Inkludera utvisning i alla påföljder om grova vålds- och sexualbrott
Gång på gång hör vi om förövare som begått brutala vålds- och sexualbrott mot kvinnor och flickor i Sverige, inte sällan med inkluderat grovt våld. Även om man får känslan av att utvisningsdomarna ökat, är det många fall som uppmärksammas där åklagarna inte driver utvisning. Hur kan det vara förenligt att få stanna i landet när man skadar andra människor för livet i det land man fått “skydd” i? Borde man inte istället vara tacksam och mer laglydig än infödingar på glid? Oavsett om man kommer från ett land i fullständigt inbördeskrig eller inte är det rimligt att vi dömer till utvisning i alla fall som vi kan, dessa individer har förbrukat sin rätt att vistas i landet. Det är inte bara ett svek mot brottsoffret att som åklagare inte driva utvisning, det är ett svek mot alla svenskar som tror på rättsskipning, rättssäkerhet och tilltro till rättsstaten.
Verkställ utvisningen eller lås in
Det är inte upp till domstolen att ta hänsyn till om vilken status som råder i vederbörandes hemland, tvärt om. Domstolen bör strikt förhålla sig till lagstiftningen och kan man driva utvisning ska man göra det. Det är sedan upp till andra myndigheter att verkställa utvisningen, kan inte verkställan genomföras bör vederbörande låsas in tills tillståndet är möjligt alternativt tills vederbörande uppger ett fridfullt grannland dit verkställan kan ske. Kvinnor som bor i Sverige ska inte behöva frukta sin hälsa för att säkerhetsläget i andra länder inte är tillfredsställande och att man därför släpper ut sexuella rovdjur på stadens gator; dessa ska lämna landet eller hållas inlåsta. Jämlikhetsargumentet mot medborgare som avtjänat sina straff är inte relevant eftersom dessa är medborgare till skillnad från ovan nämnd kategori. I de fall man kan bör man även kunna upphäva medborgarskap (exempelvis om man har dubbla) om det svenska i efterhand getts på felaktiga grunder, att man exempelvis börjar begå allvarliga brott i tron att inte kunna utvisas (s.k. moral hazard beteende).
Skärp lagstiftningen kring våldtäkt och grov våldtäkt
En vanlig våldtäkt ger idag mellan två och sex år (Brottsbalken 6 kap 1§), det ger med obligatorisk straffrabatt om en tredjedel mellan ca 15 månader och 4 år bakom lås och bom. För det första bör straffrabatten avskaffas på samtliga vålds och sexualbrott, det sänder helt fel signaler att ge människor rabatt för så pass grova brott. Dessutom bör man höja 6 år till 8 år, minimigränsen bör vara kvar på två år då det funnits fall där det varit en tolkningsfråga om brott skett; således kan det finnas poänger i att kunna ge korta straff (2 år istället för 15 månader) om brottet anses ringa. Grova våldtäkter bör höjas från lägst 8 år till högst 14 år (från tidigare 4 till 10 år). Dessutom bör man förtydliga utvisning enligt tidigare stycke.
Rapportera konsekvent men håll hög nivå på språket desto känsligare ämne
På samma sätt behöver media också rapportera konsekvent, det urholkar medieföretagens (och även polisens) trovärdighet när man efterlyser information om “sju män”, eller “en man som haft en blå jacka på sig”. Det finns uppenbart en överrepresentation av personer av utländsk härkomst som begår övergrepp, det betyder inte att vi också har inhemska problem; däremot betyder det att medierna behöver referera verkligheten för att vara relevanta. Det är inte rasism att använda ord som “färgad”, “utländskt utseende”, “asiatiskt utseende”, “sannolikt från Mellanöstern”, “sannolikt afrikansk härkomst”. Däremot bör medier inte använda inflammatoriskt språk som låter nedlåtande, vilket är vanligt inom radikalare alternativa media där man systematiskt byter ut personliga pronomen mot ex. “somaliern” eller “afrikanen”. Även brottslingar är människor och ett civiliserad land ska inte normalisera rasism, däremot ska man inte sluta beskriva verkligheten.
Dessutom måste vi alla ifrågasätta de som kallar personer som Joakim Lamotte m.fl. för rasister när dessa åtar sig den uppgift både media och civilbefolkningen abdikerat från; nämligen att upprätthålla medvetandet av rättvisa i landet. Tankarna med våra lagar handlar om att de 1. ska spegla brottsoffrets upprättelse, 2. värna säkerheten för invånarna samt 3. straffa den skyldige. När straffen blir för svaga får inte offren upprättelse, invånarna skyddas inte; och straffet för individen fyller inte sin funktion. Det är direkt samhällsskadligt att kalla de som opponerar sig mot utvecklingen för “troll“ och “rasister”, det ligger i allas vårt intresse att vi utvisar eller låser in brottslingar; samt har en fungerande nyhetsrapportering. Detta är särskilt viktigt när de håller sin kritik saklig, och inte svänger sig med ett inflammatoriskt språk; en kategori journalisten och rättviseaktivisten Lamotte kvalar in i.
Gång på gång hör vi om förövare som begått brutala vålds- och sexualbrott mot kvinnor och flickor i Sverige, inte sällan med inkluderat grovt våld. Även om man får känslan av att utvisningsdomarna ökat, är det många fall som uppmärksammas där åklagarna inte driver utvisning. Hur kan det vara förenligt att få stanna i landet…