Även om detta parti fick mer röster än republikanerna, fick demokraterna och Woodrow Willson (nr. 28) mest röster och kom sedan att leda Amerika under första världskriget och freden i Versailles. Valet är av historisk betydelse eftersom det klöv republikanernas röster i två delar, med facit i hand hade man högst troligt vunnit om Roosevelt fått partiets nominering istället för Taft. 

Den första och sista att sedermera lyckas vinna fler perioder var den andra Roosevelt, Franklin Delano Roosvelt (nr 32) som vann hela fyra gånger; dock dog han väldigt kort in i sin fjärde period några månader innan andra världskrigets slut. Hans efterträdare Harry Truman (nr. 33) valde då att införa ett tillägg till konstitutionen som sa att man endast fick sitta två mandatperioder. Om mindre än hälften av en mandatperiod gått och presidenten dör så räknas den som en hel mandatperiod för tillträdande presidenten. I teorin skulle således den maximala tiden för en efterträdare vara nästan 10 år, om företrädaren dör dag 1 på det 3:e året under en mandatperiod. I fallet Lyndon B. Johnson (nr. 36) som efterträdde John F. Kennedy (nr. 35) 3 år in i dennes första mandatperiod, hade han kunnat kandidera för en andra egen period (vilket han avstod) och således suttit totalt 9 år. Gerald Ford (nr. 38) hade inte haft samma möjlighet eftersom han ärvde ämbetet från Richard Nixon (nr. 37) tidigt under dennes andra period; Ford hade således om han vunnit valet mot Jimmie Carter (nr. 39) kunnat sitta maximalt ca 7 år.

När Kina har en annan tradition än USA är det egentligen inte konstigt att de väljer att gå sin egen väg. Kanske har de blickat mot Europa där många länder inte har några begränsningar? När både SVT och Dagens Industri således skriver livstidspresident är det en felaktig omskrivning eftersom att Xi Jinping fortfarande behöver kongressens stöd var 5:e år. Uppenbart skriver ingen att Löfven har möjlighet att vara “statsminister på livstid”? Gemensamt för både Löfven och Jinping är att båda kan väljas om hur många gånger som helst (förutsatt att Löfven har stöd i sin S-kongress och av riksdagens ledamöter,  där dessa i Kina är samma sak), att således kalla den ena för livstidspresident är inte att föra ett logiskt resonemang; Kina avskaffar inte mandatperioderna endast den Förenta Staterna inspirerade begränsningen. En mer hederlig beskrivning är att han står till förfogande så länge han vill och den kommunistiska kongressen vill ha honom där.

För diskussionen framåt med Facebook:
Spread our love
  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    6
    Delningar
  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp

Senaste Nyheter:

Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 462 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se