Sverige bör protestera högljutt mot Irans dödsstraff av KI-forskare

Foto: En kranhängning från Iran

Hur länge ska dessa satans mördare få hålla på? Oavsett vad man tyckte om Olof Palmes person och politik var det en svensk statsminister som satte medmänskligheten i första rummet, en röst som fullständigt tystnat i och med hans frånfälle 1986. I dagarna blev en forskare med permanent uppehållstillstånd i Sverige, till vardags arbetande på Karolinska institutet dömd till döden i Iran, då denne under en föreläsningsresa misstänktes för spioneri. Samtidigt är det knäpptyst från offentliga kanaler, huruvida man framfört en protest via inofficiella kanaler låter vi vara osagt. Den teokratiska regimen i Iran är inget Sverige ska gulla med, istället ska vi vara både bestämda och framförallt korrekta. Väljer man att avrätta en av oss omtyckt, svensk-etablerad och erkänd forskare i en lyftkran bör vi omgående bryta de diplomatiska relationer som finns mellan Stockholm och Teheran.

Att vara eller icke vara medborgare

Kanske finns det de som tycker att Sverige borde hålla en låg profil i och med att mannen “bara” har permanent uppehållstillstånd och således saknar medborgarskap? Vart går egentligen gränsen när vi ska villkora med vår officiella närvaro i landet? Rimligen bör den absoluta gränsen dras när regimen ger sig på svenska intressen, eftersom det kan finnas humanitära poänger att försöka finnas kvar i ett land som exempelvis begår folkmord; Raoul Wallenberg i Budapest 44-45 och Harald Edelstam i Chile är exempelvis två diplomater som räddat livet på tusentals människor under sådana omständigheter. Således handlar fallet Ahmadreza Djalali om att markera att han är under svenskt beskydd, och att vi står upp för de våra; en för de alla och alla för den ensamme. Om man nu vill vara den humanitära stormakt man ältar om att man är, är det under dessa omständigheter agnarna sållas från vetet och den sanna karaktären tittar fram.

Presentera bevis eller frige honom, det finns inga andra alternativ

Alla stater har rätt att förhindra spioneri, så väl Iran; men den juridiska prövningen måste vara rättssäker. Därför bör Sverige vara stenhårda och inte vika en millimeter på principen att de måste offentliggöra vad som ligger till grund för denna dödsdom. Vill man verkligen få regimen att tappa ansiktet inför världen bör man exponera dödsdomar mot oskyldiga människor, dvs. påtala vilka dessa typer är; dvs. inget annat än simpla mördare. Saknas det saklig förankring bör regeringen riktiga oerhört skarp och saklig kritik mot Teheran, genom sin egen plattform men även i andra sammanhang som FN och EU. Då Federica Mogherini, EU:s “utrikesminister” (formellt kallad “High Representative of the Union for Foreign Affairs and Security Policy”) inte är folkvald bör vi även vädja att hon ska följa vår linje, eftersom vi saknar demokratiska medel att utöva påtryckning.

Vad är egentligen ett liv värt?

Sverige handlar förhållandevis lite med Iran, ca 2 miljarder i export per år, de tillhör inte heller våra största exportmarknader. Däremot är det inte helt otroligt att en högljudd protest och brutna diplomatiska relationer kan resultera i en bojkott av svenska varor, men vårt samvete hade åtminstone varit intakt. Det är inget annat än barbari när en regim hänger människor i lyftkranar, rimligtvis bör svenska företag försöka att sälja svenska varor till någon annan; särskilt när denna forskare är en av oss. Vill man få en regim att duka under är ekonomisk stagnation effektivt, speciellt när detta drabbar den stora folkmassan; taktiken är välbeprövad globalt både historiskt och i nutid. Denna regim och dessa köpare har blod på sina fingrar, att ta dessa i hand tenderar att smeta av sig; förslagsvis bör man istället tvätta händerna mycket noggrant med tvål och vatten och byta umgänge.

Blickar man tillbaka 50 år var Iran ett land dit kändiseliten åkte, något som sedan 1979 inte längre är fallet. Änkekejsarinnan Farah Diba (som fortfarande är i livet) var en global modeikon, och var någon som gav den tidigare shah-regimen strålglans. Den teokratiska regimen under Ayatolla Khamenei (ej att förväxla med företrädaren Khomeini) har många liv på sina samveten, rimligen bör Sverige därför intervenera och stötta de som vill något annat. Iran har dessutom många högutbildade, så förutsättningarna att bygga något bra den dagen ayatolla-regimen försvinner är mycket goda. Därför bör vi stötta demokrati-arbetet, och ligga i verklig framkant. Förslagsvis bör vi även verka för en restaurering av huset Pahlavi som under kronprinsen vill bygga en frihetlig stat med konstitutionell monarki. Från redaktionens sida tror vi att han hade kunnat göra en mycket viktig insats för sitt land, sitt folk och för världsfreden. Vad kan Sverige göra för att hjälpa honom?   

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 360 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera