Ovärdigt att kalla äldre människor för “brukare”!

Gång på gång hör vi de som kallar äldre människor för “brukare”, vilket för tankarna till ordet “missbrukare”. Högst troligt behandlas många missbrukare betydligt bättre än “vanliga” s.k. “brukare”. Hur ofta läser vi inte om mat som är av sådan låg kvalité att vi knappast hade gett dem till våra husdjur, ändå är det en verklighet för många människor i vårt land. Varför är den sista tiden i livet inte den bästa, utan den garanterat sämsta? Varför ser vi inte fler företag som slår sig in när den kommunala situationen fungerar så dåligt som den gör? Är det verkligen en orimlig tanke att förbjuda vinstdrivande äldrevård om den samtidigt är mycket bättre än andra alternativ, och kanske till och med får människor att sätta upp sig i kö?

Att leva som man lär
För något år sedan kunde vi läsa om Jönköpings kommun där man gjorde ett PR-jippo och bjöd in pressen när de äldres mat skulle testas. Politikerna tyckte att de varma och vällagade köttfärsbiffar som serverades var väldigt goda, och det framhölls särskilt att det betydde mycket att man satte sig in i hur de äldre hade det. När SVT sedermera inspekterade kommunens matsedel visade det sig att de äldre serverades pölsa, och inte de fantastiska härliga biffar politikerna smockat i sig. Politikerna valde på sedvanligt manér att skylla ifrån sig, vilket för frågan till hur svårt det är att inspektera en matsedel; något de flesta normalbegåvade barn lär sig redan på lågstadiet.

Du kan glömma dina ensamma stunder, du kan lita på teknikens under…
Hur kan man tala om välfärd när man utrustar de äldre (“brukarna”) med elektronisk apparatur som uppenbart inte fungerar. Ingen politiker kan komma och säga att systemet fungerar om någon ligger 10 timmar på ett golv, där man trots larm inte undersöker att en hjälplös människa kämpar för sitt liv. Den typen av händelser sätter människors liv på spel, således är det fullständigt oacceptabelt att man inte utkräver ansvar. För personer som missköter sitt arbete har man historiskt sett haft löneavdrag, kanske är det en rimlig tanke att det även ska gälla kommunala tjänstemän och chefer som oaktsamt skadar sina medborgare. Äldre människor behöver varma och omtänksamma handtag, inte digitala larm; det är inte den välfärden dessa investerat i under ett helt liv. Däremot är det rimligt att en äldre människa som kan leva ett självständigt liv utrustas med möjligheter till extra assistans, men det får inte finnas luckor i systemet; samtliga larm måste undersökas – även misstänka falsklarm. 

Ansvarsutkrävande och ansvarsfrihet
Är det rimligt att ett besvarat meddelande räknas som ett uppklarat meddelande? Hur många kundtjänster löser tekniska problem, istället för att hänvisa till andra avdelningar?  Mönstret är på många företag ganska tydligt, ingen vill ta ansvar, istället skyller man på andra. Politiker är av en annan sort, de säger istället att “vi tar ansvar”… sedan delegeras det vidare, ordet ”uppföljning” väntas dock på att bli uppfunnet. Varför har vi inga riktiga ledare i vårt land som visar vägen, som sätter handlingskraft bakom sina uttalanden? Kan ansvarsfrihet och tjänstemannaansvarets begränsning bidragit till att vi fått individer som vandrar mellan myndigheter trots att de är fullständigt odugliga, maktfullkomliga personer som tåls att fråga vad de lyckats uträtta? Är det möjligt att vända dagens utveckling utan att utkräva ansvar? Troligen inte. Är det verkligen rätt att placera avdankade generaldirektörer som inte fullgjort sitt jobb på regeringskansliet med bibehållen lön och titel, vad sänder det för signaler? Rättvisa måste innebära ett entledigande och att vederbörande får söka arbete på en lägre nivå som denne kan utföra på ett tillfredsställande sätt? Kanske kan en sådan kultur få tilltänkta generaldirektörer att tacka nej pga. självrannsakan att de inte är rätt personer för arbetet? 

En hund till skillnad från en äldre (“brukare”) har det sannolikt bättre, dessa får komma ut, äta gott, och blir ordentligt ompysslade. Igår kunde vi läsa om en gråtande strokedrabbad kvinna som inte lämnat sin lägenhet på fem månader i Skellefteå kommun, samtidigt finns det inga lägenheter. Hur kan vi acceptera utvecklingen? Varför finns det inte partier som presenterar konkreta planer hur man löser dessa tillkortakommanden, fältet ligger fullständigt öppet för problemlösning; varför duckar man? Hur mycket gynnar det den gråtande inlåsta kvinnan eller eller kvinnan som låg på ett golv i tio timmar att diskussionen idag handlar om för eller emot ett vinstintresse? Är det socialism, solidaritet och välfärd 2017? En mer rimlig tanke är att jaga kommunala och privata företag som levererar urusla tjänster? Efterfrågas deras tjänster pga. hög kvalité är kanske inte vinsten största problemet, utan att ex. den kommunala vården fungerar så dåligt som den gör på sina håll.  Varför förknippas äldrevård med förvaring, vanvård och dålig mat istället för hög bemanning, aktiviteter, vinprovning, musikquiz, operabesök och god mat; debatten behöver skifta till att diskutera innehåll och värdighet. Visserligen kan man inte sätta asylsökande på gatan, men vi kan ju inte acceptera en situation där våra äldre riskerar att vanvårdas eftersom resurserna är begränsade; således måste vi prioritera utan att ställa grupp mot grupp.

En en sak är säker och det är att vi i valet 2018 kommer se samma maktsökande människor ställa upp och söka medborgarnas förtroende. Kanske borde vi börja titta på nya alternativ, varför ska vi rösta på våra klassiska partier när ingen bedriver linjer som handlar om verkligt ansvar och faktisk problemlösning? 

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 360 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera