”Om det bara kunde smälla i Sydkorea”

Foto på Rosenbad: Arild Vågen - Wikimedia Commons // Montage av Oberoende Förnuft

Jag är alltid misstänksam mot vinägrettdressingen som står vid en servering. För mig är det en skiktad smörja som ingen vet hur gammal den är. En välvillig själ uppfattar min misstro och skakar om flaskan så att innehållet till synes blandar sig och säger: -Se nu är den som ny igen. När det gäller politik, åsikter och livsåskådningar är jag mer road av att fundera kring HUR man tänker än om tankarnas innehåll. Precis som en gammal vinägrett inte blir fräschare av att skakas är många tankar och ståndpunkter inte bättre än de antaganden de grundas på.

I den politiska debatten om invandring finns många konstigheter att fundera kring. Det kan vara kul och intressant att ta ett steg tillbaka och titta på retoriken, vad är det egentligen vi försöker intala oss, eller bli intalade. Vad är det för världsbild som tycks råda om dessa tankar ska äga en giltighet?

Regeringen och andra förespråkare för en omfattande invandring (främst flyktingdriven) har fört fram att Sverige behöver fler människor. Det heter att de behövs för att ”rädda välfärden”. Dels som skattebetalare och dels som personal inom vården för att ta hand om en befolkning som lever allt längre och längre.

De som har följt debatten är väl insatta i de ekonomiska beräkningarna och varför vi lämnar dem utanför.  Bara som det här med att alla (generalisering) ska arbeta inom vården… har någon ens frågat om de nya svenskarna vill arbeta inom vården?

Nåväl, men var ska alla dessa människor komma ifrån? Nu har det kommit en mängd människor från u-länder med ingen eller låg utbildning, ett kultur- och värderingssystem som förenklat uttryckt inte är kompatibelt med västvärlden. Vi har många år av statistik som visar att det är svårt för utomeuropeiska invånare att bli starka på den svenska arbetsmarknaden, varpå ett utanförskap (en fattigklass) växer sig större och större.  Den svenska doktrinen angående kriminalitet och allmän oro i samhället anses bero på sociosociala faktorer, vilket i så fall betyder att den växande klassen av fattiga och kriminalitet förefaller att ha ett närmast mekaniskt samband.

Hur gick det då till när det blev så här?

Om jag leker med tanken kan jag se framför mig hur regeringen i åratal arbetat med att försöka förmå högutbildade människor från olika delar av världen att flytta hit men inte lyckats i tillräcklig hög grad. Till sist har man gett upp och misströstande satt sig på ändan och bara väntat. Ur det perspektivet verkar det närmast som att kriget i Syrien samt oroligheterna i Nordafrika och Mellanöstern i allmänhet, kom som en skänk från ovan. Äntligen blev det inbördeskrig i Syrien och hoppet om ingenjörerna och läkarna väcktes på nytt, som en ren bonus hakade ännu fler människor på tåget; människor som annars kanske inte hade orkat ta sig hit för egen maskin.

Ja, ironi på hög nivå eller? Det har ju visat sig att det inte var så många högutbildade som kom ur dessa u-länder. Sedan började rapporterna dugga tätt om dåliga resultat från etableringsuppdrag, SFI-undervisningar mm. Senast häromdagarna skrev SVT (av vissa kallat regimTV, inte helt utan relevans) att Arbetsförmedlingens senaste storverk inte betalar sig…”heller”… ska vi kanske tillägga.

Vi kan hålla på så här och raljera ett bra tag för många insåg redan från början (och många är på väg att vakna upp) att alla dessa ord från regering och riksdag bara var tomt prat. Det handlar helt enkelt om en marknad där valutan heter ”Makt” och alla ser till att försöka behålla och vinna marknadsandelar. Fenomenet blir tydligt när nya produkter kommer in på marknaden och hotar de som redan är etablerade.

Frågan man måste ställa sig är vilket som är värst eller omvänt, vilket som är att föredra. En regering som visar sig vara okunnig och därmed inkompetent i viktiga frågor eller en regering som medvetet försöker lura konsumenterna med sin marknadsföring då de vet att de har en undermålig produkt.

-Men vi glömmer det här nu, det är så tråkigt att prata om, som vi säger i Sverige.

Som en skänk från ovan rapporterar nu media att det börjar bli oroligt bland folk i Sydkorea pga. rädslan att hamna i skyttelinjen mellan Nordkorea och USA. Vilken möjlighet för Sverige! Jag ser hur regeringsmedlemmarna reser sig och går fram till fönstret, upplysta i ansikte och hjärta av ett gryningsljus (eller är det en kärnexplosion) från öster. En minister tar Löfven i handen och viskar försiktigt som om drömmen skulle riskera att spricka om man är för högljudd:

”Om det bara kunde smälla i Sydkorea”

Det här skulle ju lösa mycket av landets problem, Sydkorea ligger enligt PISA på sjunde plats i läskunnighet och matematik och på 10:e i vetenskapliga ämnen. Visst inte lika bra som Singapore och Japan men det är inget u-land och ligger dessutom långt före Sverige. Vi håller det för en sanning att vår vetenskapliga och teknologiska utveckling, det vi verkligen är bra på, är beroende av välutbildade människor.

Men så var det ju det där med vården. Bara de nu vill jobba i vården för det är ju där vi behöver dem som bäst…

För diskussionen framåt med Facebook:
Mario Bosson
Skriven av: Mario Bosson 3 Articles
Redaktör // mario.bosson@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera