Vad vet potentater som Källström (C) om storföretags vilja att etablera sig i Sverige?

Foto: Centerpartiet @ Flickr / Wikimedia Commons

Varje vecka ser vi debatt efter debatt där tämligen oerfarna människor gör analyser i tv, inte sällan handlar det om politiker som aldrig haft ett hederligt arbete. När erfarenheterna lyser med sin frånvaro måste vi fråga vad en sådan analys är värd? Vad vet egentligen Centerpartiets Emil Källström om hur stora företag tänker om Sverige är den marknad man ska etablera sig på? Personer som formerats i ungdomsförbund saknar ofta en ödmjukhet i sin retorik, när bristen på erfarenheter är tydlig resonerar man istället i absoluta termer. Medierna är dessutom fyllda med unga reportrar som polariserar resonemangen till antingen “för” eller emot”, i 30-sekundersinslagen lyser således balanserade resonemang ofta helt i sin frånvaro.

Lex Lattjolajban-lådan

I Fem myror är fler än fyra elefanter hade Brasse Brännström en återkommande lek där han marscherade in med sin “lattjolajbanlåda” och ställde fram fyra stycken djur varav ett skulle bort. Om vi idag låter oss inspireras och istället för djur tittar på vad dagens partier har gemensamt är det tydligt att många har unga partiledare som aldrig haft viktiga arbeten utanför politiken. De yrkesmässiga erfarenheterna lyser med sin frånvaro, t.o.m. hos självaste statsministern som gjort facklig karriär; något som gett honom renommét som en “skicklig förhandlare”. Tre år in i mandatperioden kan man fråga sig hur man egentligen definierar skicklig förhandling; vad har man egentligen åstadkommit (ett resonemang som kan ställas till alla partier)?  Det är inte helt otroligt att Ny Demokratis initiala framgångar 1991 berodde mycket på både Ian och Berts bakgrunder inom näringslivet (de främlingsfientliga strömmarna kom in i ett senare skede), det är därför troligt att man i framtiden kan nå framgång med en skärpt ledare som arbetat utanför politiken. 

Lex Emmanuel Macron

Isaac Newton konstaterade i sin tredje lag att varje kraft har en lika stor motkraft, och det börjar bli mer och mer tydligt att den även innefattar den politiska dimensionen. Sverige som tidigare har haft många äldre statsråd, har således fått ett uppsving av “yngre förmågor” som kvoteras in på viktiga poster, tidigare sjukvårdsministern Wikström blott 30 år gammal fick exempelvis yttersta ansvaret kring vården utan en enda poäng i medicin. Det vore därför inte förvånande om kommande regeringar kommer att bestå av personer med gedigen erfarenhet av sina portföljer. I det franska valet ersattes President François Hollande som under många år varit ett känt ansikte i Socialistpartiet med den ganska okände Macron som tidigare arbetat i näringslivet. En valrörelse som i ganska stor del byggt på teknokrati istället för ideologi. De amerikanska presidenterna har sedan början på 90-talet varit varandras motpoler.

Även självkritiken lyser med sin frånvaro

Tittar man på oppositionens uttalande har alla varit väldigt snabba med att fördöma regeringsunderlaget, och hur oansvariga regeringen varit. Det faktum att man själv agerat splittrat och inte agerat som en opposition borde göra, dvs. driva sin egen politik är inget man vill kännas vid; frågorna uteblir även från media. Vi kunde se samma mönster inom transportstyrelsen då regeringsunderlaget försökte föra fram att problemet handlade om outsourcing (något som inte rimmar med socialism) varav allianspartierna talade om att problemet låg i brottslighet. En oberoende betraktare borde kanske ställt sig frågan om det är rimligt att driva igenom möjlighet till outsourcing utan väsentliga regleringar hur detta ska genomföras? Hur klokt är det att inte ändra lagstiftningen när man besitter regeringsmakten om man upplever att det finns systemfel i ett system man dessutom är kritisk mot?

Den här tidningen kommer inte ge sig på att varken analysera hur stora företag resonerar beträffande vårt land som marknad, än mindre försöka dra några större slutsatser kring vad som skett kring Nordea; vi saknar helt enkelt erfarenheten. Däremot kan vi konstatera att potentat efter potentat tar till orda på twitter, ett medium som tillåter 140 tecken dvs. knappast erbjuder några djupare resonemang. Ulf Kristersson konstaterar “– Med sitt oskickliga agerande har man skadat förtroendet för Sverige”, rimligen kan man fråga sig vad han som ekonomisk talesperson för landets största oppositionsparti gjort för att motverka situationen; är det verkligen rimligt att helt frånsäga sig ansvaret när regeringen varit beroende av Kristerssons passivitet? Är det till exempelvis Annie Lööfs ekonomiska kunnande vi ska vända oss 2018, eller skönsjungande mezzosopraner som uppmanar sina lyssnare att byta bank? Sverige behöver ett nytt ledarskap. 

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 361 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera