Varför ska vänstern låta viktiga sakfrågor bli verklighetsdebatter?

Spread our love
  • 48
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Under förra veckan sändes Opinion Live i SVT där man inledningsvis lyfte en diskussion kring den s.k. “svartmålning” som sker i utländsk media kring utsatta områden. I artikeln hävdades att ungdomar 14-15 år går runt med Kalasjnikovs, vilket var uppgifter som kom från polisen. Socialdemokraten Hillevi Larsson svarade då med att bilden inte kunde stämma då hon brukar cykla genom det aktuella området dagligen och även nattetid. Fenomenet är inget nytt, samma typer av retorik har funnits i Sverige många år; nyligen omtalade Stockholms Finansborgarråd Rinkeby som en av Stockholms finare stadsdelar.

Hur bör vi hantera Larssons uttalande i debatten?
Det faktum att hon nattetid skulle cykla igenom dessa områden blir mycket märkligt då det aktuella området skulle innebära en omväg om man vill cykla från vederbörandes bostadsområde till centrala delarna i hennes hemstad. Om hon däremot är helt sanningsenlig bör vi ställa oss frågan om båda bilderna kan stämma, kan det vara så att Hillevi Larsson känner sig trygg att cykla genom det utsatta området nattetid samtidigt som barn har setts med skottsäkra västar och automatvapen? Varför måste det vara en helt orimlig tanke att cykelvägen och området där buset bär vapen kan vara helt olika platser, området är ju ganska stort? Ser man på det ur ett domstolsperspektiv kan vi alltså inte utesluta att både polisens och Larssons utsagor om den aktuella platsen kan stämma? Polisen har således rätt till sin uppfattning om att ungdomar setts med automatvapen, samtidigt som Larssons bild även kan stämma. När båda bilder kan stämma, är problemet med Larssons retorik att hon tar fokus från att faktiskt diskutera hur man får bort vapnen från stadens gator.

Lex Karin Wanngård – Om siffertrixande
Lyssnar man på inslaget ovan används en annan typ av diskussion om verkligheten, uppenbart ger Wanngård sken av att ungdomsarbetslösheten inte är ett problem i Rinkeby då den gått ner med hela 30%. Om vi även här utgår från att Wanngård talar sanning (finns lite olika %-satser i olika artiklar), ställer vi oss frågan om hennes siffror kan stämma samtidigt som det finns problem av magnitud? För det första tåls det att fråga om ungdomar som bär vapen efter skymning skulle kunna vara anställda på företag dagtid? För det andra finns det garanterat många ansvarstagande barn som vill därifrån och således letar arbete; är det en helt orimlig tanke att dessa ytterst motiverade individer gör allt för att få ett arbete? Det faktum att man talar i relativa termer (%) gör att man måste ställa sig frågan hur många som ingår i urvalet, 1000 respektive 30 000 registrerade individer får ju helt olika utfall om man lyckats pressa ner dessa med 30 %. Är alla ungdomar i området registrerade som arbetslösa, eller handlar det om urvalet som registrerat sig och själva anser sig stå till arbetsmarknadens förfogande? 

Sverige behöver diskutera lösningar istället för verklighet
Om det nu varit så att Rinkeby hade haft 30% nedgång av arbetslösheten borde vi börja tala om “Rinkeby-modellen” då dessa faktorer skulle kunna användas på andra orter; det faktum att ingen hört talas om denna modell gör att det sannolikt handlar om ett retoriskt luftslott. Hur får vi dessa områden säkra och hur får vi dessa ungdomar i arbete, borde vara de frågor som Socialdemokraterna ägnade all sin vakna tid på. Trumps idéer att man med hjälp av protektionism återstartar produktionen är exempelvis en lösning som borde falla dessa individer i smaken; många tycks nämligen inte förstå att Trumps politik är vad en arbetarrörelse borde driva. När USA just nu går som en klocka, och hela världen kritiserar Trump för allt i från kvinnoaffärer, påstådda Rysslandskontakter (något CNN egentligen avfärdar som “bullshit” men driver då det ger tittarsiffror); borde vi kanske ställa oss frågan om liknande politik hade kunnat förbättra arbetsmöjligheterna för dessa individer?

Faktum är att Larsson och Wanngårds olika uttalanden endast gör det svårare att lösa landets problem, eftersom de inte bara förhåller sig passiva utan istället förminskar dem. När journalisten Katerina Janouch påtalade det som polisen väl säger idag, påstod även statsministern att han inte kände igen sig i hennes svartmålning; konsekvenserna har för henne inneburit att landets ledande medieföretag inte anlitar henne. Uppenbart stämmer hennes bild, men att påtala det har varit ett högt pris för henne att betala; vilket är ett resultat av att Sverige har auktoritära inslag i sitt debattklimat.

Som medborgare i detta land har vi idag en plikt, det är att kritisera alla som inte lägger förslag hur man löser situationen; vi måste återföra politiken till att diskutera åtgärder istället för vad som är verklighet. De politiker som ser världen ur ett virtual reality perspektiv bör man inte stödja, oberoende vart man befinner sig på den politiska skalan.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 48
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp