Hur mycket påverkar migrationspolitiken pensionssystemet?

Spread our love
  • 184
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Dagens pensionssystem är att betrakta som ett enormt pyramidspel, bara att somliga medlemmar inte betalat premien men förväntar sig utbetalningen. Den politiska debatten kring systemet är dessutom inte hederlig eftersom ingen sida vill bära politisk skuld för att vi står inför problem desto äldre vi blir och desto fler som invandrat till Sverige som inte arbetar. Uppenbart tycks det vara politiskt känsligt att diskutera invandring kopplat till pension, men varför skulle dessa utbetalningar vara konstanta om plötsligt mycket fler folk som inte bidragit ska ha del av samma kaka? Somliga kallar sådana påståenden för logik och realism, andra radikala icke demokratiska element omnämner det som “rasism”. Diskussionen kring pensionssystemet är dessutom något alla kan föra utan att sätta sig in i det eftersom det bygger på väldigt enkel fördelningspolitik, hur mycket strömmar in och hur mycket rinner ut?

Invandringens påverkan på pensionssystemet – en logisk diskussion
Det säger sig självt att om många människor kommer till Sverige som inte efterfrågas på den reguljära arbetsmarknaden kommer dessa att bli en kostnad både för skattebasen och pensionssystemet. Efter 10 år i landet har ca 60% anställning och dessa kan inte försörja resterande 40%. Således bygger vi på ett relativt underskott för varje “invandrarkull” som immigrerar eftersom en betydande del inte får arbeten. När man således talar om “en åldrande befolkning” som ett argument för flyktinginvandring förvärrar man därför problemet. Någon som exempelvis kommer hit som 40-åring, arbetar då i bästa fall 20 år, sedan lever dem 30 år till. Det säger ju sig självt att en sådan person är en dålig affär för pensionssystemet. Idag betalar vi till och med ut pensionspengar till alla ensamkommande som uppgivit att en förälder gått bort (1500kr / förälder och månad), skulle föräldern visa sig vara vid liv så behöver man inte betala tillbaka. Det faktum att föräldrarna inte arbetat i landet och bidragit till pensionssystemet är ovidkommande, uppenbart tycker man att de har rätt att få pensionspengar; något som sannolikt låter helt bisarrt i arbetarens öron.

En migrationspolitik för att de facto rädda pensionssystemet
Vill man vända dagens sinande pensionskassa måste varenda invandrare som får permanent uppehållstillstånd arbeta. Man kan inte trolla fram pengar, utan det här är enkel fördelning. När utbetalningarna ökar i högre grad än inbetalningarna och människor blir äldre (dvs. fler utbetalningar görs) så säger det sig självt att det här är en tickande bomb. Sverige behöver ”rätt” (dvs. produktiva) människor som kommer utifrån, inte personer som hamnar i utanförskap. En person utan meriter och utbildning (generellt sett) kommer aldrig generera intäkter till pensionssystemet. Den socialistiska tanken om att anställa dessa i offentlig sektor är också en makroekonomisk kostnad, det är inte en tillgång. Således är det naturliga att den privata sektorn och våra företag är de som i grunden ska efterfråga dessa personer, hade vi hållit på denna princip hade även vården haft tillräckligt med läkare ty populationen hade varit mindre. Idag har vi brister inom en rad välfärdsyrken, vilket beror på en populationsökning som dessutom har strukturella arbetsmarknadsproblem; det politiska receptet tycks fortfarande vara att fler flyktingar måste komma (vilket alltså är grundproblemet). Att många invandrare får jobb som tolkar eller skötare i migrationssektorn är också att betrakta som en samhällskostnad (skatt och pension) eftersom de efterfrågas för att Sverige bedrivit en helt tokig migrationspolitik.

Om vi tänker oss ett öppet sår där blodets blodplättar koagulerar och läker så innebär svensk migrationspolitik att man skulle vidga såret för att få in fler blodplättar i någon sorts tro att stänga såret snabbare; det faktum att mer blod rinner ut (kapital) tycks vara ovidkommande då man dessutom tar emot en blodtransfusion (ex. lån från utlandet). Det vi föreslår är således att man placerar ett blodplättsfilter där bara blodplättar tillåts koagulera i utflödet för att minska blodflödet.

Sverigedemokraterna tänker rätt i pensionsfrågan
När allt fler personer ska ta del av pensionsutbetalningarna, och en relativt mindre del människor betalar in sinar kassan. Således har vi två val för att bibehålla balansen, antingen sänker vi pensionerna (vilket strukturellt kallas “bromsen”) alternativt måste vi öka intäkterna; dvs. att vi arbetar längre. Men i den socialistiska världen ska alla ha det lika, vilket blir problematiskt för stensättaren vars leder säkerligen är ett problem efter 40 års arbete. Således tänker regeringen rätt när man höjer minimiåldern när man får gå, och samtidigt ökar den frivilliga åldern hur länge man får arbeta kvar. Sverigedemokraterna tänker dock mer rätt eftersom de resonerar att det beror på vilken typ av arbete som något utfört, en stensättare kanske inte ska arbeta till 65 medans någon som arbetar på kontor kan arbeta längre. Dessutom tycks man vilja att någon som vill jobba till 75 års ålder ska kunna de om de vill. Varför ska någon som arbetar med sin passion, är kunnig, pigg och uppskattad medarbetare entledigas överhuvudtaget? Arbetet kanske t.o.m. är den faktorn som håller dessa unga? Sverigedemokraternas tanke om att ha en flexibel pensionsålder är således ingen dum idé, tvärtom är det ett mycket klokt förslag.

Desto mer politiskt korrekt man är, desto öppnare gränser vill man ha. Det faktum att det inte är Svenska pensionärers riksförbund eller människor som nyttjar LSS som går främst i ledet har möjligtvis sina förklaringar i att dessa förstår att de idag står för notan för den slösaktiga (“generös” är ett felaktigt ord eftersom de som slösar och skriker högst inte betalar) migrationspolitiken. Således tåls det att ställa sig frågan hur Lars Ohly fått arbetet som ordförande för Funktionsrätt Sverige, då han tillhört den politiska sida som i praktiken berövat de handikappade assistans genom att prioritera andra grupper i samhället; uppenbart har vi fortfarande begränsade resurser. Det är ett övergrepp att tvångsberöva en kompetent person sin livsglädje, om denne vill fortsätta arbeta med sin passion i högre ålder. Det är även en felaktig tanke att alla ska arbeta lika länge, somliga kan arbeta längre och andra kortare; något som var ett faktum förr i tiden och borde vara även i framtiden.

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 184
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp