Att förbjuda tiggeri innebär inte att man vill “förbjuda fattigdom”
Just nu råder en bisarr debatt där motståndare till ett tiggeriförbud försökt associera förespråkare med att denna grupp vill “förbjuda fattigdom”. Det hela skulle kunna kallas “Shame by association” dvs. att man bygger en halmgubbe om fattigdom för att sedan aktivt flytta diskussionen till sin egen planhalva. Resultatet har gjort det svårare för människor att diskutera problemen med tiggeri, eftersom att samma grupp blivit bemötta som att de slår på fattiga människor. Ingenting kunde vara mer fel, att människor reser till Sverige för att tigga har ingenting med att vara för eller mot fattigdom att göra. Problemet handlar snarare om att vissa länder inte skulle släppts in i Schengen(sam)arbetet; snarare blottar tiggeriet ett systemfel inom Europeiska unionen.
EU: Lika löser Lika
Inom kemins värld finns det ett uttryck som säger lika löser lika, ett begrepp som även gäller för hur ett ansvarsfullt EU borde resonera. Det säger sig självt att två länder som har lika ekonomi, liknande välfärd, liknande kultur, liknande skolväsende osv. kommer ha lätt att integrera varandras medborgare, å andra sidan kommer färre att flytta eftersom länderna i stort sett påminner om varandra. Problemen uppstår när två länder som har väldigt olika nivåer på löner och välfärd hamnar under samma tak, helt plötsligt uppstår kraftiga incitament (morötter) att söka sig till landet med högst välfärd. Är ett land svårare att etablera sig i uppstår även en riskfaktor, dvs. hur stor är chansen att jag får stanna och får del av landets välfärd? Problemet med EU har tidigare handlat om att riskfaktorn för ex. den romska populationen i Rumänien och Bulgarien till stor del elimineras, dvs. man har tillgång till att sitta och tigga i en rad länder. Dessutom kan man fråga sig hur konsekvent eller verklighetsförankrad man är om man vill se Turkiet som EU-medlem, samtidigt som man förespråkar ett tiggeriförbud; uppenbart begriper man inte att det uppstår mer problematik med att inkludera länder med betydligt lägre standard än den västerländska.
Det romska utanförskapet
Det är inte heller helt ovanligt att de som debatterar mot ett tiggeriförbud saknar insikt i den romska kulturen och deras synsätt. Många familjer är inte intresserade av att placera sina barn i skola, utan grupperna har ett egenintresse att leva utanför samhället både i västerländska länder och i Rumänien. Läser man SVT:s artikel framgår att många inte ens registrerats som barn och alltså inte existerar i systemen. Hur integrerar man en person som vill leva i ett alternativsamhälle och inte vill bli integrerad? Hur balanserade är vi i vår kritik när vi kritiserar Rumänien, hur vill vi att Rumänien ska inkludera de som inte vill bli integrerade? Är det enbart Rumäniens fel att deras medborgare inte rapporterar de barn som föds? Kan man verkligen likställa deras kultur och vägval med fattigdom, eftersom gruppen inte försöker hitta arbeten och bryta sitt utanförskap?
Organiserat eller inte organiserat?
I Sverige har vi även fått en bisarr debatt där politiker tycks ha svårt att ta in att man organiserat sig. Hur ofta har vi sett två tiggande romer sitta vid samma köpcentrum? Är det troligt att en grupp som lever i olika självbyggda läger (kollektiv) består av individualister som rest hit en och en, eller är det troligt att olika hövdingar (de har åtminstone historiskt kallats så) delat upp områden bland olika grupperingar? Tittar man på deras “way of life” så är det svårt att hitta konkreta stöd för idén om att det inte är organiserat, utan det tycks ha blivit en politiskt korrekt förklaring hos de “som inte vill förbjuda fattigdom”.
Utöver dessa frågor är det uppenbart att vår rättsapparat inte har tillräcklig lagstiftning när dessa grupper ockuperar byggnader eller annans mark. I Malmö kunde inte polisen vräka de som bor där, eftersom kronofogden inte visste vilka som bodde där (moment 22). När unga dessutom inte finns i systemen försvåras situationen ytterligare. I Sorgenfrilägret i Malmö blev istället miljöfrågan avgörande för att stänga lägret, ägarens mark blev ett sekundärt argument; det fanns t.o.m. människor som tyckte att ägaren var omänsklig som åberopade sin egen mark. Frågan om tiggeriförbud bör inte bara beakta om vi vill ha tiggare utanför våra butiker, utan även de problem som uppstår kring ockupation, nedskräpning, alternativa samhällen, förstörelse som exempelvis drabbat båtägare. Tiggeriförbud handlar inte heller om politiskt korrekta figurer försökt förlänga debatten att inkludera förbud mot skolklasser som sparar till klassresa, majblommor, partistöd, gatumusikanter (som tillför en trevlig kulturell dimension); utan att stävja ett utbrett samhällsproblem som finns över hela landet. När man inte vill diskutera de aspekterna utan uttalar sig för eller emot fattigdom, hur ansvarstagande är man då?
Självklart bör Sverige införa ett tiggeriförbud likt andra länder (ex. Danmark), förslagsvis bör lagstiftningen utformas på ett sätt där gatumusikanter uppmuntras; samtidigt som vi inte får triangelspelande tiggare i varje hörn. Dessutom bör Sverige likt andra länder följa upp vad Rumänien egentligen gör med de EU-resurser som avsatts för denna grupp, samt hur verkningsgraden kan förbättras. Vi är alla människor men vi kan inte blunda för allvarliga samhällsproblem, systemfel med EU till att få det att handla om en debatt om fattigdom; den utvecklingen gagnar varken romerna eller övriga populationen i vårt avlånga land.
Just nu råder en bisarr debatt där motståndare till ett tiggeriförbud försökt associera förespråkare med att denna grupp vill “förbjuda fattigdom”. Det hela skulle kunna kallas “Shame by association” dvs. att man bygger en halmgubbe om fattigdom för att sedan aktivt flytta diskussionen till sin egen planhalva. Resultatet har gjort det svårare för människor att…
relaxing piano